Äntligen tror jag att jag har hittat något som kan fungera för min kropp! Nu har jag testat på yoga några veckor och det går bara bättre och bättre *peppar peppar*. Efteråt får ja smärtor från helvetet. Men dom stannar bara över kvällen/natten och sen mår jag bättre igen nästa morgon. Förhoppningsvis blir de bättre med tiden när kroppen vant sig. Men jag är ändå nöjd med att ha hittat någonting som jag klarar av för stunden. Med tiden kan jag säkert bygga upp kroppen och klara fler och fler övningar ^^. Känns så skönt att kunna använda kroppen....de e inget man ska ta för givet!

Så mycke lycka på en o samma dag! Först får jag äran att följa med bestis på ultraljud. Inte för att man förstår mycke av myrornaskrig skärmen med de va tydligen en bebis där ^^. Inte nog med de så fick jag också känna en fin spark från den lille *stolt*. Efter de blev de enligt tradition lunch på restaurangen paus *dreglar*. Sen hade Tina en överraskning åt mig. Hon ville fira min 30års dag i förväg ^^. Som visas på bilden fick jag lyx behandling på makeup store. Ögonbryns block, ögonbryns färgning och ögonfrans färgning. Så nu mina damer och herrar ser jag fräch ut :D. Nu fattas bara en makeup rådgivning o lite spackel så kan jag troligtvis till och med se yngre ut, enligt tjejen som tog hand om mig...ja som redan bara ser ut som 20 *harkel*. Har haft en helt underbart bra (30års) dag. Tack Tina!

Det är precis som det ser ut! :D Min älskade man har bokat en all-inclusive resa till hela familjen för att fira min 30års dag! Ska bli så himla kul, längtar som bara den!

Inte nog med de så hade jag ett helt underbart samtal med min läkare i Uppsala idag. Eftersom att den nya medicinen haft så bra verkan på mig så kommer jag troligen aldrig bli så dålig igen som jag varit tidigare. Jag kommer ha stunder/dagar/perioder med mera smärtor, men jag kommer ändå kunna ha ett drägligt liv. Rullstolen är bara att skrota :D. Ett jobbliv är det som vanligt inte tal om. Men att kunna sköta hushållet och ta hand om både mig och familjen kommer fungera (utifrån Endometriosen sett, andra diagnoser är inte diskuterade).
Min man är skeptisk och vågar inte riktigt tro på läkarens ord. Han behöver nog lite tid att se att jag faktiskt kan hålla mig på fötterna. Men han och dottern kom ändå hem med rosor till mig. Känner mig aningen uppskattad just nu ^^

Det va länge sen jag var så arg som jag var idag. Min läkare på vårdcentralen ringer upp mig och ger mig världens utskällning, för att arbetsförmedlingen bett han om ett läkarintyg som sammanflätar mina diagnoser. Han nästintill skrek åt mig i telefonen. Jag blev så förbannad!
Så jag gick ner till vårdcentralen och säger till receptionen att "jag vill byta läkare för hela familjen för de där aset vill ja aldrig se igen". Helt plötsligt känner jag en hand på min axel o då står faanskapet där. Han säger lugnt att "vi fixar de där, ja ska kolla påt imorgon". Då blev jag rasande o höjde rösten "nu jävlar passar det att prata lungt till mig men på telefon kunde du bara skrika!" Då har han mage att lägga sina händer om mina kinder (säger: men lilla gumman) antagligen för att försöka lugna mig. Men då skrek ja så de eka över hela vc "DU RÖR INTE MIG!!!".....Från och med nu va de endel ögon/öron som riktades åt vårat håll. Han ville att vi skulle gå bort (mot ett rum antar jag) men då avbröt jag på en gång "tro faan inte att du ska kunna prata med mig på ett rum och skrika o köra över mig igen! Vi stannar här så folk får höra hur illa du talar till mig!"....( lugn o foglig blev han kan ja lova).
Han börjar förklara att han inte kan skriva någon intyg till mig. Jag har för många journalanteckningar och han har för lite tid. Han säger att han inte kan skriva nya intyg år på år åt mig, jag ska nöja mig med de ja fått. Min respons "Så länge jag bara får intyg fulla med skit så e de klart som faan att jag kommer tillbaka efter nya". Vi bråkar fram och tillbaka och jag blir så arg så tårarna rinner.
Han håller med arbetsförmedlingen om att mina jobb chanser är noll. Däremot påstod han att ams sagt att jag är fullt frisk och helt smärtfri *Haha*. Viste att han ljög men ringde ändå upp min handläggare för o kolla och få lögnen bekräftad. Inte nog med att han ljög så hade han även ringt och varit otrevlig även mig henne. Nedvärderat henne... "lilla gumman du ska inte tro att du kan få mig att skriva något intyg". Va e de för själva människa som tar sig rätten att bete sig så illa!
Fly förbannad blev jag och det fick han och hela vårdcentralen göra.
Efter vårat bråk sa han trotts allt att han skulle fixa ihop något...han som promt varken kunde eller hade tid bara en halvtimme tidigare. Vi avslutade där och gick skilda vägar....Men jag bad om ursäkt till receptionisten först för allt liv vi orsakat.

