För 12 dagar sedan gjorde jag ett stort misstag. Jag glömde att ta dagens p-piller. Eftersom att jag ändå har en p-stav kan man ju tro att det inte skulle vara någon big deal. Men det blev katastrof. Redan dagen efter var blödningen igång...och är inte borta än. Smärtan började redan samma dag med ett smärtanfall. Sedan dess har smärtorna borrat fast sig och anfallen kommer ofta. Men en livlig bebis är det inte så lätt att få vardagen att fungera när smärtorna plötsligt tvingat ner en på golvet. Jag har behövt mycket hjälp (vilket jag fått, tack mamma) och vi har dessutom barnsäkrat sånt som vi inte behövt tänka på tidigare. Mycke stök runtomkring för något så litet som ett p-piller. För o inte tala om hur extremt jävla ont det faktiskt gör!
I förrgår ringde min läkare upp mig. Pga detta så vill hon att vi sätter in spiralen nu. Har tidigare sagt nej för att jag ammat och inte kunnat vara ifrån sonen. Eftersom att jag måste sövas för att sätta in spiralen så är det smart att även operera samtidigt. I övermorgon blir jag uppringd igen med en plan om hur vi ska göra. Känns så jobbigt för jag vill inte vara ifrån familjen. Men är också orolig för hur länge till jag kommer behöva ha så här jävla ont. Hur länge står man ut? Inläggning i coronatider utan stöd av vänner och familj....de överlever ja nog inte. På med leendet, begrav smärtorna, och få vardagarna att fungera lite till.

...En dag i taget

Lillen har växt otroligt mycke sista tiden. Han kör slut på oss alla med sin höga energi. Det finns en anledning till att jag inte bloggar så ofta ;) . Men han ger samtidigt så himla mycket tillbaka. Han är äventyrlig, nyfiken, pratglad, smart, gosig... och pussas & kramar i massor. Han har precis nu slutat att amma. Även om han själv troligtvis velat fortsätta tills han flytta hemifrån, så satte mamma stop nu. Han har fått två tänder och jag tror inte att jag behöver förklara vad det innebär...

Jag har också behövt påbörja en ny behandling då endometrios smärtorna börjat härja fritt. Dessa tabletter går inte att amma på. Jag blev snabbt påmind om hur denna behandling påverkar mig. Jag vet att den har väldigt bra effekt på mina ihållande smärtor. Dom som håller i sig dygnet om och hindrar mig från att sova. Men samtidigt så åker jag på nästan alla biverkningarna. Vilket är väldigt jobbigt. Men jag hoppas att dom lägger sig lite med tiden. Jag är bara på dag 3 än så länge. Håller tummarna!

Nu ska jag ta ett par minuters vilopaus, förhoppningsvis sover lillen 10minuter till. Sen blir det full fart igen ^^. Älskar mitt liv som tvåbarns mamma. Glädjen och kärleken som jag får av min familj gör att mina egna krämpor går att leva med.

Fortsättningen efter att vi fått vårat lilla mirakel:

Jag måste nog börja med att säga att Lillen kom ut med kejsarsnitt eftersom att han låg i säte. Kan också tillägga att jag hade värkar (täta och kraftiga) i 12 dagar innan snittet. Totalt slut i kroppen!

När vi kom hem från sjukhuset kände jag mig självklart trött, mörbultad och hade ont i magen. Vilken inte va så konstigt. Hade ju inte förväntat mig att må på topp efter ett kejsarsnitt direkt. Men istället för att bli bättre och bättre så mådde jag sämre och sämre. Tillslut låg jag och grät o skakade i soffan för att jag mådde så dåligt. Vi åkte till vårdcentralen för jag misstänkte urinvägsinfektion. När vi kom dit blev det full fart på personalen. Jag kom snabbt in på ett rum och det tog inte lång tid innan dom tillkallade ambulans. Jag visste inte vad felet var. Men läkaren insåg att det var blodförgiftning och berättade för min man vid sidan av så han förstod vad som hände. Hade ju även bägge barnen med oss. Väl på sjukhuset fick även jag veta att det var blodförgiftning och att jag skulle få behandling. Jag och Lillen fick flytta in på sjukhuset ett tag till. Ingen rolig start för honom inte. Jag var för dålig för att ta hand om honom själv så mormor var snäll och bodde med oss. Mina värden var skyhöga och kontrollerna var inte på topp. Efter 4 dagar började det tillslut vända och gå åt rätt håll. Då fick jag åka hem och fortsätta behandlingen där. Det var inte fören då jag insåg hur farligt nära döden jag varit. Jag hade inte förstått de innan. Det tog lång tid innan jag mådde bra igen. Det blev några turer fram och tillbaka. Men nu är det bara ett minne blott. Jag är väldigt glad över att jag inte förstod allvaret just då. Det hade nog stressat upp mig massor med tanke på att jag nu hade två barn att ta hand om. Men jag förstår nu varför min man och sköterskorna var irriterade på mig när jag ville upp o röra mig, vänta med medicin pga amning, mm. :D
Lätt o va efterklok ;). Men jag är en seg jävel o jag lever. Slutet gott!

