En vecka har nu gått sedan jag fick spiralen. Blödningen är kvar. Precis som allt julpynt *suck*.
Jag hoppas att jag ska kunna komma upp mer från soffan snart så jag får bort allt. Jag saknar att kunna städa, damma o pyssla här hemma. Jag har idag kunnat sitta lite på golvet iaf. Har lekt massor med Mini. Problemet är bara att han då ist kryper upp i soffan när jag är på golvet. Busfröet tycker det är jättekul att göra allt som får mamma att säga "aj aj"...Då härmar han glatt med pekfingret i luften "ajja". Älskar verkligen att vara mamma. Barnen ger så mycket glädje och kärlek. Med deras hjälp är jag snart på fötterna igen och julpyntet är som bortblåst!

Nu är spiralen insatt. Det fick bra, jag sov som en stock. Detta ska nu värda allt åt rätt håll. Få stopp på blödningen och på så vis förhoppningsvis minska smärtorna.

Problemet uppstår när ja vaknat. Det tar inte många minuter på uppvaket innan smärtorna kryper sig på. Kryper o kryper....de e mer som en stor fet jävla käftsmäll som skriker "här är ja!!!"

Läkaren kommer, ställer sig en bit bort ifrån mig... (troligtvis för att ja kanske skulle vilja ge henne en stor fet käftsmäll också).
Hon berättar att jag kommer ja extremt ont nu några dagar framöver och de kommer bli väldigt tufft.
Tack för den! Men ja vill inte klappa till henne för de. Jag uppskattar att hon är ärlig mot mig. Och att hon förstår att jag faktiskt har väldigt ont. Hon hjälper mig med smärtlindring hemma, men trotts de kommer jag ligga långt ifrån en ok smärtnivå.

Blir det helt ohållbart så får ja självklart åka in igen. Men vi är överens om att jag ska försöka åka hem idag.
Blödningen lär ta 2-3 veckor innan den ger med sig. Och smärtorna våga hon inte särskilt något om. Eftersom att ja har haft ont så länge kan smärtan fått för sig att flytta in.

Jag är väldigt osäker på hur ja ska hantera de här. Jag är så utmattad redan av smärtorna jag haft fram tills nu. Men ja får blicka framåt. Det här ska ju ändå göra allt bättre på sikt. En vändpunkt som börjar med att göra allt mycket värre....
Jag har iaf lilla Skaliz att gosa med.

Idag ringde det från sjukhuset. En dag tidigare än väntat och med extremt goda nyheter. Imorgon får jag komma in till operation o få min spiral!!
Blev så himla glad! Mår så dåligt nu efter exakt en månads blödning. Mår illa, är snurrig och helt slut i kroppen. Imorgon händer äntligen något som kan leda till förbättring.
Jag är lite nervös över att jag har för höga förväntningar på den lilla mojängen. Jag förväntar mig att blödningarna tar slut och att smärtorna ska lätta iaf tills februari. Är kanske för optimistisk men ja orkar inte ha de så här längre. De bara måste fungera!

Men innan de kan bli bättre så blir de alltid sämre. Jag vet om att jag kommer ha fruktansvärt ont när jag vaknar och en bra tid efter. Inget jag ser fram emot alls. Men min läkare verkar vara bra, och hon är väl förberedd på att hjälpa mig efter ingreppet. Jag har valt att tro på att hon faktiskt kommer att hjälpa mig. Så jag försöker hålla mig lugn och inte oroa mig allt för mycket i förväg.

Är väldigt läskigt att sövas nu när man har barn i känsliga åldrar. Lillan som nu är 10år förstår så mycket mera och är orolig över att mamma ska sövas. Lillen blir 1år om 16 dagar och är mammas lilla kille. Att han är så beroende av mig är nog värre för min del än för honom ^^. Känns tufft att vara ifrån honom så länge. Älskar mina barn mest av allt i hela världen! Vill att dom ska känna sig trygga. Dom har världens bästa pappa så jag vet om att dom har de bra tills ja kommer hem. Men jobbigt känns det ändå. Jag vill ju spendera all min tid med dom.
Förhoppningsvis kan ja med lite tid börja må lite bättre efter de här och kunna ge dom lite mer kvalité på tiden vi har ihop.
*Hoppas hoppas hoppas*

Jag börjar tvivla på min kraft. Kommer jag orka så länge som behövs? På tisdag ringer min läkare. Men det känns som en evighet tills dess. Jag tror inte häller att någonting kommer att förändras bara för de. Väntan på spiralen kommer troligtvis ta lång tid. Nu har jag börjat blöda mycket mera än tidigare, mår långt ifrån bra. Smärtan är hög dygnet om. Suger all kraft ifrån mig. Jag ska dessutom överleva alla smärtattacker som kommer titt som tätt.

Om 4 dagar börjar min man jobba igen. Han kan inte vara hemma mycke mer. Någon dagis plats till lillen finns inte förens i April. Och våran primära barnvakt befinner sig nu på Fuerte ventura. Med andra ord finns det inget utrymme för en trasig mamma. Jag bara måste orka!

