Jag har fått denna fina bukett från goa vänner som kom för att hälsa på idag. Med hjälp av min mans starka armar lyckades jag följa med ut på en utflykt till skateparken/lekplatsen med barnen. Så skönt o komma ut! Men även om jag blir körd i rulliz så tar det väldigt mycket på mina krafter. Vi tog oss hem för att njuta av en fruktansvärt god kaka som Anna bakat *dreglar än*. Sen kracha jag i soffan med värme dynan, helt slut. Men de har varit en bra dag. Ja blir hela tiden bättre.

Igår kom storebror och brorsdotter på besök, och även dom kom med vackra blommor. Brorsan lagade även mat och styrde med disk o allt där till. Är så tacksam! Perfekt timing också eftersom att min kära man va iväg på dan. De ja inte var berädd på var att pappa och Helena också dök upp. Blev så glad! Dom hade med sig goda bullar ^^. Ja blir så glad över att känna att alla finns där för mig. De gör mig lugn och avslappnad. Vilket leder till att jag läker fortare och orkar träna mera. Även förra veckan fick jag hjälpande besök när min man jobbade. Då kom mor, lillebror och deras respektive på besök över dagen. Välbehövlig hjälp.

Nu behöver jag inte fullt så mycke hjälp längre. Ja orkar lite mer och kan fixa med små grejer. Min man är helt underbar som ser till att allt går runt och förbereder så att jag har de ja behöver. Utan honom kan jag inte ens tänka mig hur allt skulle gå till. Han är så stark, och då menar jag inte bara att han fysiskt lyfter mig när de behövs, utan mentalt. Det är långt ifrån lätt att leva med någon som har dom sjukdomar som jag har. Jag är fullt medveten om all press han har hängande på sina axlar... Bara för mig. Men han är stark och gör allt för mig. Och jag försöker göra allt jag kan för att lätta lite på all press han har. Genom att fortsätta vila och träna blir jag snart gående igen och han kan slappna av lite. De ger mig en "morot" att bli bra så fort som möjligt.

Dom här fina blommorna fick jag av en ännu finare vän. Det borde vara tvärtom. Hon borde få blommor av mig. Hon har hjälp oss så fruktansvärt mycket när jag inte mått bra. Utan henne vet jag inte hur det skulle ha fungerat över huvudtaget. Tack Angelica för att du är en så underbar människa. Är så tacksam över att jag har dig i mitt liv. Tack för att du finns <3.

Jag har fortfarande smärtorna upptryckta i nyllet, svårt att tänka på annat. Men jag gör trotts allt framsteg. Jag kämpar med att försöka ställa mig upp. Idag tex lyckades jag stå flera sekunder. De må låta ynkligt, men de e framsteg för mig. Jag har även börjat ställa rullstolen lite längre från soffan så jag får kämpa lite för att ta mig dit ja vill. Små framsteg som snart kommer leda till ett mer vanligt liv. Jag kan fortfarande inte äta något utan att framkalla starka smärtor. Men ja fortsätter testa, snart går de.
All kärlek jag får gör att jag orkar så himla mycket mer. Jag får energi till att kämpa. Alla dessa vidriga veckor har varit traumatiska för mig. Men de positiva är att jag fått så himla mycke kärlek från så många. Nu i efterhand suger jag åt mig all denna kärlek och omtanke, och får energi av de. Jag har verkligen tur som har så många underbara människor i mitt liv. Jag älskar er alla och önskar att jag någon gång får chansen att visa er tillbaka hur mycket jag älskar er också. Tack för att ni finns där för mig <3

Har varit hemma i två dagar nu. Helt underbart. Min älskade man körde ut mig på altan i förmiddags, så jag kunde få lite D-vitamin. Vilken skillnad på vy jämfört med mitt tidigare boende. Fick idag veta att försäkringen inte täcker sjukhuskostnaden *suck*. Borde skicka räkningen till kvinnokliniken eftersom att de va dom som såg till att ja fick ligga inne så förbannat länge. Jaja...