Helt plötsligt har jag ett nytt liv i mina armar. Så oväntat, så underbart. Inte många som visste om att ens var gravid förra året. Känner att det är dags för en uppdatering o förklaring. Min kropp är ju som känt helt värdelös. Men drömmen om ett till barn har varit så enormt stor. När vi för över två år sedan kände att vi ville göra ett försök så kände vi ändå att chansen inte riktigt fanns där för oss. Jag orkade inte berätta ens för nära familj att vi skulle försöka. För jag mådde så dåligt över att jag inte kunde få barn. Med dubbla doseringar läkemedel lyckades jag bara få ägglossning 3gr på 15 månader. Jag gick i terapi för att bearbeta sorgen över att inte få flera barn. Jag klarade inte av att någon skulle undra hur de gick. Jag hade fullt upp med att hantera mina egna känslor. Så därför visste ingen om något. Kroppen mådde inte häller bra av alla behandlingar så jag isolerade mig ganska mycket o höll mig hemma. Tillslut ringde min läkare upp mig och sa att jag inte får mer hjälp. Hon hade aldrig hjälpt någon så länge som hon hjälpte mig. Det var dags att ge upp. Två dagar efter samtalet gjorde jag ett graviditetstest för att visa mig själv att det är slut nu och jag måste gå vidare. Som ett steg i att ta tag i verkligheten. Jag trodde först jag tappat förståndet när jag såg att det var positivt. Att nu har psyket ballat ut totalt! Men visst faan va de positivt...jag va gravid!

Det var inte bara svårt att förstå att jag var gravid. Med min kropp så är chansen för missfall mycket högre än vanligt. Så fortfarande var det svårt att berätta för omvärden. Redan efter 2 månader såg dom som träffa mig att något var på gång. Så sakta men säkert fick folk veta. Men dom som vi inte träffade hade ingen aning. Jag vill att ni som inget viste ska veta om att det aldrig har varit min avsikt att dölja allt för er. Det har enbart handlat om att beskydda mina egna känslor.

Nu är han äntligen här våran efterlängtade son. Han ger mig redan gråa hår. Men han är helt perfekt och han är min :)

En dag med både bra och dåliga sidor. Jag har orkat fixa lite här hemma. Har mer energi om dagarna nu när jag fått hjälp med sömnen. Har varit jätte skönt att känna att jag kan och orkar mera igen. Tyvärr så har jag inte alltid koll på vart gränsen går. Jag borde slutat långt mycke tidigare än ja gjorde. Det slutade med en fruktansvärd smärta. Jag fick lite bukt med den tillslut, men det gör fortfarande väldigt ont och jag önskar att värmedynan kunde ökas med ca 100°.

Hur som hälst så fick jag idag svar på anmälan som jag gjorde förra månaden... (coloskopin från helvetet). Dom hade faktiskt dokumenterat hela förloppet så jag fick bekräftat att dom var medvetna om hur smärtsamt det var för mig. Det står att dom inte kunde ge mig mer smärtlindring. Dom beklagar att det blev som det blev och att jag vid framtida undersökningar bör bli inlagd både innan och efter, för vård. Och att undersökningen bör utföras i narkos.

