Ibland blir de helt åt helvete! Jag hatar när Endometriosen (min endo) drabbar andra än bara mig.
Imorse fick jag ett längre smärtanfall och kunde inte röra mig. Lillan fick hämta min väska så jag kunde ta mina mediciner. Bara de känns riktigt jobbigt. Att hon ska behöva undsätta mig.
Efter ett tag la sig smärtorna lite och jag kunde ta mig upp. Att ta mig till rulliz som stod i garaget kändes som ett maraton. Men tillslut kunde vi iaf dra oss iväg.
Det är Lillans andra dag i skolan och på grund av mig kom hon försent. Så jävla illa, ja skäms!
Jag skäms inte för mina smärtor, dom e som dom är. Men jag skäms för min dotters skull. Att hon behöver komma sent till skolan och smyga in i klassrummet mitt i lektionen. Försöka sätta sig in i vad hon har missat. Hon får troligtvis svara på frågor om varför hon kom sent.
Jag tycker verkligen inte om när min sjukdom drabbar andra. Speciellt inte min älskade dotter!

Nu mår jag bättre. Sitter med min värmedyna i soffan och väntar på att läkaren ska ringa. Diskutera ändringar av mediciner och ifall jag behöver åka in eller inte. Kan behöva undersöka orsaken till dom ökade smärtorna. Men då bokar vi en tid. Jag vill lösa det på telefon och kunna va kvar hemma. Men fortsätter smärtorna har jag inte mycke val än att åka in iaf. Snart har jag ingen kraft kvar till att orka med attackerna.

Hoppas verkligen att den här dagen går åt de bättre hållet.

Och nu är det dags igen...

Endometriosen har börjat dra mig ner igen. Jag får mer och mer ont och jag börjar misstänka att min tarm sitter fast någonstanns. Dom senaste dagarn har tanken funnits att jag behöver åka in. Men har tänkt att ja kanske har en chans att klara de här hemma iaf. Men nu har även febern slagit till. Trots att ja har fulldos Alvedon varje dag...Inge bra. De känna verkligen som att någonting inte står rätt till i kroppen. Ändå så är man dum o sår ut *bara en dag till*. Slår på sitt glada face och kämpar sig igenom dagarnas alla utmaningar, som om det vore en danns på rosor. Men faan så jävla ont jag har innuti mig!

Nu är det "bara" två dagar kvar till måndag...ska jag vänta tills dess? Varför inte dra ut mer på tiden och vänta på att jag faller ihop totalt ist?

Nae, imorgon får det iaf bli att ringa ett samtal för o kolla läget vad doktorn tycker. Låta honom ta beslutet åt mig. Så här som jag mår nu är absolut inte ok. Jag vet att Endometriosen inte är att leka med, den går inte att bota och den eskalerar i perioder. Det är jag ok med, det hat jag lärt mig med åren. Men efter Uppsala har jag också lärt mig att det finns en gräns för hur ont jag kan gå runt o ha utan åtgärd. Jag mår illa nåstan hela dagarna och har även svimmat av några gånger. Jag orkar inte länge till...

Time to pick myself upp before i fall furher down!

En rastlös och något grinig familj sittandes i soffan...regnet faller ner utanför fönstret.
Hur gärna jag än spendrar min dag med värmedynan, så beslutades det tillslut att vi skulle dra iväg någonstans. Lillan tjatade om badhuset, men de klarar jag inte av just nu. Ist blev det Fenomen magasinet i gammal Linköping. De va faktiskt väldigt roligt. Eftersom att vi va lite sent ute han vi dock inte va där så länge innan dom stängde. Så vi åkte också till Flygvapenmuseet när vi ändå var i farten. Med det blev ett ännu kortare besök. Kroppen börja ge vika så vi fick avbryta o börja åka hemåt. Han ändå med en del och jag är nöjd med dagen trots allt :). Men nu jävlar ska de vilas ordentligt! Kan inte fortsätta så här när kroppen skriker STOOOP! Idag har jag iaf bett om att få kontakt med min läkare ang smärtorna. Bolla lite tankar som oroar mig.

Tvätta, Städa, Diska, Laga mat, Plocka och Fixa som en frisk människa?...NAE, inte ens nära! Idag har jag njutit av utsikten av "min" åker. Försökt sitta ute lite här o var. Jag är så jävla orkeslös. Känns som att Endometriosen växer...blöder, bildar cystor, sätter ihop mina organ, förstör allt i sin väg. En känsla som är väldigt svår att förklarar. Men även om det känns som att kroppen håller på att dö, så vet jag att det troligtvis bara beror på inställningen av nya behandlingen. Och att ja snart mår bättre igen. Jag har dagar eller stunder som är bättre. Då jag orkar röra mig lite o kanske tom va till någon nytta. Hoppas det snart återgår till mest ok tid, med inslag av några dagar eller stunder som är sämre ist. Är tacksam över att jag bor så fint som jag gör. Att kunna njuta även när smärtorna är närvarande....guld värt!

