Om 2 dagar har vi bott här i en hel månad. Tyvärr har det inte blivit ett hem ännu. Det är bara en lägenhet. I en vecka till kommer det vara kaos. Nästa vecka ska alla golv förutom vardagsrummet poleras. Så alla möbler är nu ihoptryckta i vardagsrummet. Jag kan inte slappna av och jag gör mer än jag borde om dagarna. Nacken skulle behöva läggas in på reparation. Jag pendlar mellan att må bra och vara exalterad över alla förändringar. Och att må dåligt över känslan att det aldrig blir klart. Ångest över hur mycket stryk kroppen tagit. Men som jag trycker ner under ytan. Jag kan inte gå sönder nu. För mycke saker måste fixas och lösas innan dess. Jag vill ha mitt hem.

Ibland blir inte livet som man tänkt sig. Jag hade aldrig trott att den här dagen skulle komma. Men igår skrevs skillsmässopappren på. Efter 16 år går vi skilda vägar. De gör ont, riktigt ont. Kommer hjärtat någonsin kunna läka...

Känns som hjärtat är sönder stampat i tusen delar.
Allt är i limbo just nu. Livet kommer aldrig bli detsamma.
Ja vet, "livet går vidare"... På något vis. Men jag är inte där än. Dom 16 år som vi delat betyder så mycket för mig. Är så tacksam för allt det vackra vi skapat genom åren. Är bara så knäckande att det tog slut. Livet är riktigt jävla tufft ibland.

Just nu tänker jag extremt mycket på just den här dagen för 20år sedan. Det tog så många år för mig att bara fungera efter den olyckan. Jag har ju kommit så långt.
Men nu känns det som att jag börjar om från noll igen. I början av Juli, för lite över en månad sedan. Så fick jag en ny nackskada.
Taxin jag satt i var tvungen av tvärnita. Det blev svart en kort stund och smärtan som uppstod var olidlig.

Eftersom att min nacke inte är på topp sedan innan, så tänkte jag att det inte var så konstigt att jag fick ont. Men smärtan gav inte efter. Jag besökte en fysioterapeut för att kolla upp nacken. Han bekräftade en ny nackskada. Jag skulle återkomma ifall det inte blivit bättre inom 2 månader.
Det har gått över en månad nu och smärtorna har ökat. Jag kan inte längre använda armarna normalt. Jag börjar inse att det här är mycket värre än jag vågat tro.

Mina tankar från min första olycka rullar runt i huvudet dygnet om...

Länge sedan jag skrev av mig. Vad har hänt?
Det har jag inte ork med att förklara. Men jag har iaf haft en skapligt bra period efter operationen (tog bort livmoder och äggstockar). Men senare månaderna har varit jobbiga. Jag får smärtattacker stup i ett. Rullstolen får används flitigt.Jag har ingen koll på vardagsrutiner, jag missar viktiga födelsedagar, jag får ingenting vettigt gjort. Smärtan har ökat till en gräns där jag får kämpa för att kunna fokusera på annat runtomkring mig. Energin går i botten och jag är ständigt trött. Jag spenderar större delen av min tid sittandes med värmedynan på magen. Tittar ut och hoppas jag ska orka gå ut och njuta av solen på eftermiddagen.
Jag och min man har bröllopsdag idag, 13 år nu. Jag vill så gärna ha energi till att göra något kul ihop. Men samtidigt vill kroppen bara stanna hemma och vila.

Nu är det två veckor sedan vi kom hem till Sverige igen. Så här fint uppsvälld var magen efter resan hem. Magen sväller fortfarande om jag överanstänger mig. Men det krävs mycket mera nu. Och den blir inte häller riktigt såhär stor. Jag klarar av att gå och hålla mig på fötter mycket längre. Jag kan tom gå i rask takt ett tag! Är verkligen super nöjd över resultatet efter operationen. Jag mår så väldigt mycket bättre.

Idag åkte jag själv till stan och träffade Mickis och hennes små sötnosar. Var underbart att ha fokus över till dom, och inte bara kämpa med att fokusera på mig själv som det varit innan. Smärtorna har ändrat karaktär. Drömmen hade ju varit att smärtan försvunnit helt efter operationen. Men så blåögd är dumt att vara. Jag är mer än nöjd över hur det är just nu. Jag får ont men kan fortsätta gå/stå ett tag till. Jag faller inte ihop på samma sätt. Jag älskar att jag kan hämta saker själv, även till andra, vara mer självständig, leka med barnen. Livet börjar verkligen vara vackert igen.

