Dom som läser min blogg, nära och kära...vet redan om att smärta är en stor del (den största) när det kommer till Endometrios. Under flera dagar i månaden är smärtan så olidlig att man ligger nerbäddad i sängen dygnet om. Det är fullt normalt när det gäller endo. Att missa skolan eller inte kunna ta sig till jobbet. Det kan hända vid menstruation men också vid ägglossning. En typ av smärta som sällan tas ut i media är den procent av oss kvinnor som får konstanta smärtor. Dvs varje dag! Det är inte de vanligaste för endo med ändå är det ändå många av oss som har det så. Vi ligger i soffan nästan varje dag men kämpar för att ta oss upp o leva livet så gott det går. Även om smärtorna är dagliga så går det i skov. Dvs att det kommer perioder då smärtan är extra smärtsam och ihärdig. Det kan vara allt från några dagar upp till något år (vad jag vet om). Man kan lära sig att leva med smärtan....acceptera den. Men hur mycke man än accepterar den så finns den kvar och hindrar en från att göra precis vad man vill. Man får anpassa livet en hel del. Men trotts de så tät livet verkligen värt att leva.

Kronisk trötthet går ofta hand i hand men endometrios. Att ständigt ha inflammationer och smärtor i kroppen gör en trött helt enkelt. Ändå så kan det vara svårt att få sammanhängande sömn. Ofta vaknar man av smärtsamma hugg under nätterna. Jag har tur och sover oftast väldigt bra. Det kan vara vissa perioder eller enstaka nätter som strular och jag ligger sömnlös. Men även om jag sover ordentligt så tar jag gärna en powernap mitt på dagen. Beroende på om jag gjort något ansträngande så kan de bli upp till 3-4 timmar ^^. Man kan aldrig sova för mycke ;)

De kan vara väldigt skrämmande att få diagnosen Endometrios. När man börjar förstå hur allvarlig sjukdomen är och hur mycke den kan ställa till med... så dyker rädslor upp ganska snart. Min största rädsla är att överföra sjukdomen till min dotter. Att hon ska behöva lida skrämmer skiten ur mig! Det som är positivt är ju att jag snabt kan ha koll på symptom och sätta henne på behandling direkt. Mina föräldrar gjorde allt dom kunde för att hjälpa mig när ja först fick mina smärtor. Dom sökte vård gång på gång men vi blev alltid avfärdade med "det är nog psykiskt" eller "tjejer ska ha mensvärk". Dom hade ingen aning om att endometrios existerade och kunde därför inte göra mycke mer. Jag är såå tacksam för att dom sökte vård åt mig redan då....även om läkarna aldrig hitta felet. De måste ha känns jobbigt. Den turen har jag nu att veta om...jag har kunskapen som kan minska min dotters lidande om den dagen kommer. En annan rädsla jag har är att få cancer. Chanserna ökar när man har Endometrios och symtomen är desamma som jag redan har...fast det nu iaf är på grund av endometriosen. En till rädsla är "hur mycke sämre komner ja bli".... hur länge eskalerar problemen, hur kommer jag kunna vara till någon nytta för familjen.
Det är sällan jag tänker på mina egna rädslor. Jag kan ändå inte göra någonting åt dom. Tankarna slår mig nån gång men oftast slår jag bort dom. Jag vill leva livet och uppskatta allt jag bara kan så länge det går. Jag har inte tid för mina rädslor just nu.

Två flugor på smällen ;)... Gårdagens "Skratt" och dagens "Utsidan" kände jag för att slå ihop. Inte bara för att jag var för lat för att skriva igår *harkel*.
Endometrios går inte att se på utsidan. Ingen kan se hur fel det faktiskt är inne i kroppen. Hur många/stora cystor man har, hur inflammerad buken är, hur många organ som sitter fast, hur mycke man blöder invändigt mm. Jag ser det faktiskt som en fördel. Jag kan le, skratta, skämta och vara glad på utsidan utan att någon ser hur jävla ont ja igentligen har. Kan ses som falskt, men det är mitt liv och om jag ska ha så här kraftiga smärtor i hela mitt liv så måste jag kunna få skratta o få leva livet så gott ja kan, "låtsas att jag mår bra". Inte för andras skull utan för min egna. Hur jag än visar mig utåt så finns ju smärtorna kvar där. Så varför inte le o se glad ut. Ska man lura hjärnan till att ignorera smärtor så fungerar skratt tusen gånger bättre än tårar ;)

