Så jävla arg på den här skiten nu! Skulle kunna göra nästan vad som hälst för att bli av med den här vidriga sjukdomen. Jag vill ha ett helt annat liv än de jag har fått nu på grund av Endometriosen.
Bitter....bittrare...jag!

Ja vet...ja borde acceptera sjukdomen och glädjas över de positiva runt om mig. Men de går faan inte att göra de just nu. Mer än kortare stunder på dagarna. Jag har haft en mysig dag och busat mycke med Lillan. Jag har rört mig en del och vi har haft roligt. Men faan vilken smäll jag får ta efteråt. Ont som in i *piiiip*!
I efterhand (några dar efter) tycker jag att det är helt klart värt de. Måste ju ändå leva.
Men än så länge är jag långt ifrån den tanken. Vill få dom här olidliga smärtorna att fara åt helvete. För de känns som att jag inte kan stå ut. Vill krypa ur min egna kropp, men de går inte. Tanken på att jag är fast med denna kropp i resten av mitt liv ger mig ångest.

Man lever bara en gång. Varför måste mitt liv bestå av smärtor från helvetet. Varför kan inte jag få ha ett jobb, tjäna mina egna pengar, resa, skaffa barn mm. Eller bara kunna ha orken att laga min egna mat, gå runt fritt i mitt hem, gå till brevlådan.
Är så arg just nu.

Jag har haft skov förut...många gånger.
Men aldrig så här illa. När de här e över o ja mår ok igen. Hur pass bra kommer jag kunna bli? Vad blir mitt nya "bra". En ännu värre tanke...hur tufft blir mitt nästa skov?

Hela familjen måste ställa in sig efter hur Endometriosen vill leva mitt liv. För just nu är de inte jag som styr.
Head of the household=Endometriosen

Idag har jag duschat med min nya dusch stol som jag fick igår...fungerade utmärkt! Kunde duscha mer avslappnat utan att få mera ont. Till skillnad från kökspallen jag suttit på innan. Jag kommer också få nya hjul till rulliz och en stol till köket som kan hjälpa mig smidigare än rullstolen. Dom ville även ge mig en såndär pinne med 4-5 ben o stötta mig mot. Ni vet, en sån som gubben i filmen Up har...

...O visst e han söt! Men de tackade jag nej till. Nu får de va bra. Jag har inte som planerat att må så här dåligt större delen av mitt liv.
De ja tycker e lite konstigt är att jag får hjälpmedel till hemmet fortare än jag får hjälp personligen. Jag e i så mycke större behov av hjälp personligen, än vad mitt hus är. Men de e väll lika dant som på sjukhuset...mitt mående, min hälsa, mina smärtor e inget värt att stressa över. De e ju bara jag...hon utan värde.

Även den bittra gubben i Up blir lycklig till slut. Förhoppningsvis blir även ja de nån gång.

Idag tog jag mig ut en stund och träffade då en trevlig dam. Vi pratade ett tag och det kom fram till att hon var en pensionerad barnmorska. Hon hade ingen aning om vad Endometrios va för något. Skrämmande! Ja borde kanske inte bli så förvånad med tanke på hur vården är ida. Men ja blev helt ställd. En sjukdom som drabbar var tionde kvinna och är kopplad till våra kvinnliga delar, borde varenda barnmorska känna till. En sjukdom som är så pass allvarligt borde vara med i utbildningen för alla inom vården! Nu har just jag en aggressiv form av sjukdomen, men även normalt sett så kan de ge skador och groteska smärtor om man inte behandlar i tid.

Ja blir så arg på okunskapen! De e presis som på sjukhuset. Där känner dom iof till sjukdomen, men saknar kunskapen att lösa en så simpel uppgift som smörtlindrIng. Att inte kunna behandla sjukdomen i sig klandrar jag dom inte för. Inget botemedel finns. Och har de gått så långt som de tex har gjort för mig, så går de inte att få bort smärtan. Men dom kan lindra den så livet ändå går att leva.

Just nu har inget blivit bättre senaste dagarna. Men jag mår väldigt mycke bättre än vad jag gjorde på sjukan. Men än är smärtan för hög för att kunna leva med. Alltså...fungera i hemmet, äta, duscha till exempel. Jag har nu oftast ondare än ja hade innan jag sökte vård från början. Är så utmattad att ja ibland börjar gråta. Är så trött på de här nu. Vill bara få må drägligt igen...