Jag må sakna en massa saker på Fuerteventura. Men jag mår verkligen bra hemma. Den underbart vackra naturen som vi faktiskt har, är balsam för själen. Att få hålla om min älskade man om nätterna igen är ovärderligt. Nu börjar vardagen igen och jag är ivrig över att börja ta tag i en massa saker. Städa och tvätta är extremt tillfredsställande. Vi får tänka till lite för att fixa så jag kan göra saker utan att behöva böja mig. Men förhoppningsvis kan jag snart få börja anstränga bålen mera. Då är det mycket som lättar. Jag kan då ta hand om Plutten bättre. Jag kan börja träna *längtar*. Känner mig verkligen övertaggad över allt jag nu kan och snart kommer att kunna. Är så otroligt ivrig över livet!

Jag bara älskar dom dagar jag vaknar före alla andra och smiter ner till stranden för att se soluppgången. Där sitter jag helt ensam. Med tiden börjar stranden vakna till liv. Några enstaka joggare visar sig. En tjej gör morgon yoga en bit bort. Städ personal börjar jobba. Älskar att bara sitta och höra hur stranden vaknar.
För några dagar sedan fick jag sällskap av en kille som precis kommit hem från en fest. Han bodde i huset precis bakom där jag satt. Vi pratade i minst 20-30 minuter på engelska innan vi kom på att vi faktiskt båda va svenskar *asgarv*. Är det något jag kommer sakna när vi kommer hem så är det den avslappna kulturen här. Alla pratar med varandra. Det är ingen som stirrar ner i sin jävla telefon hela tiden. Man hjälper varandra och umgås mycket mera socialt. Är det fest så är det fest för alla från 0 till 100+... Man dansar, pratar, käkar allihopa tillsammans. Blir någon för berusad så blir den hemskickad. Här sköts det snyggt och alla känner sig välkomna och trygga.... Kommer helt klart sakna detta när vi kommer hem till stela, mobilberoende Sverige igen.

En del av vårat poolområde.... Underbart!
Utöver staketet runt poolen så är området stängt så barn kan tryggt springa omkring. Lillen hittar nya vänner dagligen, inga spärrar alls. Han hälsar på nästan alla han möter. Framförallt tjejer. Lillan spenderar mera tid i poolen än på land. Hon trivs verkligen bra. Stranden här precis intill är jätte fin och vi älskar alla att vara där. Däremot så blir de mycket spring. Lillen springer åt alla håll, springer över andra som solar, snor leksaker här och var. Det blir inte en enda lugn sekund.

Jag gör framsteg, men ja tycker själv att det går för sakta. Jag må kanske klara av lite mera nu när det kommer till att röra mig. Men jag får snabbt ont och magen svullnar. Det kan också hålla i sig länge och dra ner på tempot resten av dagen. Sååå irriterande! Men det går ändå åt rätt håll. Har bara så svårt att vara tålmodig. Det är inte riktigt min grej.

Min lycka lyser igenom masken. Här har jag precis överlevt en två dagars resa från min lilla byhåla till en ö utanför Afrikas kust. Med packning, rullstol, vagn, barnen och deras mormor. Resan har inte varit smärtfri direkt. Men jag har ändå kunnat kontrollera smärthöjningarna någorlunda bra. Även Lillen har skött sig ok. Bortsett från ett anfall (skrik, panik) 3 timmar in på flygresan. Då han upptäckte att vi var på ett flygplan. Lillan var rädd under start och landning, med har som vanligt hållt sig lugn. Jag är livrädd från start till stop och är halvt paralyserad genom flygturen. Perfekt när man läser med barn *not*

Nu bor vi hos Janne, bara 3 minuters gångväg från stranden. På gården har vi en stor pool omringad av palmer. Perfekt med andra ord!
Jag har nästintill allt jag kan tänkas behöva för att läka bra här. Vilket är syftet med resan. Det ända jag saknar är min man <3