En dag jag aldrig kommer att glömma! Dagen då vi fick nycklarna till våran framtid, vårat hem. Här ska vi skapa värme och trygghet. Känslan av att få en egen fast punkt i livet är helt underbar. För 10år sedan hade jag aldrig trott på att jag skulle komma så här långt i livet. Men livet kan överraska. Nu är jag är stolt mamma till världens mest älskvärda dotter. Jag är lyckligt gift till min underbara man. Och nu har jag även ett hus som all kärlek kan få plats i, och göras till ett hem.
Livet har varit (och är) väldigt jobbigt just nu. Saknaden efter Farmor är fortfarande väldigt svår att hantera. Huset blir en bra distraktion från sorgen. Men jag hoppas farmor håller sig nära och ser vårat nya hem. Jag kommer bli lycklig här, det känns verkligen. Äntligen är jag hemma <3

Just nu är livet påfrestande. Vissa delar av dagarna flyter på ganska bra. Jag försöker vara social och glad. Men inombords har jag en konstant tryckande känsla i bröstet. Jag kommer aldrig att få tillbaka min farmor. Kvinnan som stått mig närmare än någon annan genom livet. Hon som alltid varit på min sida. Hade hon levt nu så hade hon svarat på mitt telefonsamtal och lugnat mig, fått mig att fokusera på hennes varma röst ist för smärtan.

För just nu ligger jag i mitt soffhörn med smärtlindring och värmedynan på max, men har ändå väldigt ont. Efter ett misslyckat försök att gå en liten promenad med familjen tidigare så har smärtan vägrat att ge med sig. Så här ligger jag med tårarna rinnandes åt alla håll. Blandade från både smärta och sorg på samma gång.
Tiden går så extremt sakta. Jag vill bara att det ska bli morgon igen. Då smärtan hunnit minska (hoppas) och Lillan vaknar. Hon gör att sorgen blir så mycket lättare att ta sig igenom. Har alltid varit en person som behöver mycke närhet. Men jag har nog aldrig tidigare varit i så stort behov av kärlek och närhet som nu. En dag kommer allt kännas lättare. Jag längtar efter den dagen. Jag ska ta mig igenom de här.
Smärtan däremot är en konstant del av mitt liv. Men med bättre behandlingar och mycke vila så kan jag över lag njuta mer av livet nu än för ett år sedan. Men dessa helvetes attacker som kommer när jag rört mig/jag har ätit/jag går på toa/ kroppen tror att jag har ägglossning eller mens/ osv.... Dom blir jag inte av med.

Det har nu gått 11 dagar sedan du lämnade vår värld och blev en helt annan typ av ängen än den du var för oss alla här på jorden. Jag vet att du har det bra nu, du har inte ont.

Kännslorna går upp och ner. Oftast känns det helt tomt, tungt i kroppen, jag orkar ingenting. Vill bara sitta o titta ut på ingenting. Det smärtar i bröstet.

Kvällen kommer och alla underbara minnen av dig väcks till liv. Alla stunder vi fått tillsammans som nu är slut. Jag kan inte sova hos dig mer. Jag kan inte ringa sent på nätterna bara för att jag är rastlös. Jag kan inte längre känna dina armar runt mig när jag behöver tröst. Jag kan inte längre få ditt underbara stöd. Jag bryter ihop....

Du var så mycke mer för mig än bara min Farmor. Du var min bästa vän. Du fanns alltid där när jag behövde dig. Du visste precis allt om mig. Du brydde dig så mycket om alla oss andra. Din kärlek värmde alla som kom i din närhet. Det finns verkligen ingen som du. Jag kommer alltid minnas dig och bära med dig i mitt hjärta. Där är du trygg. Vi ska prata om dig så ofta vi kan och skratta åt alla tokigheter vi haft för oss genom åren. Jag vet att livet går vidare. Men just ju ser jag inte hur framtiden kommer att se ut utan dig vid min sida. Varje cell i min kropp skriker "Jag behöver dig fortfarande". Jag hoppas att hopplösheten,egoismen,tomheten och alla andra jobbiga känslor lägger sig snart så jag kan minnas dig med glädje. Precis som du ville. Jag älskar dig Farmor <3

Kan man bli annat än lycklig när man får fira 30år vid liv genom att se Takida, Stiftelsen och Ryan Star live!? Jag blev bjuden på både de ena och det andra. Jag fick lyx middag på ny öppnad restaurang och en snygg t-skirt (Takida). Inte nog med de...Vi fick också platser längst fram vid senen. Hade också turen att få uppleva honom på riktigt nära håll när han kom fram till räcket där vi stod. En magisk kväll helt enkelt.