Tar faan knäcken på mig! Ligger o grinar för mig själv i sängen. Jag mår nu bättre och bättre hela tiden. Men jag känner mig så jävla svag. Minsta rörelse gör mig utmattad, o ja måste vila. Då kommer även smärtan ikapp mig. Tiden på sjukan är svårt att komma över. Ibland vill ja bara bryta ihop helt. Men ja måste va stark o hålla ihop.
Jag är glad över alla framsteg som jag gör om dagarna. Men jag är såå bitter över behöva bli så här dålig och få så här ont. Och över att läkarna plågade mig så länge. Vad ger dom rätten att förstöra en människa så? Är så besviken... Borde va dom som får kämpa så här mycket för bli bättre! Vad händer nästa gång? Ja vet ju att endometriosen inte kommer lägga sig på rygg efter dehär. Nån gång ökar smärtorna igen...vem kan jag lita på då? Har ju inget förtroende kvar för vården. Åka in o bli plågad igen...nej tack! Men vad faan ska jag annars göra.....

Jag har fått denna fina bukett från goa vänner som kom för att hälsa på idag. Med hjälp av min mans starka armar lyckades jag följa med ut på en utflykt till skateparken/lekplatsen med barnen. Så skönt o komma ut! Men även om jag blir körd i rulliz så tar det väldigt mycket på mina krafter. Vi tog oss hem för att njuta av en fruktansvärt god kaka som Anna bakat *dreglar än*. Sen kracha jag i soffan med värme dynan, helt slut. Men de har varit en bra dag. Ja blir hela tiden bättre.

Igår kom storebror och brorsdotter på besök, och även dom kom med vackra blommor. Brorsan lagade även mat och styrde med disk o allt där till. Är så tacksam! Perfekt timing också eftersom att min kära man va iväg på dan. De ja inte var berädd på var att pappa och Helena också dök upp. Blev så glad! Dom hade med sig goda bullar ^^. Ja blir så glad över att känna att alla finns där för mig. De gör mig lugn och avslappnad. Vilket leder till att jag läker fortare och orkar träna mera. Även förra veckan fick jag hjälpande besök när min man jobbade. Då kom mor, lillebror och deras respektive på besök över dagen. Välbehövlig hjälp.

Nu behöver jag inte fullt så mycke hjälp längre. Ja orkar lite mer och kan fixa med små grejer. Min man är helt underbar som ser till att allt går runt och förbereder så att jag har de ja behöver. Utan honom kan jag inte ens tänka mig hur allt skulle gå till. Han är så stark, och då menar jag inte bara att han fysiskt lyfter mig när de behövs, utan mentalt. Det är långt ifrån lätt att leva med någon som har dom sjukdomar som jag har. Jag är fullt medveten om all press han har hängande på sina axlar... Bara för mig. Men han är stark och gör allt för mig. Och jag försöker göra allt jag kan för att lätta lite på all press han har. Genom att fortsätta vila och träna blir jag snart gående igen och han kan slappna av lite. De ger mig en "morot" att bli bra så fort som möjligt.

Dom här fina blommorna fick jag av en ännu finare vän. Det borde vara tvärtom. Hon borde få blommor av mig. Hon har hjälp oss så fruktansvärt mycket när jag inte mått bra. Utan henne vet jag inte hur det skulle ha fungerat över huvudtaget. Tack Angelica för att du är en så underbar människa. Är så tacksam över att jag har dig i mitt liv. Tack för att du finns <3.

Jag har fortfarande smärtorna upptryckta i nyllet, svårt att tänka på annat. Men jag gör trotts allt framsteg. Jag kämpar med att försöka ställa mig upp. Idag tex lyckades jag stå flera sekunder. De må låta ynkligt, men de e framsteg för mig. Jag har även börjat ställa rullstolen lite längre från soffan så jag får kämpa lite för att ta mig dit ja vill. Små framsteg som snart kommer leda till ett mer vanligt liv. Jag kan fortfarande inte äta något utan att framkalla starka smärtor. Men ja fortsätter testa, snart går de.
All kärlek jag får gör att jag orkar så himla mycket mer. Jag får energi till att kämpa. Alla dessa vidriga veckor har varit traumatiska för mig. Men de positiva är att jag fått så himla mycke kärlek från så många. Nu i efterhand suger jag åt mig all denna kärlek och omtanke, och får energi av de. Jag har verkligen tur som har så många underbara människor i mitt liv. Jag älskar er alla och önskar att jag någon gång får chansen att visa er tillbaka hur mycket jag älskar er också. Tack för att ni finns där för mig <3