Att få vara nära familjen igen känns nästan för bra för att vara sant. Dom får mig att må så mycket bättre. Och ja får så mycke kraft av dom så jag orkar med smärtorna bättre. Det känns lite riskabelt att handskas med smärtorna själv. Men jag tycker de har gått bra än så länge. Fick en oprovocerad (inte startad pga föda eller rörelse) smärtattack tidigare ikväll men jag lyckades ändå att stoppa den. Från och med imorgon minskas medicinerna lite vilket oroar mig. Det är på tok för tidigt att minska ner än. Jag kan fortfarande inte äta fast föda utan att få förbannat ont. Får ta de lungt och skynda långsamt. Med tiden kommer kroppen vara sig själv igen o ja kan både äta och gå ;). Just nu fokuserar jag på att få i mig vätska. Jag har troligtvis vätskebrist. En dag i taget....

3 vidriga veckor på sjukhus är nu äntligen över. Har aldrig varit med om att bli så illa behandlad av vården. I en och en halv vecka kände jag mig torterad. Jag fick mindre mediciner där än vad jag hade innan. De jag hade innan hjälpte inte. Därför sökte jag vård. Men fick ingen hjälp. Ist fick jag mera smärtor, upprepade smärtattacker dajligen då jag fick ligga o kämpa i timmar bara för att kunna andas. Det tog fruktansvärt lång tid innan jag fick smärtlindring...varje gång! När jag tillslut fick smärtlindring så sjönk smärtan från 10 i till 8. Jag hade fortfarande fruktansvärt ont, men dom va nöjda med behandlingen. Jag kunde ju ändå prata. Kroppen har varit i kramp läge så länge att ja inte har kontroll över den. Den är så förstörd att jag inte kan resa mig, för benen ger vika. Kroppen har liksom gett upp på någe vis. De jobbigaste var de 4 sista dagarna då jag inte kunde äta överhuvudtaget. Tillslut hade jag inte ens kraften till att dricka. Jag låg o stirra in i draperiet och kände att jag dör nu...this is it. Men tillslut fick jag hjälp. Jag och familjen tjatade på läkarna flera gånger att dom måste ringa Uppsala för konsultation. Dom klarar inte av att behandla mig här. Tillslut lyssna dom och tog råd från Endometrios centrum i Uppsala. Och jag fick ryggbedövning som hjälpte massor. Jag låg nu på 0 på smärtskalan. Ja kunde äta igen! Är jätte glad över hjälpen jag fick tillslut. Men ska man behöva lida så fruktansvärt länge med så kraftiga smärtor som ja fick? Det är inte mänskligt. Dom har förstört allt förtroende ja haft för läkarna på US.

Men nu är jag hemma och försöker läka kroppen och bearbeta traumat dom varit. Jag har fortfarande väldigt ont, men i vila e de ok. Men måste ja upp i rullstolen eller äta något så blir de nästan olidligt. Blir flytande föda ett tag framöver. Har förälskat mig i yoggi samoa...när ja kunde äta så va de den ja åt på sjukan. Kommer fortsätta med den tills ja kan äta mat igen. Fick även ett gäng propud av en snäll bybo ;)

Jag ska klara de här, men de e tufft. Hoppas verkligen att jag börjar bli bra snart. Är orolig över att smärtorna blir för mycket och jag måste åka in igen. Tar en timme i taget nu o gör allt ja kan för att inte smärtan ska eskalera.

Hela morgonen har jag spänt väntat på att läkarna ska komma in och stänga av Edan. Igentligen skulle sköterskan gjort de kl 8 imorse men de vägrade ja. Dom rör inte edan fören jag pratat med läkarna om hur dagen ska planeras utefter vad som händer. Igår va edan nerdragen till hälften och jag kunde varken gå eller äta utan att trigga igång smärtorna. Jag kan nu snabbt stoppa dom så att det inte blir någon smärtattack av de hela. Men jag har bara 4 sånna tabletter som stoppar. Det räcker inte till över ett dygn om jag inte ska svälta mig. Så vi behöver planera lite inför imorgon. För då vill ja verkligen hem. Men är nervös över vad som händer när edan stängs av helt nu. Kan ja stoppa smärtattackerna själv då? Eller måste edan sättas igång igen? Försöker hålla mig lugn men de e svårt. Tankarna bara flyger runt.. Saknar mitt liv hemma något fruktansvärt.

