Hela morgonen har jag spänt väntat på att läkarna ska komma in och stänga av Edan. Igentligen skulle sköterskan gjort de kl 8 imorse men de vägrade ja. Dom rör inte edan fören jag pratat med läkarna om hur dagen ska planeras utefter vad som händer. Igår va edan nerdragen till hälften och jag kunde varken gå eller äta utan att trigga igång smärtorna. Jag kan nu snabbt stoppa dom så att det inte blir någon smärtattack av de hela. Men jag har bara 4 sånna tabletter som stoppar. Det räcker inte till över ett dygn om jag inte ska svälta mig. Så vi behöver planera lite inför imorgon. För då vill ja verkligen hem. Men är nervös över vad som händer när edan stängs av helt nu. Kan ja stoppa smärtattackerna själv då? Eller måste edan sättas igång igen? Försöker hålla mig lugn men de e svårt. Tankarna bara flyger runt.. Saknar mitt liv hemma något fruktansvärt.

Har traskar fram o tillbaka längs denna korridor både igår, inatt och nu på morgonen. För de första för att de e så skönt att gå helt smärtfritt, helt otroligt härligt! För de andra för att lugna mina nerver. Ja försöker hålla mig lugn o avslappnad men de e nästan omöjligt. Om 15 minuter minskas min Eda till hälften. Smärtorna kommer att öka de vet vi redan. Men hur mycket är frågan. Att rulliz blir aktuell är ja berädd på. Inga lång promenader på länge. Men kommer smärtan hålla sig på en nivå som jag orkar med, som jag är van vid, eller öka? Så nervös. Men ja tror de kan bli bra dehär. Smärtorna har ju tryckts ner ordentligt så mycke de bara går i flera dagar nu. De måste ha gett bra effekt. På tisdag ska ja hem....*längtar*

Nu är EDAn tillbaka på platts igen. Det blev inte riktigt som planerat imorse. Men eftersom att dom inte hittat någon inflammation i ryggen och det inte syns nån rodnad, så hade vi ett till alternativ. Droppet med medicin eller Eda med medicin. Spelade ingen större roll för någon av oss (smärtkliniken, läkaren o Jag). Det blev iaf EDAn, så slipper huvudet bli lika inblandat med en massa jobbiga biverkningar. Kl 12 var den på plats och smärtorna försvann fortare än kvickt. Såå underbar! Nu gäller de att hålla tummar och tår så att inte den här Edan slutar fungera häller. Är jävligt nervös. Sitter på sängkanten o vill helst inte behöva lägga mig någonsin. Nu ska jag ha den här FUNGERANDE edan tills på måndag. Då övergår vi till smärtlindring som jag kan ha hemma. Nervös över de också. När de kommer till den sortens smärtlindring, så har dom ju visat tidigare att dom är totalt värdelösa. Men de måste faan funka nu. Kan inte ligga inne längre än 3 veckor....

Det har hänt en del efter de senaste blogginlägget. Jag bor kvar på sjukhuset. Helgen var hemsk att genomlida. Men på måndag morgon kommer läkaren in o säger " du ska få din Eda... Men du får komma nu på en gång". Åkte ner till post-op och fick min Eda. Smärtan gick från vass 9 till vass 0, en helt otrolig känsla! Hela dagen va jag smärtfri, totalt smärtfri. Ja kunde ligga med raka ben igen, ja kunde gå igen. Benen var ringliga men dom tog mig iaf framåt. Dagen efter vaknade jag av molande värk i magen. Jag var också irriterad av tejpen på ryggen. Lite senare hade jag ont ryggen. Vid dagens slut kunde ja knappt röra mig. Ryggen högg till av minsta lilla rörelse och magen molade på. Sköterskorna eller läkaren på avdelningen beslutade att jag skulle ner till post-op igen så dom fick titta på ryggen. Klockan 1 på natten kördes jag iväg.. De slutade med att dom tog bort Edan, för den fungerade inte :(. Ja blev också sövd och skickad till röntgen för att utesluta inflammation. Dom hittade inget konstigt med ryggen men någon Eda fick jag inte tillbaka. Inte häller någon annan smärtlindring. Tillbaka till ruta1. Är verkligen glad över att jag fick en dags paus från smärtan. Men jag hade inte hunnit återhämta mig på långa vägar. Efter flera timmars smärta och förtvivlan fick jag hjälp att ta ner smärtan litegrann. Sen kom smärtkliniken in o berättade deras plan. Den dagen skulle ja få ha en hel del smärtor, men kommande dag (idag) skulle dom komma in o get mig ett smärtstillande dropp...ist för Edan. Kändes som en praktisk plan iaf. Nu är det bara några timmar kvar tills dom kommer.