Kroppen har ju självklart inte samma uppfattning som mig av konserten. Den var tydligen väldigt slitsam. Har svartnat framför ögonen på mig flera gånger under dagen. Vet inte om det beror på att nacken svullnat upp eller det beror på smärtorna. Det gör jävligt ont. Men ibland måste man få roa sig och har lite extra kul. Med tanke på hur kul jag hade igår, så orkar jag med att kroppen tar semester nu ett tag. Förr eller senare mår ja ju bra igen ^^.

Försöker att somna men de känns tungt... Både mannen och Lillan ligger här bredvid mig o sover. Hur mysigt som hälst! Men jag kan bara inte släppa känsla av att det fattas någon. Jag saknar någon jag aldrig har träffat, och det svider... Dagarna flyter på och jag mår på topp med min älskade familj. Men sen kommer kvällarna när Lillan har somnat och känslorna kommer ikapp mig.
Ja försöker ignorera dom, men dom hänger över mig som ett jävla åskmoln...
Åren springer iväg och jag letar förgäves efter en paus knapp som inte finns.

Endometriosen tjura lite under/efter dagens yoga pass. Den har inte fattat helt än att det är jag som bestämmer i vårat förhållande ^^. Det var iof lite dumt av mig att provocera så här tidigt efter att ja haft smärtapåslag, så denna gång e de nog jag som får säga förlåt. Hoppas han inte är långsint :). Har ju ändå mått lite bättre sen igår *harkel*.
Idag lärde jag mig att min yoga matta suger. Testade en ny matta o jävlar så mycket lättare övningarna blev :D. Köpa ny o sen yoga åt a helvete! Ska bli kul.
Om man bortsett från att yoga när Endon e extra dålig, så fungerar de verkligen jätte bra. Jag mjukare upp nacke, axlar och rör på kroppen utan att störa Endometriosen allt för mycke. Jag hoppas att det här är någonting jag kan fortsätta med för all framtid. Nu vill ja bara möblera om så jag får mer plats att yoga hemma. Har ju även en liten tös här hemma som är ivrig att lära sig ^^

Ikväll har jag blivit påmind om hur jävla ont endometriosen verkligen kan göra. Det må hända att jag mår bättre nu än jag gjort på över 6år... Medicineringen hjälper verkligen och jag är super nöjd! Med det betyder inte att jag är varken frisk eller smärtfri. Smärtorna finns där men jag kan numera kontrollera dom bättre....Oftast iaf. Ikväll var kontrollen bristande. Det började med ett par kramper som ändå släppte skapligt fort. Men under kvällen öka kramperna och jag kunde inte göra annat än att ge efter. Soffläge med värmedyna och "gravidmage". Kramperna övergår till konstanta smärtor. Just nu känns det åt helvete...Men skulle den här dagen varit för ett år sedan så hade det varit en av de bra dagarna. Jag har verkligen vant mig vid att "må bra" senaste tiden. Som jag har njutit!
Jag hoppas att det kommer fortsätta som de har gjort nu (flera bra dagar och färre dåliga). Även om de känns som att kroppen håller på att dö just nu och jag har svårt för att vara positiv. Så vet jag att det snart kommer lägga sig igen...Imorgon, om en vecka *vem vet*. Men de kommer iaf o de gör att jag står ut. Imorgon kan bli en ljusare dag.

Den senaste tiden har jag varit lite annorlunda utan att jag faktiskt lagt märke till de. Men sent igårkväll slog det mig. Jag hade tidigare på kvällen pratat med min kompis om saker som e väldigt jobbiga runtomkring mig just nu. Det fick mig senare att tänka till. Jag har faan gått och blivit smått deprimerad med tiden! Jag har varit låg i humöret, orkeslös, haft svårt för att bli glad, ångestfylld, känt mig oälskad mm. De har liksom smygit fram lite i taget så jag har inte reagerat innan. Men igår fick jag äntligen upp ögonen. De här är känslor som inte hör ihop med mig överhuvudtaget. Jag har häller inte kunnat äta nästan alls senaste dagarna. Jag är dålig på att känna efter hur jag mår och varför. Men insåg ganska snart att de här måste vara biverkningar från ADD medicinen jag nyligen börjat med. O vist va de så. Så nu ska jag sluta med dom så fort som möjligt. Jag må ha en hel del jobbiga saker i mitt liv just nu, men att bli deprimerad...nae, de har jag bannemig inte tid med!