Dagens del av utredningen bestod av ett besök hos läkaren. På grund av gårdagens smärtattack hade jag fortfarande så pass ont att jag knapt kunde sitta upp. Jag fick ta smärtstillande direkt för att ens kunna prata. Efter samtalet så skulle det självklart utföras flera uppgifter stående. Eftersom att jag inte vill vägra utföra uppgifter, o ge Försäkringskassan en anledning att säga nej...Så kämpade jag på. På grund av både smärta och utmattning så skakade hela kroppen bara av att jag skulle resa mig från rulliz. Jag blev både yr och svimmfärdig men vägra ge mig. Tårarna rann och i korta stunder blev det svart framför ögonen. Läkaren sa stop o sa att de räcker nu. Det gick helt enkelt inte. Åkte hem, la mig på soffan och fick typ i ide. Smärtorna kvarstod på eftermiddagen men efter lite mer smärtstillande kunde jag faktiskt komma upp. Jag satte mig i köket först o sen gick jag tom ut en sväng och sa hej till grannarna som också flyttar in under sommaren. Det ljusnar nu!

Självklart tar de lite tid för mig att skriva blogginlägg som de e just nu. Så under tiden har smärtlindringen börjat släppa och åter igen kommer smärtorna ifatt mig. Värmedyna och soffmys. Nu har jag iaf ingen stress. Ja kan ja ont, jag har tid på mig att vila. De kan nog ta ett bra tag innan jag är helt återställd efter den här utredningen. Den har verkligen triggat igång smärtorna ordentligt...

Gick åt helvete även idag. Jag kämpade på och gjorde övningarna över min förväntan. Men tydligen var resultaten låga på alla uppgifter utan en, kraften i nyperna. Just i händerna har jag tom mer kraft än en frisk person *stolt*. Men resten gick tydligen dåligt. När vi kom till övningen "gå fram och tillbaks i korridoren, under 5minuter"... Förstod jag själv att resultatet inte skulle bli så bra. Men hade inte väntat mig att de skulle gå så dåligt som de gick häller. Efter ynka 25meter börja huggen i magen och jag fick pausa-ta ett par steg, pausa-ta ett par steg. Envis som jag är ville jag åtminstone ta mig fram och tillbaka en gång, så jag kämpar på. Men kommer bara ett par meter till innan jag faller ihop till en hög på golvet. De tog totalt stop o smärtan drog igång rejält. Det tog över en halv timme innan jag kunde kräla mig upp till rulliz. Därefter kördes jag in till vilorummet och blev nerbäddad i sängen. Hade fortfarande för ont för att kunna sitta upp. Vi fick avbryta utredningen för idag.
De tog två timmar innan jag kom upp till sittande.

Kroppen skriker och jag känner att jag inte orkar med mer. Bryter ihop av utmattningen. Får smått panik över att jag inte ens har 12 timmar på mig att läka och återhämta mig innan ja måste va igång igen. En dag kvar att tortera kroppen.... Världen får ta hänsyn till att jag kommer behöva ta en paus efter dehär. Behöver faan ta paus från mig själv efter de här...om de bara vore möjligt *drömmer*

Efter en mindre bra morgon började idag Försäkringskassans utredning. Innan var jag lite nervös för hur de skulle gå. Jag vill ju verkligen klara av alla moment. Det började med ett samtal vilket gick galant. Några små hugg här o var som gick att parera. Men sen började uppgifterna. Sätta upp fästen på väggen som den skulle få en hylla över sig. Helt plötsligt svartnade de framför ögonen på mig. Arbetsterapeuten tog tag i mig o satte mig ner, jag fick därefter krypa ihop till en boll på golvet. Välkommen smärtatack!

Efter medicin och vila kom jag upp i rullstolen igen. Jag ville försöka se om ja kunde testa lite till så nu skulle hyllorna få böcker uppställda i bokstavsordning på sig. De va jävligt mycket böcker måste jag tillägga. Eftersom att jag nu fick sitta i rullstolen så flöt de först på bra. Sen kom nacken och ADD:n på att de här va faan inget roligt. Yr, illamående, svullen, stel... och helt plötsligt kunde jag inte allfabetet. Alla bokstäver bara snurra och jag kunde inte få böckerna på plats o vi fick avbryta.

Nu är dagens utredning klar och vi fortsätter imorgon. Ont som faan i både mage och nacke. Trött och utmattad så ja vet knappt vart jag ska ta vägen. 4 timmar kvar till jag är hemma (färdtjänsten är snabb) .

Vill bara rulla runt o spela död tills imorgon.

Nu har vi en plan för att slå Endon på käften! Läkaren kom fram till att vi ska öka min styrka på smärtlindringen jag har mot nervsmärtorna. Det blir max dos nästan på en gång. Jag kommer trappa upp på bara 12 dagar. Förhoppningsvis kommer smärtorna minska nu med tiden. Men samtidigt börjar alla gamla biverkningar dyka upp nu när jag höjer dosen. Som vanligt suger jag åt mig en hel drös av biverkningarna. Kan inte påstå att jag mår så jävla bra just nu. Men bättre blir de. Bara stå ut.
Skulle de här nu trots allt inte hjälpa så kommer vi lägga på ännu mer hormoner. Utöver p-stav och spiral blir det även minipiller. Känns inge vidare, men samtidigt känns det bra att ha en plan. Troligtvis har Endometriosen hittat någon lucka i samband med hormonbytena i sommar. Och givit sig själv tillstånd att växa fritt...