Dessa papper tar jag med mig till läkarbesök ett nästa vecka... Vill att det står med i min vårdplan (journalen) så att det inte blir likadant i framtiden. Vill verkligen inte gå igenom denna undersökning någon mera gång, men jag har en känsla av det är oundvikligt. Jag har nämligen märkt att den nya medicinen mot ulcerös kolit har hjälpt. Vilket är jättebra! Men det betyder samtidigt att jag troligtvis har sjukdomen. Vilket i sin tur leder till flera undersökningar. Med tanke på de så e jag glad att jag gjorde en anmälan och fick hem dom här papperna. *Ger mig själv en klapp på axeln*

Idag var jag på mitt första besök på mag-tarm kliniken. Det blev inte riktigt som jag hade väntat mig. Jag förväntade mig ett svar på vilken av tarmsjukdomarna som jag har. Läkaren på akuten hade ju sagt att jag har en av dom. Men att jag måste till mag-tarm för att få reda på just vilken av dom det är. Sen tänkte jag att jag skulle få en massa information om sjukdomen också. Tog med mig block och penna och var beredd på massa information. Men så blev det inte riktigt. Jag fick helt plötsligt sagt till mig att det inte är säkert att jag har någon tarmsjukdom... Bestäm er!
Provsvaren visar inte direkt på specifik sjukdom men samtidigt visar det att något inte är som det ska. Det är inga normala provsvar *förvirrad*. Blodorovet visade också att leverproverna var låga men inget allarmerande. Det "kunde vara normalt med tanke på all medicinering"...känns tryggt.
Om jag nu har en av sjukdomarna så e de iaf ulcerös kolit. Och det är den jag kommer behandlas för. Jag påbörjar medicinering på en gång, men att utreda om jag faktiskt har sjukdomen kommer troligtvis ta 1-2år. Blir återkoppling om en månad för o se om behandlingen hjälper. Vad sjukdomen innebär fick jag ingen information om. Blev lite ställd av hur samtalet började så jag glömde fråga alla frågor som jag hade med mig. Hela samtalet var över på 15-20minuter.

Det har nu gått en månad sedan jag undersöktes för Inflammatorisk tarmsjukdom. Jag har under den här månaden kämpat med ihållande smärtor som inte velat släppa. Men jag har också kämpat med att försöka få fram information om själva undersökningen. Vilket har varit omöjligt. Dom vägrar att dela med sig av journal anteckningarna! Jag har försökt hitta andra vägar men det går helt enkelt inte. Eftersom att röntgenkliniken använder ett annat journalsystem så verkar det som att min rätt att ta del av den är bortblåst. Jag kan inte ens få tag på namnet på den läkare som utförde undersökningen. Men jag har inte gett mig. Så idag lämnade jag in anmälan iaf. Vilket jag trodde var omöjligt utan att ens veta namnet på han som jag anmäler. Men patient nämnden hjälper mig och höll med mig om att det självklart ska anmälas. Så skönt att ha de gjort. Vill för men egen skull stå upp för mig själv och klargöra att jag är klar med att bli illa behandlad!

Om några veckor ska jag till mag-tarm, får då troligtvis veta vilken av sjukdomarna det är jag har, och påbörja medicinering. Sjukdomen i sig är jag inte rädd för (vilken de nu än är). Men det som gör mig rädd är att ja har fått höra att man ska går på regelbundna undersökningar (koloskopier) när man har dessa sjukdomar. Jag får ångest bara av tanken på att den informationen kan stämma. Jag går bara inte igenom den undersökningen en gång till. O regelbundet..... de finns inte på världskartan!
Jag hoppas att jag får lugnande besked hos läkaren. Och att jag skrämt upp mig i onödan. Nu vill jag bli behandlad på ett värdigt sett framöver... Att sätta mig i den situationen igen är helt otänkbart.

Idag var som helt vanlig dag, med lika dålig timing som jag alltid brukar ha ^^.
Åker iväg till sjukan för i träffa på världens bästa fysioterapeut. Jag har kommit så otroligt långt med kroppen pga henne *tacksam*. Idag ville dock kroppen jävlas lite tillbaka. Efter att hon gjort den interna behandlingen satt vi o prata lite. Jag kännde att det spännde lite i magen...
Vi bokade ny tid och höll på att avsluta dagens besök. Just då, får kroppen en briljant idé.
Det hugger till rejält vid vänster äggstock, jag tappar andan och faller ihop på golvet. Smärtan håller självklart i sig och vägrar släppa efter. Jag får hjälp att ta mina mediciner men jag kommer likförbannat inte upp från golvet. Hej hopp va pinsamt! Där ockuperar jag både behandlings rummet och terapeuten för nästa patient. En halvtimme senare kan jag andas någolunda ok igen. Jag fick hjälp upp i en rullstol och kunde köras ut till taxin för o komma hem. Tycker synd om den stackaren som förlorade sin tid pga mig. Men ja väljer att se de positiva... Ja fick två tider till priset av en ;)