Dagens ämne är ju lite smått krångligt. Måsten är ju någonting som alla människor känner av mer eller mindre. Skillnaden när man är sjuk är att man sällan kan utföra sina "måsten". De ända måste som inte går att släppa är att kämpa för sig själv. Ingen annan gör det åt dig/kan göra det åt dig. Hur illa de än är så måste man orka med sig själv. Saker som tidigare i livet var måsten (städa, laga mat, tvätta, diska, jobba mm) finns inte längre. Man får vara lite extra snäll mot sig själv. Det kan kännas som att livet rinner iväg o man hinner inte få något av de man vill/"måste göra" gjort. Lev för dagen och glädje åt de små sakerna i vardagen. Med eller utan måsten så lever man bara en gång.

Det finns en hel del brudar där ute som kämpar sig fram i livet trots Endometrios. Det här är några av dom. Det är alltså möjligt att drömma om ett värdigt liv trots sjukdomen. Sen e det ju också olika hur endometriosen drabbar oss. Man kan föreställa sig att Marilyn Monroe hade det tuft. Det sägs att endometriosen var en bidragande orsak till hennes död. Hon hade mycke smärtor, spenderade tid på sjukhus, tog mer och mer smärtlindring. Vilket ledde till ett missbruk och tillslut även överdos. Hur sant det här är har jag ingen aning om. Men jag kan mycke väl tänka mig att det är sant. Det är lätt att hamna snett när man måste gå på tunga mediciner bara för att klara dagen. Tyvärr är det många tjejer som gett upp hoppet om livet för att dom helt enkelt inte pallar med smärtorna. De kan vara skönt att ha dessa förebilder i tanken ibland. Dom har åstadkommit så mycke!

Man problem är något som går hand i hand med Endometrios. Oftast får man diagnosen IBS innan eller i samband med att att man får diagnosen endo. Med eller utan IBS så får man ofta problem med magen. Jag har (som många andra) endometrios på tarmen. Det är väldigt smärtsamt varje gång tarmen rör på sig. Dvs, när man äter, fiser, går på toa eller att tarmarna helt enkelt bara rör sig. Vilket dom gör i stort sett jämt. I mitt fall så har sammanväxtningar satt sig på/runt tarmen och kan inte i stort set aldrig gå på toaletten utan mediciner. Med det gäller att planera väl. Medicinen sätter igång tarmen vilket leder till kraftiga smärtor. De kan hålla i sig i allt från ett till två dygn. Så att lämna på dagis, åka till aktiviteter mm är helt kört. Ibland är också smärtorna redan så påfrestande att man helt enkelt inte orkar med ett toabesök. På så vis kan det ibland gå många dagar/ett par veckor imellan toabesöken. Självklart leder även detta till extra smärtor. Tar det allt för lång tid så leder det oftast till att man får läggas in. Men oftast lyckas inte ens läkarna sätta igång magen och jag får åka hem eller ringa hem efter mina egna mediciner för att försöka få igång allt själv. Hur man än gör så leder det till smärtor...det går inte att undvika. Endometrios är så mycke mer än bara smärtor vid menstruation!

En positiv sak som endometrios medför är bandet man får med sina endometrios systrar. Även om våra besvär kan vara väldigt olika så finns de ju ingen som kan förstå en så bra som en endosyster. Dom finns där för en när som hälst på dygnet och stöttar i vått och torrt. När man träffar på en ny endosyster så får man lite blandade känslor. Man bli glad över att få ett nytt starkt band och få en ny syster. Samtidigt är det jobbigt att ytterligare en tjej råkar ut för den hemska sjukdomen. Ändå är det skönt att känna att man inte är ensam.