Njuter av att vara här hemma i mitt älskade hus med min älskade familj. Jag har kontroll över smärtorna och kan fokusera på lite annat runtomkring. Just nu är det mycke sjukhusbesök som tar upp min tid...träffar en hel drös olika människor och får uppgifter som jag sen ska utföra hemma. Kan ju inte påstå att de går bra direkt. Det är mycket text för varje uppgift och ADD:n sätter stop innan ja ens börjat med den första uppgiften. Så jag lägger mycke fokus på att försöka tänka på uppgifterna men jag har inte lyckats utföra dom än. Hoppas ja kan få till de nån gång...vill ju se om de faktiskt kan hjälpa mig. För Lillan däremot flyter de på riktigt bra. Hon läser snabbare, bättre och lättare för varje vecka som går. Hon är så duktig! Och jag kan inte vara mer stolt! Mycke roligare att lägga min fokus på henne <3

Det gick ju bra! Jag som va så fruktansvärt nervös.
När dom väkte mig hade jag väldigt ont. Men efter lite extra smärtlindring la de sig på en nivå som ja kände att jag kunde stå ut med hemma. Så jag åkte hem bara några timmar efter att undersökningen va klar. Bäst o passa på innan de blir värre tänkte ja ^^. Har nu varit hemma sen kl 20. Jag har på tok för ont för att kunna somna. Men jag känner ändå på mig att det här kan bli kortvarigt. Tippar på att jag blir liggande ett par dagar bara. Sen e jag nog på fötterna igen.
Under undersökningen kom dom fram till att jag har framfall. Musklerna har inte gått ihop som dom ska sen förlossningen för 7 år sen! och väggen mellan slida och ändtarm är väldigt tunn. Hur kan de komma sig att dom inte upptäckt detta tidigare? Så många undersökningar och sjukhusvistelser som jag genomgått under åren. Mycke konstigt tycker ja! Med tiden kommer de krävas operation för att korrigera de hela. Inget jag ser fram emot... Men just nu är jag trots allt hemma i Diddebo med min älskade familj. Fokusera på vila och återhämtning nu så tar vi tag i resten nån annan gång.

Sitter just nu på sjukhuset och väntar på att det ska bli min tur. Min tid var 13:30. Det har nu gått över en timme till. Är så nervös, o vänta är ju inte riktigt min starka sida. Bättre blev det inte att man först och främst är på ett för mig okänt sjukhus. Dom har vita linnen här ist för blå :). Har innan varit lugnad över att det ändå är min vanliga läkare som ska ta hand om mig här. Men den lugna bubblan sprack den också. För han är hemma o vabbar. Så...nytt sjukhus, "ny" läkare och vänta i ett tyst rum. Ingen ångest alls just nu! Men de kommer gå bra. Pratade med läkaren och hon kommer ta de lugnt med mig och reta upp så lite som möjligt. Håller tummar och tår. Vill bara komma hem till min älskade familj <3

Bara älskar vårat hus <3
Sitter just nu i mitt älskade hem och kramas lite med värme dynan. Idag har jag varit på Bäckensmärtsenheten. Där jag träffar på en massa olika människor. Att jag skulle gå här bestämdes när jag låg inlagd sist. Det skulle va de här som skulle hjälpa mig med smärtorna, (ist för att ge mig smärtlindring). Tycker idén är bra och jag tycker de ska bli spännande att se om jag får lära mig något nytt om mig själv. Vi går igenom andning, bindväv, hormonpåverkan mm. Är dock glad att jag fick ner smärtorna först ^^. Annars hade ja ju inte ens klarat av att ta mig dit :D.
Har nu klarat mig i över en månad utan extra smärtlindring *sjukt glad*. Idag har jag haft en sämre dag. Har flera gånger fått sätta mig och bara försöka hålla ut genom smärt huggen. Men det har ändå gått! Även en dålig dag kan va positiv... ja orkade av egen styrka! Tror att huggen kan grunda sig i att jag är extra spänd och nervös... inför morgondagens undersökning. Jag vet nu om att det inte blir någon operation iaf, vilket är skönt. Planen är spiralbyte och undersökning under narkos. Att de kommer göra ont efteråt vet ja ju redan och de e inget ja oroar mig över. Men hur ont ja kommer få oroar mig. Självklart kommer lite ångest upp när ja tänker på hur hämskt det blev efter förra undersökningen. Kommer jag behöva stanna kvar eller kan jag få komma hem direkt till mitt älskade hem där jag repar mig som bäst..