Har varit hemma i två dagar nu. Helt underbart. Min älskade man körde ut mig på altan i förmiddags, så jag kunde få lite D-vitamin. Vilken skillnad på vy jämfört med mitt tidigare boende. Fick idag veta att försäkringen inte täcker sjukhuskostnaden *suck*. Borde skicka räkningen till kvinnokliniken eftersom att de va dom som såg till att ja fick ligga inne så förbannat länge. Jaja...

Att få vara nära familjen igen känns nästan för bra för att vara sant. Dom får mig att må så mycket bättre. Och ja får så mycke kraft av dom så jag orkar med smärtorna bättre. Det känns lite riskabelt att handskas med smärtorna själv. Men jag tycker de har gått bra än så länge. Fick en oprovocerad (inte startad pga föda eller rörelse) smärtattack tidigare ikväll men jag lyckades ändå att stoppa den. Från och med imorgon minskas medicinerna lite vilket oroar mig. Det är på tok för tidigt att minska ner än. Jag kan fortfarande inte äta fast föda utan att få förbannat ont. Får ta de lungt och skynda långsamt. Med tiden kommer kroppen vara sig själv igen o ja kan både äta och gå ;). Just nu fokuserar jag på att få i mig vätska. Jag har troligtvis vätskebrist. En dag i taget....

3 vidriga veckor på sjukhus är nu äntligen över. Har aldrig varit med om att bli så illa behandlad av vården. I en och en halv vecka kände jag mig torterad. Jag fick mindre mediciner där än vad jag hade innan. De jag hade innan hjälpte inte. Därför sökte jag vård. Men fick ingen hjälp. Ist fick jag mera smärtor, upprepade smärtattacker dajligen då jag fick ligga o kämpa i timmar bara för att kunna andas. Det tog fruktansvärt lång tid innan jag fick smärtlindring...varje gång! När jag tillslut fick smärtlindring så sjönk smärtan från 10 i till 8. Jag hade fortfarande fruktansvärt ont, men dom va nöjda med behandlingen. Jag kunde ju ändå prata. Kroppen har varit i kramp läge så länge att ja inte har kontroll över den. Den är så förstörd att jag inte kan resa mig, för benen ger vika. Kroppen har liksom gett upp på någe vis. De jobbigaste var de 4 sista dagarna då jag inte kunde äta överhuvudtaget. Tillslut hade jag inte ens kraften till att dricka. Jag låg o stirra in i draperiet och kände att jag dör nu...this is it. Men tillslut fick jag hjälp. Jag och familjen tjatade på läkarna flera gånger att dom måste ringa Uppsala för konsultation. Dom klarar inte av att behandla mig här. Tillslut lyssna dom och tog råd från Endometrios centrum i Uppsala. Och jag fick ryggbedövning som hjälpte massor. Jag låg nu på 0 på smärtskalan. Ja kunde äta igen! Är jätte glad över hjälpen jag fick tillslut. Men ska man behöva lida så fruktansvärt länge med så kraftiga smärtor som ja fick? Det är inte mänskligt. Dom har förstört allt förtroende ja haft för läkarna på US.

Men nu är jag hemma och försöker läka kroppen och bearbeta traumat dom varit. Jag har fortfarande väldigt ont, men i vila e de ok. Men måste ja upp i rullstolen eller äta något så blir de nästan olidligt. Blir flytande föda ett tag framöver. Har förälskat mig i yoggi samoa...när ja kunde äta så va de den ja åt på sjukan. Kommer fortsätta med den tills ja kan äta mat igen. Fick även ett gäng propud av en snäll bybo ;)

Jag ska klara de här, men de e tufft. Hoppas verkligen att jag börjar bli bra snart. Är orolig över att smärtorna blir för mycket och jag måste åka in igen. Tar en timme i taget nu o gör allt ja kan för att inte smärtan ska eskalera.