Direktlänk till inlägg 9 oktober 2017
Dom här fina blommorna fick jag av en ännu finare vän. Det borde vara tvärtom. Hon borde få blommor av mig. Hon har hjälp oss så fruktansvärt mycket när jag inte mått bra. Utan henne vet jag inte hur det skulle ha fungerat över huvudtaget. Tack Angelica för att du är en så underbar människa. Är så tacksam över att jag har dig i mitt liv. Tack för att du finns <3.
Jag har fortfarande smärtorna upptryckta i nyllet, svårt att tänka på annat. Men jag gör trotts allt framsteg. Jag kämpar med att försöka ställa mig upp. Idag tex lyckades jag stå flera sekunder. De må låta ynkligt, men de e framsteg för mig. Jag har även börjat ställa rullstolen lite längre från soffan så jag får kämpa lite för att ta mig dit ja vill. Små framsteg som snart kommer leda till ett mer vanligt liv. Jag kan fortfarande inte äta något utan att framkalla starka smärtor. Men ja fortsätter testa, snart går de.
All kärlek jag får gör att jag orkar så himla mycket mer. Jag får energi till att kämpa. Alla dessa vidriga veckor har varit traumatiska för mig. Men de positiva är att jag fått så himla mycke kärlek från så många. Nu i efterhand suger jag åt mig all denna kärlek och omtanke, och får energi av de. Jag har verkligen tur som har så många underbara människor i mitt liv. Jag älskar er alla och önskar att jag någon gång får chansen att visa er tillbaka hur mycket jag älskar er också. Tack för att ni finns där för mig <3