Vist var jag beredd på att kroppen skulle reagera med alla hormon byten. Men ändå kännde jag mig inte beredd. Fy faan säger ja bara! Smärtorna har bara ökat och ökat och nu börjar krafterna ta slut. Ibland orkar ja inte de mest enkla uppgifterna. Tårarna är svåra att hålla borta. De konstanta trycket suger musten ur mig. Är totalt utmattad. Jag måste hyperfokusera på saker för att förtränga smärtan. Tur för mig att jag har ADD just nu. Jag har också turen att Lillan har haft/har en kompis på besök. Dom leker konstant och märker knappt av hur ont jag faktiskt har. Jag har fått tid att fokusera på tex spel för att stå ut....samla kraft att orka le när det är dax för tex mat. Idag är äntligen min man hemma efter har jobbat hela helgen... jag kan ta lite smärtlindring och förhoppningsvis få en liten paus från de värsta.

Smärtan från helvetet har återvänt...

Nu e han tillbaks igen, min p-stav. Det har nu gått ca 6 veckor sen jag fick ta ut den tillfälligt. Det har inte varit helt smärtfritt. Jag har haft/har inflammation i tarmen som drar ner min energi. Blödit mer än innan, och senaste tiden har även smärtorna ökat. Dom senaste dagarna har gjort riktigt ont o jag har knappt kunnat gå. Smärtlindringen hjälper stundvis men mycke av smärtorna bryter igenom iaf. Ett par dar orkar ja hålla skenet uppe men du börjar de kännas tuft. Oron över att kanske behöva åka in akut har åter igen hittat tillbaks till mitt liv. Jag önskar det lägger sig något så jag kan samla kraft o orka längre. Familjen sover sen länge men jag har för ont för att kunna somna, tårarna smyger sig fram. Jag är ändå fruktansvärt tacksam för att jag haft en så himla bra period nu under och efter flytten. Jag har både orkat träffa folk, fått nya vänner och rört på mig. Bättre än ja kunnat drömma om!

Men jag gillar inte att jag inte kan fortsätta må så bra hela tiden. Förbannade jävla Endometrios!! ?&#@#_¥?×}¥£^=

Besöket gick faktiskt bra idag. Är nöjd med min nya läkare....men kommer ändå alltid sakna min gamla ^^.
Eftersom att den gjorde så ont så togs p-staven ut på en gång. Den satt fast och var svår att ta ut. Men det gick tillslut. Inte konstigt jag hade ont. Efter sommaren kan jag få en ny insatt på nytt ställe. Tills dess ska jag äta dubbeldos minipiller. Hoppas nu bara att allt kommer flyta på som ingenting. Men med min vanliga tur blir det en helvetes sommar...only time will tell. Nu har iaf Lillan plåstrat om mig med minionplåster, och jag mår finfint just nu :).

Nu ska jag mysa ner mig i soffan och njuta av min o älskos 9års dag <3

Sitter i soffan med en nervös klump i magen. Imorgon ska jag upp till sjukhuset igen. Denna gång ska jag träffa min nya läkare då min gamla slutar. Han är inte helt okänd för mig. Vi har pratat tidigare, o vi har kramats....eller, jag kramade honom, av glädje efter min förra operation. Det var nämligen han som opererade mig ^^. Trotts allt var det en lyckad operation.

Nu är han iaf min nya läkare nu. Men jag är nervös över att byta läkare. Hur ser han på mina behandlingar, mediciner, min framtid?
Senaste tiden har mina smärtor ökat markant. Jag undviker att röra mig mer än jag absolut måste. Men även i vila smärtar det en hel del. Jag orkar inte så mycke innan jag kör slut på mig. Magen svullnat upp och blir stenhård precis som den blev innan operationen (smärtorna i magen blir så kraftiga att musklerna spänner upp sig i försvar).
Jag vet att det går upp och ner men diagnosen Endometrios, men jag önskar att nuläget är så illa som det blir som värst nu med nya behandlingen. Det som oroar mig nu är att jag kanske måste börja om när det kommer till behandlingar. Jag har ont i armen av min p-stav. Behöver den tas bort och jag inte får sätta in en ny så blir de problem. Med enbart spiral kommer jag inte långt när det gäller fighten mot Endo. En till sak jag oroar mig för är ifall han vill undersöka mig. Måste jag ta med mig rullstolen ifall att? Har inte bokat med den i Färdtjänst resan. Är så jävla onödigt att släpa med i onödan... Just ju gör de så ont att jag kan behöva rulliz även utan undersökning *suck*. Mycke tankar just nu. Kommer säkert gå hur bra som hälst. Behöver bara ventilera lite ^^