Bara två timmar senare träffar ja på han igen inne på hemköp...då säger han att han har skrivit ett intyg! Wtf? Han som först hade 0 minuter till övers, fixa allt på under 2 timmars tid! Han behövde verkligen få sig en rejäl utskällning. Tänk om han bara kunde ha skrivit de från början utan att behandla andra illa först.

Jo, nu e så att siffran 30 kryper närmre och närmre. Det är bara en siffra men jag är bara inte redo för den, alls! Jag kan inte riktigt bearbeta att jag kommer bli 30år utan att ha skaffat 2 barn. Kommer ja någonsin klara av att bearbeta tanken på att jag kanske inte kommer får fler barn? Se suger! Kommer ihåg hur ledsen jag var när jag fyllde 20...då jag skulle haft utbildning, jobb, man, två barn och tredje på väg. Jag har inga höga förväntningar alls *harkel* ^^. Lite samma kännslor bubblar upp nu. Hur lycklig jag än må vara med min Man och Dotter. Lite kris finns ändå inom mig.
Kroppen har ju långt passerat 30 iaf, de e tydligt! Åter igen har "såkallade vänner" och familj räknat vita hår på huvet *suck*. Så efter iaf några dagars betänketid så beslutade jag mig för att färga håret "gyllenbrunt".... Mmmjo, vist ser färgen gyllenbrun ut....eller inte :D. Men helnöjd e ja iaf! Har även fått lite mera lockar i håret den senaste tiden vilket uppskattas. Nu ser de inte lika tunt ut. Från barn till hår till....? Har ingen koll på vart detta inlägg e på väg riktigt (ADD). Ventilerar allt på en gång ^^.

De allra viktigaste som händer just nu är att min kära vän Mickis ligger på BB i väntan på att lill killen ska komma ut o se världen. Ja vågar inte gå 2meter ifrån telefonen ifall den skulle pipa :). Är så exalterad som de bara går att vara. Är super lycklig för deras skull! Dom små miraklen gör livet till en så underbar resa <3

Rolig bild även för mig...men igentligen är det ett helvete. Att ha tusen tankar i huvudet samtidigt som det inte går att hålla kvar en ända. Det går ofta att starta åt min tanke gång och det är även så jag handskas med det hela....tar det med ro. Men efter att jag ändrat om bland medicinerna (för endometriosen) så har min ADD blossat upp något extremt på kort tid. Jag är överallt och ingenstans på samma gång. Jag kan inte få de mest simpla saker att fungera som det ska. Jag är extremt stressad invändigt och är ofta gråtfärdig på grund av att jag inte hänger med i mina egna tankar. Jag kan ha hjärtklappning av att bara ta det lungt. För det finns inget lungt i mitt huvud. Jag får ingen paus, ja får panik....ja står inte ut!

Jag har kontaktat psykiatrin ihop om att kunna påbörja medicinering för att stabilisera mig en aning. Idag fick jag äntligen ett svar om att ja ska få komma dit och diskutera det hela. Men det är en hel månad kvar tills dess. Och då skulle dom skyndat på de hela. Jag som innan var nojig över att behöva vänta över helgen...
Nu gäller det att kämpa för att få vardagarna att fungera....Hey macarena!

Dom flesta verkar ha något emot just måndagar... Så varför inte låtsas att det är fredag ist? Här hemma firades iaf gårdagen med tacos ;).
Jag mår fortfarande skapligt här hemma efter torsdagens smärtpåslag. Men någonting e de som vägrar släppa taget. Det kan fortfarande vara riktigt smärtsamt i mellan åt. Jag blir också "snurrig" och illamående som om jag skulle svimma. Magen är stenhård. Hade jag inte vetat om all skit som lever i min kropp hade jag åkt in akut för länge sen för det känns verkligen inte bra. Men jag kan ändå hålla mig på gott humör och styra o ställa lite här hemma så utåt sett kan jag hålla mycke dolt. Jag borde va helt lugn med tanke på hur länge jag haft endometrios nu. Men jag är faktiskt lite bekymrad...känner ja verkligen igen smärtorna? Är dom samma som tidigare? Har jag missat något? Har nån stor cysta spruckit? Blöder jag inombords? Borde jag kontakta någon...vem? Tankarna flyger fram...ADD:n talar högt just nu. Försöker övertala hjärnan att det är fredag, så slappna av!!

Efter ett par dagars bakslag börjar jag komma upp på fötterna igen. Kroppen gillar inte att röra på sig än, men så länge jag håller mig stilla så klarar jag de här.
I går hade jag Evelina här hela dagen som tog hand om både mig och Lillan. Det var verkligen uppskattat, för utan distraktion så fungera de inte alls. Senare kom även Mickis. Ja e lyckligt lottad som har så goa vänner. Idag började dagen lite skakigt med yrsel, kräkning och troligtvis feber. Men under dagen har de lugnat sig och jag börjar få tillbaks lite kraft. Jag hoppas det här var en tillfällighet och att det faktiskt går åt rätt håll härifrån. Magen är skullen o kommer nog vara de ett tag framöver. Men jag har överlevt (va de nu va) utan sjukhusbesök *stolt*. Nu jävlar ska livet levas igen ;)