Har traskar fram o tillbaka längs denna korridor både igår, inatt och nu på morgonen. För de första för att de e så skönt att gå helt smärtfritt, helt otroligt härligt! För de andra för att lugna mina nerver. Ja försöker hålla mig lugn o avslappnad men de e nästan omöjligt. Om 15 minuter minskas min Eda till hälften. Smärtorna kommer att öka de vet vi redan. Men hur mycket är frågan. Att rulliz blir aktuell är ja berädd på. Inga lång promenader på länge. Men kommer smärtan hålla sig på en nivå som jag orkar med, som jag är van vid, eller öka? Så nervös. Men ja tror de kan bli bra dehär. Smärtorna har ju tryckts ner ordentligt så mycke de bara går i flera dagar nu. De måste ha gett bra effekt. På tisdag ska ja hem....*längtar*

Nu är EDAn tillbaka på platts igen. Det blev inte riktigt som planerat imorse. Men eftersom att dom inte hittat någon inflammation i ryggen och det inte syns nån rodnad, så hade vi ett till alternativ. Droppet med medicin eller Eda med medicin. Spelade ingen större roll för någon av oss (smärtkliniken, läkaren o Jag). Det blev iaf EDAn, så slipper huvudet bli lika inblandat med en massa jobbiga biverkningar. Kl 12 var den på plats och smärtorna försvann fortare än kvickt. Såå underbar! Nu gäller de att hålla tummar och tår så att inte den här Edan slutar fungera häller. Är jävligt nervös. Sitter på sängkanten o vill helst inte behöva lägga mig någonsin. Nu ska jag ha den här FUNGERANDE edan tills på måndag. Då övergår vi till smärtlindring som jag kan ha hemma. Nervös över de också. När de kommer till den sortens smärtlindring, så har dom ju visat tidigare att dom är totalt värdelösa. Men de måste faan funka nu. Kan inte ligga inne längre än 3 veckor....

Det har hänt en del efter de senaste blogginlägget. Jag bor kvar på sjukhuset. Helgen var hemsk att genomlida. Men på måndag morgon kommer läkaren in o säger " du ska få din Eda... Men du får komma nu på en gång". Åkte ner till post-op och fick min Eda. Smärtan gick från vass 9 till vass 0, en helt otrolig känsla! Hela dagen va jag smärtfri, totalt smärtfri. Ja kunde ligga med raka ben igen, ja kunde gå igen. Benen var ringliga men dom tog mig iaf framåt. Dagen efter vaknade jag av molande värk i magen. Jag var också irriterad av tejpen på ryggen. Lite senare hade jag ont ryggen. Vid dagens slut kunde ja knappt röra mig. Ryggen högg till av minsta lilla rörelse och magen molade på. Sköterskorna eller läkaren på avdelningen beslutade att jag skulle ner till post-op igen så dom fick titta på ryggen. Klockan 1 på natten kördes jag iväg.. De slutade med att dom tog bort Edan, för den fungerade inte :(. Ja blev också sövd och skickad till röntgen för att utesluta inflammation. Dom hittade inget konstigt med ryggen men någon Eda fick jag inte tillbaka. Inte häller någon annan smärtlindring. Tillbaka till ruta1. Är verkligen glad över att jag fick en dags paus från smärtan. Men jag hade inte hunnit återhämta mig på långa vägar. Efter flera timmars smärta och förtvivlan fick jag hjälp att ta ner smärtan litegrann. Sen kom smärtkliniken in o berättade deras plan. Den dagen skulle ja få ha en hel del smärtor, men kommande dag (idag) skulle dom komma in o get mig ett smärtstillande dropp...ist för Edan. Kändes som en praktisk plan iaf. Nu är det bara några timmar kvar tills dom kommer.

..........Fortsättning följer :)