Vanligtvis när jag får smärtlindring på sjukan så väntar man kvar för att se om smärtan lagt sig något när effekten av medicinen släpper. Oftast går det upp och ner några våndor innan det lägger sig på en ok nivå och man kan åka hem. Så gjorde jag inte den här gången. Så fort jag fick smärtlindringen så åkte jag hem. Någon läkaren fans ändå inte på plats och jag vill inte vara ifrån min familj. Är fortfarande livrädd sen jag låg inne tre veckor i sträck....har inte släppt de än. Litar inte alls på vården.
Jag åkte jag hem och är nu hemma med min underbara familj. Nu hoppas jag bara på att jag kan lyckas hålla nere smärtan själv och slippa åka in igen.

Planen om att sätta in en spiral i mitten av januari har spolats. Eftersom att jag har så ont så ville dom sätta in den redan på måndag. Jag blev jätteglad! Men det ändrades så fort jag gett dom min hälsodeklaration. Tydligen har dom glömt bort/missat helt att jag inte tål jordnötter. Eftersom att de då krävs en annan typ av narkos så måste jag sövas på stora operation ist. Så nu vet dom inte alls när dom kan lyckas sätta in den.

Nu har jag inget datum att förhålla mig till. Måste bara stå ut med smärtorna i vad som känns som en oändlighet....

Tack sjukvården för att ni nu för tiden tar bra hand om era endometrios patienter...not!
I fredags (4dagar sedan) skulle jag få nytt recept. Ja får inget pga att min läkare är ledig. Jag får då ist åka in till US för att hämta EN dos så jag ska klara mig över hela helgen. För på måndag skulle jag bli uppringd tidigt. Måndagen kommer och inte en jävel ringer! Ja ringer själv och dom ska lösa de hela direkt så jag kan hämta ut min medicin.
Men självklart händer ingenting. Dagen efter (idag) ringde jag tidigt. Samma sak idag...dom ska fixa det direkt. 8:40 Börjar jag få riktigt ont. Vi avvaktar och väntar tålmodigt på att ett recept ska komma....men nae. Ist kör min man in mig till akuten.
I väntrummet får jag ett kraftigt hugg. Ja kan inte prata o knappt andas. Dom tar in mig för att göra en standard kontroll. De går inte. Jag blir direkt uppkörd till gyn där dom vill undersöka mig. Vilket inte häller går. Jag ligger dubbelvikt och kan inte svara på deras frågor. Ja får lite smärtlindring för att klara av undersökningen. Smärtan minskar så pass att ja kan prata igen (har fortfarande vrål ont). Men någon läkare kommer inte. Hon har gått hem och avdelningen stängs. Ist blev jag uppskickad till avd 21. Nu börjar vi om... Här får jag vänta på en jour läkaren för att se om jag överhuvudtaget ska undersökas eller om ja får smärtlindring, Bägge och eller ingenting.
Ja har haft väldigt ont länge nu. Men den smärtan som uppstår när jag inte bromsar i tid är extremt olidlig. Är så arg över att ja måste stå ut med den smärtan bara för att dom inte gör sitt jobb. Det är inte första gången dom sätter mig i skiten. Troligtvis inte sista häller. Blir så ledsen

Nu har jag börjat med LCHF igen. Den ända dieten/kosthållning som fungerar bra för min kropp. Det har inte fungerat under graviditet och amning men nu kan ja dra igång igen.
Under graviditeten kräktes jag av allt som va lchf. Och under amningen va de bökigt att hålla koll på om ja fått o mig rätt mängd kolhydrater (blev ett orosmoment).
Jag har inte gått ner någonting i vikt sedan förlossningen i januari. Snart ett helt år sedan...helt otroligt!
Jag har längtat efter alla goda effekter av lchf, inte minst viktnedgång.

Man kan tycka att det är korkat att påbörja något just nu när allt är kaos. Men det är perfekt timing. Smärtorna gör nämligen att jag inte har någon matlust. Jag har tom massa orörd choklad (psyket nästa ja vet). Perfekt timing att starta LCHF nu när jag ändå inte har något socker sug. Om nån vecka lär kosten fortsätta se till att ja inte har något sug. Dessutom mår kroppen så mycket bättre av den här kosten så den kanske får lite hjälp på traven att läka sig själv lite....*drömmer*

Nu har jag haft blödning i 23dagar. Jag är helt slut. Smärtlindringen gör att jag står ut, men inte mycket mera än så. Förjävla ont gör det ändå. Några gånger varje dag blir smärtorna för mycket och jag kan inte kontrollera den. Ja förstår inte varför jag ska ha sån otur just i december månad varje år.

Planen är att sätta in spiralen i mitten av december. Men imorgon ringer kvinnokliniken för att diskutera om det är möjligt att få de gjort tidigare. Nu har jag p-stav och dubbla p-piller. Men ändå får ja inte stop på blödningen. Vill inte ha de så här en ända dag längre än ja måste. Är orolig för att jag inte kommer orka hantera smärtorna själv hemma om det fortsätter så här. Vill inte vara ifrån min familj för att sövas. Men just nu gör jag ingen nytta för som iaf....