..........Fortsättning följer :)

Jag är fortfarande fast på sjukhuset utan att ha blivit smärtlindrad. Igår kom läkarna in till mig med dom goda nyheterna att jag skulle få ryggbedövning. Efter mycke tjat o bråk så hade dom äntligen lyssnat på mig, och rådfrågat min läkare i Uppsala om hur man borde smärtlindrande mig. Jag sken upp som en sol, blev så fruktansvärt glad över att jag äntligen skulle få hjälp. Men dagen gick och på kvällen kommer läkaren in till mig. Jag kastar ifrån mig de ja har i händera och utbrister glatt "åhh, e de min tur nu!". Men det var inga glada miner som mötte mig. Dom berättade för mig att det inte blir någon eda, inte ens på hela helgen. Jag bröt ihop totalt! Jag få höra att narkosläkare sagt nej pga att jag behöver få så starka mediciner i edan så jag måste vara under bevakning. Och på helgerna har dom inte personal till de. De e alltså för min egen säkerhet. Läkaren sa åt mig att kämpa och stå ut över helgen Dom sätter in den på måndag...försök att stå ut sa hon. Efter att de värsta känslorna lagt sig så lugnade jag ner mig lite. Men var helt utslagen av lögnen att jag äntligen skulle få må bra.

Imorse låg jag o titta in i skynket brevid mig, kände mig helt tom. Sen kom läkaren för att prata med mig om hur ja mådde. Under samtalet frågade jag "men vist har han lovat mig att jag får bedövningen på måndag iaf". Till svar får jag ett NEJ.
Bryter ihop igen, dom tar kol på mig med alla dessa lögner hela tiden. Jag finner inget hopp någonstans.
De visade sig att narkosläkaren inte ville sätta in bedövningen överhuvudtaget. Han tyckte inte att det var den bäste lösningen för mig.

Alla svängar mellan hopp och förtvivlan är slut nu. Jag hoppas inte alls. Litar inte på ett ända ord på vad dom säger åt mig längre. Dom kommer fortsätta plåga mig med dessa vidriga smärtor. Jag kommer aldrig mer få komma hem igen.

Min älskade familj kom o hälsa på mig idag. Jag har en enda tablett som jag får ta under dagen som tar ner smärtan lite mer än dom andra. Så jag bad om att få ta den innan min familj kom. Så Lillan slapp se mig ha så ont. Dom tog ut mig så jag fick se ut för första gången på 11dagar. Har nämligen inget fönster i mitt rum. De regnade men det var ändå helt underbart. Sen åter igen in till tortyrkammaren. Som det ser ut nu finns det inga planer på att jag ska få komma hem, under en lååååbg låååång tid framöver. Så ni vet vart ni har mig...

Känner mig så jävla ensam o maktlös. Känns kanske är riktad mot min vård, hälsa, brist på vård, maktösheten över vad dom gör mot mig. Har nu känner mig mer eller mindre torterad sen jag blev inläggd för en vecka sedan. Jag kan ligga skrikande av smärta i över 3 timmar. När jag kämpar för att få ut "hjälp mig" så får ja höra "vi måste vänta på att alvedonen börjar verka". Men för i helvete! De e inget jävla myggbett ni ska medicinera, de e Endometrios!! Har förklarat tusen gånger att dom måste stoppa smärtan innebär den exploderar. Men dom lyssna inte. Har även sagt att när smärtan väl dragit igång så funkar inte "mini tabletterna" dom promt ska ge mig för att sen låta mig skrika en timme till, i väntan på att dom ger effekt. Ja blir tokig!!

När jag väl sen får en medicin som fungerar och tom kan ha hemma (så jag får vad med min familj). Så ändrar dom sig o söker "Nej den får du inte ta något mer". Snacka om att pendla mellan hopp och förtvivlan. Dom bryter ner mig totalt!