Min mag känsla säger mig att jag snart blir inlaggd igen. Den känslan blir bara starkare och starkare. Men jag måste se till att det inte sker.
Hatar verkligen den här förbannade sjukdomen. Jag kan själv inte förstå hur jävla ont det gör. Något som gör så här fruktansvärt ont borde man dö av... Men de gör man inte. Man får göra det till sin vardag. Låtsas som att man inte alls känner sig döende.... Helt sjukt

Vanligtvis när jag får smärtlindring på sjukan så väntar man kvar för att se om smärtan lagt sig något när effekten av medicinen släpper. Oftast går det upp och ner några våndor innan det lägger sig på en ok nivå och man kan åka hem. Så gjorde jag inte den här gången. Så fort jag fick smärtlindringen så åkte jag hem. Någon läkaren fans ändå inte på plats och jag vill inte vara ifrån min familj. Är fortfarande livrädd sen jag låg inne tre veckor i sträck....har inte släppt de än. Litar inte alls på vården.
Jag åkte jag hem och är nu hemma med min underbara familj. Nu hoppas jag bara på att jag kan lyckas hålla nere smärtan själv och slippa åka in igen.

Planen om att sätta in en spiral i mitten av januari har spolats. Eftersom att jag har så ont så ville dom sätta in den redan på måndag. Jag blev jätteglad! Men det ändrades så fort jag gett dom min hälsodeklaration. Tydligen har dom glömt bort/missat helt att jag inte tål jordnötter. Eftersom att de då krävs en annan typ av narkos så måste jag sövas på stora operation ist. Så nu vet dom inte alls när dom kan lyckas sätta in den.

Nu har jag inget datum att förhålla mig till. Måste bara stå ut med smärtorna i vad som känns som en oändlighet....

Tack sjukvården för att ni nu för tiden tar bra hand om era endometrios patienter...not!
I fredags (4dagar sedan) skulle jag få nytt recept. Ja får inget pga att min läkare är ledig. Jag får då ist åka in till US för att hämta EN dos så jag ska klara mig över hela helgen. För på måndag skulle jag bli uppringd tidigt. Måndagen kommer och inte en jävel ringer! Ja ringer själv och dom ska lösa de hela direkt så jag kan hämta ut min medicin.
Men självklart händer ingenting. Dagen efter (idag) ringde jag tidigt. Samma sak idag...dom ska fixa det direkt. 8:40 Börjar jag få riktigt ont. Vi avvaktar och väntar tålmodigt på att ett recept ska komma....men nae. Ist kör min man in mig till akuten.
I väntrummet får jag ett kraftigt hugg. Ja kan inte prata o knappt andas. Dom tar in mig för att göra en standard kontroll. De går inte. Jag blir direkt uppkörd till gyn där dom vill undersöka mig. Vilket inte häller går. Jag ligger dubbelvikt och kan inte svara på deras frågor. Ja får lite smärtlindring för att klara av undersökningen. Smärtan minskar så pass att ja kan prata igen (har fortfarande vrål ont). Men någon läkare kommer inte. Hon har gått hem och avdelningen stängs. Ist blev jag uppskickad till avd 21. Nu börjar vi om... Här får jag vänta på en jour läkaren för att se om jag överhuvudtaget ska undersökas eller om ja får smärtlindring, Bägge och eller ingenting.
Ja har haft väldigt ont länge nu. Men den smärtan som uppstår när jag inte bromsar i tid är extremt olidlig. Är så arg över att ja måste stå ut med den smärtan bara för att dom inte gör sitt jobb. Det är inte första gången dom sätter mig i skiten. Troligtvis inte sista häller. Blir så ledsen

Nu har jag börjat med LCHF igen. Den ända dieten/kosthållning som fungerar bra för min kropp. Det har inte fungerat under graviditet och amning men nu kan ja dra igång igen.
Under graviditeten kräktes jag av allt som va lchf. Och under amningen va de bökigt att hålla koll på om ja fått o mig rätt mängd kolhydrater (blev ett orosmoment).
Jag har inte gått ner någonting i vikt sedan förlossningen i januari. Snart ett helt år sedan...helt otroligt!
Jag har längtat efter alla goda effekter av lchf, inte minst viktnedgång.

Man kan tycka att det är korkat att påbörja något just nu när allt är kaos. Men det är perfekt timing. Smärtorna gör nämligen att jag inte har någon matlust. Jag har tom massa orörd choklad (psyket nästa ja vet). Perfekt timing att starta LCHF nu när jag ändå inte har något socker sug. Om nån vecka lär kosten fortsätta se till att ja inte har något sug. Dessutom mår kroppen så mycket bättre av den här kosten så den kanske får lite hjälp på traven att läka sig själv lite....*drömmer*

Nu har jag haft blödning i 23dagar. Jag är helt slut. Smärtlindringen gör att jag står ut, men inte mycket mera än så. Förjävla ont gör det ändå. Några gånger varje dag blir smärtorna för mycket och jag kan inte kontrollera den. Ja förstår inte varför jag ska ha sån otur just i december månad varje år.

Planen är att sätta in spiralen i mitten av december. Men imorgon ringer kvinnokliniken för att diskutera om det är möjligt att få de gjort tidigare. Nu har jag p-stav och dubbla p-piller. Men ändå får ja inte stop på blödningen. Vill inte ha de så här en ända dag längre än ja måste. Är orolig för att jag inte kommer orka hantera smärtorna själv hemma om det fortsätter så här. Vill inte vara ifrån min familj för att sövas. Men just nu gör jag ingen nytta för som iaf....