3 vidriga veckor på sjukhus är nu äntligen över. Har aldrig varit med om att bli så illa behandlad av vården. I en och en halv vecka kände jag mig torterad. Jag fick mindre mediciner där än vad jag hade innan. De jag hade innan hjälpte inte. Därför sökte jag vård. Men fick ingen hjälp. Ist fick jag mera smärtor, upprepade smärtattacker dajligen då jag fick ligga o kämpa i timmar bara för att kunna andas. Det tog fruktansvärt lång tid innan jag fick smärtlindring...varje gång! När jag tillslut fick smärtlindring så sjönk smärtan från 10 i till 8. Jag hade fortfarande fruktansvärt ont, men dom va nöjda med behandlingen. Jag kunde ju ändå prata. Kroppen har varit i kramp läge så länge att ja inte har kontroll över den. Den är så förstörd att jag inte kan resa mig, för benen ger vika. Kroppen har liksom gett upp på någe vis. De jobbigaste var de 4 sista dagarna då jag inte kunde äta överhuvudtaget. Tillslut hade jag inte ens kraften till att dricka. Jag låg o stirra in i draperiet och kände att jag dör nu...this is it. Men tillslut fick jag hjälp. Jag och familjen tjatade på läkarna flera gånger att dom måste ringa Uppsala för konsultation. Dom klarar inte av att behandla mig här. Tillslut lyssna dom och tog råd från Endometrios centrum i Uppsala. Och jag fick ryggbedövning som hjälpte massor. Jag låg nu på 0 på smärtskalan. Ja kunde äta igen! Är jätte glad över hjälpen jag fick tillslut. Men ska man behöva lida så fruktansvärt länge med så kraftiga smärtor som ja fick? Det är inte mänskligt. Dom har förstört allt förtroende ja haft för läkarna på US.

Men nu är jag hemma och försöker läka kroppen och bearbeta traumat dom varit. Jag har fortfarande väldigt ont, men i vila e de ok. Men måste ja upp i rullstolen eller äta något så blir de nästan olidligt. Blir flytande föda ett tag framöver. Har förälskat mig i yoggi samoa...när ja kunde äta så va de den ja åt på sjukan. Kommer fortsätta med den tills ja kan äta mat igen. Fick även ett gäng propud av en snäll bybo ;)

Jag ska klara de här, men de e tufft. Hoppas verkligen att jag börjar bli bra snart. Är orolig över att smärtorna blir för mycket och jag måste åka in igen. Tar en timme i taget nu o gör allt ja kan för att inte smärtan ska eskalera.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är det två veckor sedan vi kom hem till Sverige igen. Så här fint uppsvälld var magen efter resan hem. Magen sväller fortfarande om jag överanstänger mig. Men det krävs mycket mera nu. Och den blir inte häller riktigt såhär stor. Jag klarar av at...

Jag bara älskar dom dagar jag vaknar före alla andra och smiter ner till stranden för att se soluppgången. Där sitter jag helt ensam. Med tiden börjar stranden vakna till liv. Några enstaka joggare visar sig. En tjej gör morgon yoga en bit bort. Stä...

En del av vårat poolområde.... Underbart! Utöver staketet runt poolen så är området stängt så barn kan tryggt springa omkring. Lillen hittar nya vänner dagligen, inga spärrar alls. Han hälsar på nästan alla han möter. Framförallt tjejer. Lillan spe...

Min lycka lyser igenom masken. Här har jag precis överlevt en två dagars resa från min lilla byhåla till en ö utanför Afrikas kust. Med packning, rullstol, vagn, barnen och deras mormor. Resan har inte varit smärtfri direkt. Men jag har ändå kunnat ...

Jag läker fint. Det syns inte så bra på bilden men dom har gjort 4 håll i min navel. Troligtvis fanns det en hel del ärr vävnad ivägen. Så totalt 8 ingångar. Det är inte bara såren som läker fint. Jag har dessutom mycket mindre smärthöjningar. Jag k...