Idag när jag kände att smärtan börja eskalera så bad jag om en något mildare tablett (de kan hjälpa om ja tar de i god tid). Ingen tablett kom. Inte förens närmare en timme senare kom den...men den visade sig vara en helften så svag tablett. Plus att mina smärtor nu ökat med tiden. Jag ber direkt om att få den "andra delen av tabellen" även om ja misstänkte att det var för sent. Men ingen tablett kom och jag ringde på klockan för nu e attacken i gång. När hon kommer med tabletten frågar ja varför de tog sån tid. Då får ja veta att dom väntat 15minuter med flit för o se om den första lilla skulle ge effekt. Blev så arg! Nu har smärtan fått greppet om mig o tabletterna va som en droppe i havet. Nu kom ju också självklart smärtkliniken. Dom som bestämt att jag inte får medicinerna jag behöver (även om dom inte träffat mig). Då blev de fart på sköterskorna o ja fick tillslut sprutan som lindrar lite av smärtan. Men eftersom att ja inte kunde prata så gick dom. Men dom kom som tur va tillbaks igen. Nu ska jag få dessa sprutor i första hand när smärtan kommer. Men enbart 4gr om dagen. Dom har ingen tanke på att skicka hem mig. Jag vill testa något medicin som kan lindra mina toppar och som jag kan få med mig hem. Jag vill inte vara här länge. Jag vill va med min dotter och min man. Jag vill kunna ta medicinerna när jag behöver ist för o vänta en timme då de e försent.

Jag har som tur e så många nära o kära som hjälper och stöttar mig till tusen. Utan er hade jag kastat in handduken för länge sen. Men vi fortsätter o kämpa ett tag till. De måste vända snart!

Igår fick jag tala med lite folk ifrån smärtkliniken. Dom skulle ta beslut gällande min smärtlindring och göra en plan. Dom höll med mig om att jag behöver bryta av smärtorna innan jag kommer upp i höga smärttoppar. Till och börja med så ska jag börja med Saroten för att minska på smärtorna. Jag blir kvar över helgen och har uppföljning på måndag. Jag ska också ALLTID ha en smärtstillande tabletter liggande på mitt bord så jag kan ta direkt när smärtorna börjar komma. Skit bra plan och det fungerade till en början bra. Tills sköterskorna skiter i planen och sluta sluta lägga fram en tablett på bordet...Blir så irriterad!

Eftersom att nya planen är att hålla smärttopparna borta så tyckte sköterskorna att det var en bra idé att tvinga ut mig till dagrummet för att äta frukost där. Som väntat får jag ett smärtanfall av att jag ätit och dom får köra in mig till rummet igen. När ja lyckats hasa upp mig i sängen får ja först ingen smärtlindring då dom tycker att dom ska räcka hela dagen.... Men trigga då inte igång en massa smärttillstånd! Om dom inte slutar "leka" men mina smärtor snart så får ja kontakta smärtkliniken o be dom komma ner o berätta planen för dom igen.

Försöker förklara för dom att jag skulle vilja komma hem nån gång. Men så länge jag får dessa höga smärttoppar blir jag fast här....

Här ligger man kvar och väntar på att få höra vilken plan dom gjort åt mig. Än så länge verkar det inte finnas någon plan alls. Jag får en smärtattack- dom ger min smärtlindring. Sen när smärtorna börjar öka igen så ber jag om mildare smärtlindring. Men detta tar sååå lång tid att få fram, så mina smärtor ökat och måste då ist få en helt annan typ av smärtlindring för att ge effekt. Vi diskuterar att jag vill undvika smärttoppar och få medicin i god tid.
Senare: smärtorna börjar öka- jag säger till- inget händer. O så börjar det om gång på gång. Ja börjar tröttna nu.

Grund planen var att påbörja med en extra hormonbehandling. Den har jag inte sett skymten av än. Men imorgon ska jag få träffa någon från smärtkliniken iaf, så något händer. Sen är ju frågan varför jag har så förbannat ont på/i höger sidan av buken. Jag misstänker att äggstocken sitter fast precis som den gjort förut. Gör den de så kommer ju inte hormonerna hjälpa särskilt mycket. Vad blir planen då... röntgen?... operation?
Jag vill ha en plan, en bra plan. Så jag vet vad jag ska göra när smärtan smyger sig på/attackerar när jag fått komma hem. Vill verkligen hem till min familj nu, och vill ha en plan för att komma dit. Blir att börja bygga på den planen imorgon förmiddag.