Jag är fortfarande fast på sjukhuset utan att ha blivit smärtlindrad. Igår kom läkarna in till mig med dom goda nyheterna att jag skulle få ryggbedövning. Efter mycke tjat o bråk så hade dom äntligen lyssnat på mig, och rådfrågat min läkare i Uppsala om hur man borde smärtlindrande mig. Jag sken upp som en sol, blev så fruktansvärt glad över att jag äntligen skulle få hjälp. Men dagen gick och på kvällen kommer läkaren in till mig. Jag kastar ifrån mig de ja har i händera och utbrister glatt "åhh, e de min tur nu!". Men det var inga glada miner som mötte mig. Dom berättade för mig att det inte blir någon eda, inte ens på hela helgen. Jag bröt ihop totalt! Jag få höra att narkosläkare sagt nej pga att jag behöver få så starka mediciner i edan så jag måste vara under bevakning. Och på helgerna har dom inte personal till de. De e alltså för min egen säkerhet. Läkaren sa åt mig att kämpa och stå ut över helgen Dom sätter in den på måndag...försök att stå ut sa hon. Efter att de värsta känslorna lagt sig så lugnade jag ner mig lite. Men var helt utslagen av lögnen att jag äntligen skulle få må bra.

Imorse låg jag o titta in i skynket brevid mig, kände mig helt tom. Sen kom läkaren för att prata med mig om hur ja mådde. Under samtalet frågade jag "men vist har han lovat mig att jag får bedövningen på måndag iaf". Till svar får jag ett NEJ.
Bryter ihop igen, dom tar kol på mig med alla dessa lögner hela tiden. Jag finner inget hopp någonstans.
De visade sig att narkosläkaren inte ville sätta in bedövningen överhuvudtaget. Han tyckte inte att det var den bäste lösningen för mig.

Alla svängar mellan hopp och förtvivlan är slut nu. Jag hoppas inte alls. Litar inte på ett ända ord på vad dom säger åt mig längre. Dom kommer fortsätta plåga mig med dessa vidriga smärtor. Jag kommer aldrig mer få komma hem igen.

Min älskade familj kom o hälsa på mig idag. Jag har en enda tablett som jag får ta under dagen som tar ner smärtan lite mer än dom andra. Så jag bad om att få ta den innan min familj kom. Så Lillan slapp se mig ha så ont. Dom tog ut mig så jag fick se ut för första gången på 11dagar. Har nämligen inget fönster i mitt rum. De regnade men det var ändå helt underbart. Sen åter igen in till tortyrkammaren. Som det ser ut nu finns det inga planer på att jag ska få komma hem, under en lååååbg låååång tid framöver. Så ni vet vart ni har mig...

Känner mig så jävla ensam o maktlös. Känns kanske är riktad mot min vård, hälsa, brist på vård, maktösheten över vad dom gör mot mig. Har nu känner mig mer eller mindre torterad sen jag blev inläggd för en vecka sedan. Jag kan ligga skrikande av smärta i över 3 timmar. När jag kämpar för att få ut "hjälp mig" så får ja höra "vi måste vänta på att alvedonen börjar verka". Men för i helvete! De e inget jävla myggbett ni ska medicinera, de e Endometrios!! Har förklarat tusen gånger att dom måste stoppa smärtan innebär den exploderar. Men dom lyssna inte. Har även sagt att när smärtan väl dragit igång så funkar inte "mini tabletterna" dom promt ska ge mig för att sen låta mig skrika en timme till, i väntan på att dom ger effekt. Ja blir tokig!!

När jag väl sen får en medicin som fungerar och tom kan ha hemma (så jag får vad med min familj). Så ändrar dom sig o söker "Nej den får du inte ta något mer". Snacka om att pendla mellan hopp och förtvivlan. Dom bryter ner mig totalt!

Idag när jag kände att smärtan börja eskalera så bad jag om en något mildare tablett (de kan hjälpa om ja tar de i god tid). Ingen tablett kom. Inte förens närmare en timme senare kom den...men den visade sig vara en helften så svag tablett. Plus att mina smärtor nu ökat med tiden. Jag ber direkt om att få den "andra delen av tabellen" även om ja misstänkte att det var för sent. Men ingen tablett kom och jag ringde på klockan för nu e attacken i gång. När hon kommer med tabletten frågar ja varför de tog sån tid. Då får ja veta att dom väntat 15minuter med flit för o se om den första lilla skulle ge effekt. Blev så arg! Nu har smärtan fått greppet om mig o tabletterna va som en droppe i havet. Nu kom ju också självklart smärtkliniken. Dom som bestämt att jag inte får medicinerna jag behöver (även om dom inte träffat mig). Då blev de fart på sköterskorna o ja fick tillslut sprutan som lindrar lite av smärtan. Men eftersom att ja inte kunde prata så gick dom. Men dom kom som tur va tillbaks igen. Nu ska jag få dessa sprutor i första hand när smärtan kommer. Men enbart 4gr om dagen. Dom har ingen tanke på att skicka hem mig. Jag vill testa något medicin som kan lindra mina toppar och som jag kan få med mig hem. Jag vill inte vara här länge. Jag vill va med min dotter och min man. Jag vill kunna ta medicinerna när jag behöver ist för o vänta en timme då de e försent.