Ibland blir de helt åt helvete! Jag hatar när Endometriosen (min endo) drabbar andra än bara mig.
Imorse fick jag ett längre smärtanfall och kunde inte röra mig. Lillan fick hämta min väska så jag kunde ta mina mediciner. Bara de känns riktigt jobbigt. Att hon ska behöva undsätta mig.
Efter ett tag la sig smärtorna lite och jag kunde ta mig upp. Att ta mig till rulliz som stod i garaget kändes som ett maraton. Men tillslut kunde vi iaf dra oss iväg.
Det är Lillans andra dag i skolan och på grund av mig kom hon försent. Så jävla illa, ja skäms!
Jag skäms inte för mina smärtor, dom e som dom är. Men jag skäms för min dotters skull. Att hon behöver komma sent till skolan och smyga in i klassrummet mitt i lektionen. Försöka sätta sig in i vad hon har missat. Hon får troligtvis svara på frågor om varför hon kom sent.
Jag tycker verkligen inte om när min sjukdom drabbar andra. Speciellt inte min älskade dotter!

Nu mår jag bättre. Sitter med min värmedyna i soffan och väntar på att läkaren ska ringa. Diskutera ändringar av mediciner och ifall jag behöver åka in eller inte. Kan behöva undersöka orsaken till dom ökade smärtorna. Men då bokar vi en tid. Jag vill lösa det på telefon och kunna va kvar hemma. Men fortsätter smärtorna har jag inte mycke val än att åka in iaf. Snart har jag ingen kraft kvar till att orka med attackerna.

Hoppas verkligen att den här dagen går åt de bättre hållet.

Och nu är det dags igen...

Endometriosen har börjat dra mig ner igen. Jag får mer och mer ont och jag börjar misstänka att min tarm sitter fast någonstanns. Dom senaste dagarn har tanken funnits att jag behöver åka in. Men har tänkt att ja kanske har en chans att klara de här hemma iaf. Men nu har även febern slagit till. Trots att ja har fulldos Alvedon varje dag...Inge bra. De känna verkligen som att någonting inte står rätt till i kroppen. Ändå så är man dum o sår ut *bara en dag till*. Slår på sitt glada face och kämpar sig igenom dagarnas alla utmaningar, som om det vore en danns på rosor. Men faan så jävla ont jag har innuti mig!

Nu är det "bara" två dagar kvar till måndag...ska jag vänta tills dess? Varför inte dra ut mer på tiden och vänta på att jag faller ihop totalt ist?

Nae, imorgon får det iaf bli att ringa ett samtal för o kolla läget vad doktorn tycker. Låta honom ta beslutet åt mig. Så här som jag mår nu är absolut inte ok. Jag vet att Endometriosen inte är att leka med, den går inte att bota och den eskalerar i perioder. Det är jag ok med, det hat jag lärt mig med åren. Men efter Uppsala har jag också lärt mig att det finns en gräns för hur ont jag kan gå runt o ha utan åtgärd. Jag mår illa nåstan hela dagarna och har även svimmat av några gånger. Jag orkar inte länge till...

Time to pick myself upp before i fall furher down!

En rastlös och något grinig familj sittandes i soffan...regnet faller ner utanför fönstret.
Hur gärna jag än spendrar min dag med värmedynan, så beslutades det tillslut att vi skulle dra iväg någonstans. Lillan tjatade om badhuset, men de klarar jag inte av just nu. Ist blev det Fenomen magasinet i gammal Linköping. De va faktiskt väldigt roligt. Eftersom att vi va lite sent ute han vi dock inte va där så länge innan dom stängde. Så vi åkte också till Flygvapenmuseet när vi ändå var i farten. Med det blev ett ännu kortare besök. Kroppen börja ge vika så vi fick avbryta o börja åka hemåt. Han ändå med en del och jag är nöjd med dagen trots allt :). Men nu jävlar ska de vilas ordentligt! Kan inte fortsätta så här när kroppen skriker STOOOP! Idag har jag iaf bett om att få kontakt med min läkare ang smärtorna. Bolla lite tankar som oroar mig.

Tvätta, Städa, Diska, Laga mat, Plocka och Fixa som en frisk människa?...NAE, inte ens nära! Idag har jag njutit av utsikten av "min" åker. Försökt sitta ute lite här o var. Jag är så jävla orkeslös. Känns som att Endometriosen växer...blöder, bildar cystor, sätter ihop mina organ, förstör allt i sin väg. En känsla som är väldigt svår att förklarar. Men även om det känns som att kroppen håller på att dö, så vet jag att det troligtvis bara beror på inställningen av nya behandlingen. Och att ja snart mår bättre igen. Jag har dagar eller stunder som är bättre. Då jag orkar röra mig lite o kanske tom va till någon nytta. Hoppas det snart återgår till mest ok tid, med inslag av några dagar eller stunder som är sämre ist. Är tacksam över att jag bor så fint som jag gör. Att kunna njuta även när smärtorna är närvarande....guld värt!