Direktlänk till inlägg 20 mars 2022
Nu har söndagen gått. Dagen då jag möjligen skulle kunnat få komma hem. Det sitter inte på någons läppar idag. Ingen pratar om det. Alla vet om att jag är långt ifrån att komma hem. Hela helgen har varit ett enda stort smärt inferno. Jag har inte fått träffa någon läkare, hur mycket jag än har bett om det. Ingen vill väl ta på sig skulden för den här skiten. Dagarna har gått ut på att försöka andas. Det har min mor hjälp till med. Hon har även lyckats få i mig lite saft. Idag kämpade jag med kraftfulla smärtor från morgon till ca 16 tiden. Då fick jag äntligen hjälp. Jag har njutit av tiden genom att ha min älskade man på besök.
Nu börjar smärtorna komma krypande igen. Men jag tror ändå att det här blir en bättre natt. Sjuksköterskan som snart går på nattpasset har sett till att jag ska få bra hjälp inatt. Och förhoppningsvis får jag träffa en läkare imorgon och fråga vad faan de va som förstörde allt. Och även planera hur vi gör framöver. Så jag kan fortsätta treva mot min familjs armar igen.