Nu jävlar ligger våran kyl/frys på tippen...sååå skönt! I flera månader har vi haft en kyl som legat på -10 grader. Endast högst upp har det gått att förvara lite som inte blir till is. Super kul. Har varit så förbannad på de där skåpet. Fryst läsk, mjölk, ketchup, yoghurt osv. Så frustrerande!
Idag hivades skiten ut och in kom ett nytt fräscht fungerande skåp. Så härligt att ha ett KYLskåp igen ^^. Undrar vad som blir nästa projekt här hemma :).
Troligtvis blir de att fortsätta med hallen där uppe...om inget annat pajar innan såklart ^^.

Har haft det oförskämt gött den sista tiden. Endometriosen håller sig till sina vanliga smärtor fortfarande och jag kan leva ett normalt liv igen...för o va mig såklart. Jag har kunnat lämna och hämta Lillan på skolan varje dag, gående! Så jävla skönt att gå så de finns inte!
Jag har också njutit lite extra på spa. En fördröjd 30års present inkasserades. Ansikts, hårbotten, rygg och nacke massage bland annat...lyx med andra ord.
Antar att detta var lugnet före stormen... För nu blir de lite ändring på de hela. Inte nog med att jag knappt kunde trycka in mig i bikinin...ja håller på att växa ur min vigselring också. Eller...den håller på att växa in i mig :D.
Tre hormonbehandlingar och ett halvårs smärtskov har lätt till en fin viktökning som jag inte mår bra av. Troligtvis blir de ytterligare några kilo till efter spiralbytet. Så nu ska jag be om hjälp med kosthållning från sjukan. Uppenbarligen gör ja fel ^^. Förhoppningsvis kan fysioterapeuterna hjälpa till med att hålla mig rörlig/rörligare. Vill ju kunna göra någon typ av träning även när ja mår dåligt. Även om ja vet att de istortsett är omöjligt...men ändå. På något sätt måste de ju ändå gå att åtminstone stanna upp vikten under hormonbytena...antar att de blir många fler genom åren. Gör om, gör rätt!

Ja föll, ja blev känslokall...Men nu jävlar börjar ja resa mig igen.
Känslorna är lite upp och ner. Men Endometriosen börjar ändå bli hanterbar igen. Jag kan röra mig mycke mer hemma. Men har även börjat gå lite ute också. De känns...men smärtan går ändå att hantera ett tag. Jag håller smärtlindringen på en väldigt låg nivå och klarar smärtorna utan (inte jämt men ofta). Jag kan också dölja smärtorna för omgivningen igen, vilket jag har saknat. Jag kan nu säga att mitt värsta skov någonsin, har gått över. Jag har nu "bara" mina vanliga smärtor kvar. Självklart är jag fortfarande i behov av rullstolen om ja ska röra mig ute. Men ändå. Nu gäller de bara att bygga upp självförtroendet och ta de lungt med nacken..så kommer nog de här nya året börja bra. Hoppfull igen*

Ibland blir livet lite för mycke på en gång... Försöker hålla mig flytande o ta tag i mig själv. Men kraften sinar....ja kan inte göra allt ja vill. Ja kan oftast inte göra ett jävla skit. Jag har hur mycket som hälst att göra till Lillans födelsedag och jul. Ju närmare ja kommer ju mindre får ja gjort. Ångesten över att fira jul utan min älskade farmor är knäckande. Samtidigt så har ja ont och försöker repa mig efter skovet som jag nu anar börja ge med sig. Men psykiskt är jag livrädd för minsta smärt hugg som kommer... Går de över? Måste ja åka in? Får ja hjälp?. Tusen tankar. I slutet av januari ska jag in på op och vet redan att ja garanterat kommer ha ont efteråt. Paniken över tanken att inte bli hjälpt igen gräver ner mig totalt. Add:n hoppar självklart på tåget av lidande, och gör de allra lättaste sysslor omöjliga. Mitt uppe i allt detta ska man va en stark mamma o hjälpsam fru, en god vän mm. När livet knyter ihop sig så finns de EN sak som hjälper mig hitta tillbaka igen. O de e mina nattliga samtal med farmor...som nu inte finns. Va faan gör man nu?
Sitter på köksgolvet, lyssnar på Him och ältar allt tusen gånger om....


Don't close your heart med Him. Inte en av de bästa låtarna, men texten stämmer in väldigt bra just nu:

I know how it feels to be on your own
In this cruel world where hearts are bound to turn to stone
Where you are alone
And tired of breathing
It's all going wrong
And you just can't stand the pain any more
You're too numb to believe in
In anything

I know how easy it is to let go
Surrender to despair lurking at your door
To lose your soul and all your feelings
Strenght all gone
And so many things left unsaid
And deeds undone
You've stopped caring
'Cause it's all in vain

Baby just don't close your heart
Darling don't let me down