Jag har som tur e så många nära o kära som hjälper och stöttar mig till tusen. Utan er hade jag kastat in handduken för länge sen. Men vi fortsätter o kämpa ett tag till. De måste vända snart!

Igår fick jag tala med lite folk ifrån smärtkliniken. Dom skulle ta beslut gällande min smärtlindring och göra en plan. Dom höll med mig om att jag behöver bryta av smärtorna innan jag kommer upp i höga smärttoppar. Till och börja med så ska jag börja med Saroten för att minska på smärtorna. Jag blir kvar över helgen och har uppföljning på måndag. Jag ska också ALLTID ha en smärtstillande tabletter liggande på mitt bord så jag kan ta direkt när smärtorna börjar komma. Skit bra plan och det fungerade till en början bra. Tills sköterskorna skiter i planen och sluta sluta lägga fram en tablett på bordet...Blir så irriterad!

Eftersom att nya planen är att hålla smärttopparna borta så tyckte sköterskorna att det var en bra idé att tvinga ut mig till dagrummet för att äta frukost där. Som väntat får jag ett smärtanfall av att jag ätit och dom får köra in mig till rummet igen. När ja lyckats hasa upp mig i sängen får ja först ingen smärtlindring då dom tycker att dom ska räcka hela dagen.... Men trigga då inte igång en massa smärttillstånd! Om dom inte slutar "leka" men mina smärtor snart så får ja kontakta smärtkliniken o be dom komma ner o berätta planen för dom igen.

Försöker förklara för dom att jag skulle vilja komma hem nån gång. Men så länge jag får dessa höga smärttoppar blir jag fast här....

Här ligger man kvar och väntar på att få höra vilken plan dom gjort åt mig. Än så länge verkar det inte finnas någon plan alls. Jag får en smärtattack- dom ger min smärtlindring. Sen när smärtorna börjar öka igen så ber jag om mildare smärtlindring. Men detta tar sååå lång tid att få fram, så mina smärtor ökat och måste då ist få en helt annan typ av smärtlindring för att ge effekt. Vi diskuterar att jag vill undvika smärttoppar och få medicin i god tid.
Senare: smärtorna börjar öka- jag säger till- inget händer. O så börjar det om gång på gång. Ja börjar tröttna nu.

Grund planen var att påbörja med en extra hormonbehandling. Den har jag inte sett skymten av än. Men imorgon ska jag få träffa någon från smärtkliniken iaf, så något händer. Sen är ju frågan varför jag har så förbannat ont på/i höger sidan av buken. Jag misstänker att äggstocken sitter fast precis som den gjort förut. Gör den de så kommer ju inte hormonerna hjälpa särskilt mycket. Vad blir planen då... röntgen?... operation?
Jag vill ha en plan, en bra plan. Så jag vet vad jag ska göra när smärtan smyger sig på/attackerar när jag fått komma hem. Vill verkligen hem till min familj nu, och vill ha en plan för att komma dit. Blir att börja bygga på den planen imorgon förmiddag.

Det har gått över ett år sen jag var här, men nu är jag inlagd igen. Jag hade en läkartid ingen idag för att klura ut vad mina ökade smärtor grundar sig i. Läkaren misstänker att endometriosen spridit sig under sommaren och vill därför sätta in ytterligare en hormonbehandling. Kommer även ändra om lite bland mina smärtlindrings mediciner.

Jag visste om redan innan besöket att en undersökning skulle göras *ångest*. Så jag bjöd med min kära faster som stöd.
Vetskapen om att trigga igång kraftiga smärtor när man redan har så ont är väldigt ångest laddat.
Som väntat fick jag väldigt ont och blev inlagd på21:an. Efter att smärtlindringen börjar hjälpa upptäcker jag att jag har ett gäng trevliga brudar i rummet. Vi har snackat nästan nonstop med varandra. Hur trevligt som hälst!
Efter några timmar så kom en ny smärtattack. Smärtan vill inte riktigt ge med sig. Hoppas jag vaknar upp imorgon utan att någon extra smärtlindring behövts under natten och att de största smärttopparna gett med sig. Vill kunna klara mig på de medecinen jag ska ha hemma sen.
Mina "bunkbuddies" o ja har haft de så trevligt så de känns nästan olagligt. Får man ha de så här bra på sjukan? =) Riktigt härligt är det iaf att kunna fokusera på trevliga samtal ist för smärtan. Men nu ska den sexiga blå natt skruden o ja försöka få lite sömn o hoppas på en lika trevligt morgondag fast utan smärtor ;)

Det har varit en hämsk natt. Igår eftermiddag eskalerade smärtorna och jag klarade inte av dom själv längre. Jag ringde KK (kvinnokliniken) och sa att jag inte visste hur jag skulle göra. Tjejen säger åt mig att åka in. Vilket jag gör. Väl inne på akuten är buken så hård och svullen att den inte gick att undersöka. Läkarna pratade om ultraljud/röntgen eller kirurgen. Efter några timmar får jag Voltaren, som inte hjälper alls. Sen ligger jag i ca 6timmar utan smärtlindring. När läkaren väl kommer tillbaka så säger han att KK vägrar ta mot mig även om han försökt. Och han får inte behandla mig eftersom att jag inte har någon akut åkomma. Bara väldigt akuta smärtor. Han sa att jag måste åka hem. Jag bröt ihop...all kraft och ork är liksom slut. Läkaren tyckte synd om mig och stod inte ut med att ja grät. Jag förklarade också att dom kan köra ut mig om dom vill, men hem åker ja inte så länge jag har så här ont. Min dotter tror att doktorn hjälper mig...inte kan ja komma hem i värre skick än när jag åkte in. Jag fick en smärtlindrande spruta som hjälpte tillslut. Men hela vägen hem var smärtsam.

Idag har jag mest sovit och vilat. Mår konstigt av medicinen, kräks, huvudvärk och yrsel. Men smärtorna har minskat så de känns bra!
Är så besviken på KK. Hur har dom mage att säga till mig att jag ska åka in men sen vägra att ens träffa mig. Är inte värd mer än en påse skit.

Dom ringde idag för o kolla läget. Deras ursäkt för att ha betett sig som svin var: att deras jour läkare inte kan Endometrios och har inte tid att sätta sig in in vilken smärtlindring jag borde ha.

Men för i helvete! Va finns de journaler till? Läs i dom o Se vad jag brukar få...eller fråga mig. Så jävla lång tid kan de väll inte ta? Är jag inte värd den tiden? ...blir så besviken på att vi med Endometrios fortfarande inte har rätt till vård.

Lika som bär e dom mina fina vänner!

Som är också söta som bär. Idag kom dom hit med deras barn och va mer än bäst.

Känns som evigheter sen vi sågs. Har länge pratat om tjejkväll med det har inte blivit av på grund av att livet kommit imellan. Jag orkar inte ha en tjejkväll just häller men hoppas de ändras snart. Saknar mina brudar!

Idag har jag mått bättre. Jag har varit mycke piggare och orkat mer. Känns riktigt bra faktiskt. Jag har klarat av att fokusera på mina vänner och på så vis hållit smärtorna under kontroll. Vid ett tillfälle fick jag stanna upp och bara andas genom ett mindre smärtpåslag. Då kryper lilla M (snart 1 år gammal) emot mig och börjar garva åt mig. Är så härligt med barn! Jag kunde då inte hålla mig för garv jag häller. Så samtidigt som jag hade ont och sjönk närmare golvet så skratta jag sammtidigt. Finns de något härligare sett att klara av smärtor? =)

Älskade barn

Mina underbara brudar hjälpte mig med diverse saker här hemma *ni är bäst*. Allt från matlagning till att hänga tvätt. Guld värt! Även om tjejerna gjort allt, så har jag ansträngt mig mer än jag borde. Så tillslut kom smärtorna ikapp mig och jag klarade bara inte av de längre. Både tårar och värmedyna åkte fram. När mina kära besökare hade åkt hem var det dags för Lillan att sova. Hon pyssla om mig lite extra först så jag skulle ha de bra <3.

Även om hela kvällen har/är tuff...så har jag haft en underbar dag!

Jag orkar ha ont nu, och det är en helt underbar känsla.

Tack tjejer!

Alla dessa ord man säger, när kroppen skriker något helt annat...

Jag säger dom inte för att ljuga. Jag säger dom för att själv hålla mig över ytan. Låter man positiv så är det lättare att psykiskt orka med all skit som gömmer sig under ytan.

Säger jag annat så håller sjukdomen på att få övertaget om mig och jag sjunker. Jag har sjunkit ett tag nu. Jag har sagt att "nu gör de faktiskt ont". När jag mår så pass dåligt så kan jag inte undvika kännslan av att jag häldre hade dött. Inte på grund av att jag inte vill leva utan för att kroppen säger att "nu klarar du inte mer...du dör nu!"

Efter en fruktansvärt tuff period med ökade smärtor och utredningar, så är det bättre. Jag kan åter igen börja säga att jag är ok. Jag är nära ytan nu och flyter nog snart igen. Jag har idag kunnat gå ett varv runt huset med Lillan och jag lever! Det är framsteg och jag är lite piggare idag än tidigare.

Låter jätte bra och det är sannt.. Men jag kan också beskriva min dag sä här:

Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag kämpar med att hålla borta tårarna. Även om jag imorse inte lyckades och bröt ihop i min mans famn. Jag är så utmattad..ja orkar inte med den här höga "styrkan" på smärtan mera. Ja måste få en paus snart...NU! Jag ska härda ut och låta medecinerna göra verkan. Men tänk om det inte blir bättre är så här? Borde jag ringa sjukan o låta dom se om det är något fel....Men då också utsätta mig för mer smärta? Blir fel vad jag än gör. Jag kan inte fokusera på annat än vad jag ska göra för att stå ut. Jag vill låta Lillan ta all min fokus så jag kan förtränga smärtan men de går inte. Jag blir distraherad av smärtan hela tiden, och tappar fokus.

Är så trött på smärtan nu....den är inte bara i min kropp längre