För 12 dagar sedan gjorde jag ett stort misstag. Jag glömde att ta dagens p-piller. Eftersom att jag ändå har en p-stav kan man ju tro att det inte skulle vara någon big deal. Men det blev katastrof. Redan dagen efter var blödningen igång...och är inte borta än. Smärtan började redan samma dag med ett smärtanfall. Sedan dess har smärtorna borrat fast sig och anfallen kommer ofta. Men en livlig bebis är det inte så lätt att få vardagen att fungera när smärtorna plötsligt tvingat ner en på golvet. Jag har behövt mycket hjälp (vilket jag fått, tack mamma) och vi har dessutom barnsäkrat sånt som vi inte behövt tänka på tidigare. Mycke stök runtomkring för något så litet som ett p-piller. För o inte tala om hur extremt jävla ont det faktiskt gör!
I förrgår ringde min läkare upp mig. Pga detta så vill hon att vi sätter in spiralen nu. Har tidigare sagt nej för att jag ammat och inte kunnat vara ifrån sonen. Eftersom att jag måste sövas för att sätta in spiralen så är det smart att även operera samtidigt. I övermorgon blir jag uppringd igen med en plan om hur vi ska göra. Känns så jobbigt för jag vill inte vara ifrån familjen. Men är också orolig för hur länge till jag kommer behöva ha så här jävla ont. Hur länge står man ut? Inläggning i coronatider utan stöd av vänner och familj....de överlever ja nog inte. På med leendet, begrav smärtorna, och få vardagarna att fungera lite till.

...En dag i taget

Lillen har växt otroligt mycke sista tiden. Han kör slut på oss alla med sin höga energi. Det finns en anledning till att jag inte bloggar så ofta ;) . Men han ger samtidigt så himla mycket tillbaka. Han är äventyrlig, nyfiken, pratglad, smart, gosig... och pussas & kramar i massor. Han har precis nu slutat att amma. Även om han själv troligtvis velat fortsätta tills han flytta hemifrån, så satte mamma stop nu. Han har fått två tänder och jag tror inte att jag behöver förklara vad det innebär...

Jag har också behövt påbörja en ny behandling då endometrios smärtorna börjat härja fritt. Dessa tabletter går inte att amma på. Jag blev snabbt påmind om hur denna behandling påverkar mig. Jag vet att den har väldigt bra effekt på mina ihållande smärtor. Dom som håller i sig dygnet om och hindrar mig från att sova. Men samtidigt så åker jag på nästan alla biverkningarna. Vilket är väldigt jobbigt. Men jag hoppas att dom lägger sig lite med tiden. Jag är bara på dag 3 än så länge. Håller tummarna!

Nu ska jag ta ett par minuters vilopaus, förhoppningsvis sover lillen 10minuter till. Sen blir det full fart igen ^^. Älskar mitt liv som tvåbarns mamma. Glädjen och kärleken som jag får av min familj gör att mina egna krämpor går att leva med.

Fortsättningen efter att vi fått vårat lilla mirakel:

Jag måste nog börja med att säga att Lillen kom ut med kejsarsnitt eftersom att han låg i säte. Kan också tillägga att jag hade värkar (täta och kraftiga) i 12 dagar innan snittet. Totalt slut i kroppen!

När vi kom hem från sjukhuset kände jag mig självklart trött, mörbultad och hade ont i magen. Vilken inte va så konstigt. Hade ju inte förväntat mig att må på topp efter ett kejsarsnitt direkt. Men istället för att bli bättre och bättre så mådde jag sämre och sämre. Tillslut låg jag och grät o skakade i soffan för att jag mådde så dåligt. Vi åkte till vårdcentralen för jag misstänkte urinvägsinfektion. När vi kom dit blev det full fart på personalen. Jag kom snabbt in på ett rum och det tog inte lång tid innan dom tillkallade ambulans. Jag visste inte vad felet var. Men läkaren insåg att det var blodförgiftning och berättade för min man vid sidan av så han förstod vad som hände. Hade ju även bägge barnen med oss. Väl på sjukhuset fick även jag veta att det var blodförgiftning och att jag skulle få behandling. Jag och Lillen fick flytta in på sjukhuset ett tag till. Ingen rolig start för honom inte. Jag var för dålig för att ta hand om honom själv så mormor var snäll och bodde med oss. Mina värden var skyhöga och kontrollerna var inte på topp. Efter 4 dagar började det tillslut vända och gå åt rätt håll. Då fick jag åka hem och fortsätta behandlingen där. Det var inte fören då jag insåg hur farligt nära döden jag varit. Jag hade inte förstått de innan. Det tog lång tid innan jag mådde bra igen. Det blev några turer fram och tillbaka. Men nu är det bara ett minne blott. Jag är väldigt glad över att jag inte förstod allvaret just då. Det hade nog stressat upp mig massor med tanke på att jag nu hade två barn att ta hand om. Men jag förstår nu varför min man och sköterskorna var irriterade på mig när jag ville upp o röra mig, vänta med medicin pga amning, mm. :D
Lätt o va efterklok ;). Men jag är en seg jävel o jag lever. Slutet gott!

Helt plötsligt har jag ett nytt liv i mina armar. Så oväntat, så underbart. Inte många som visste om att ens var gravid förra året. Känner att det är dags för en uppdatering o förklaring. Min kropp är ju som känt helt värdelös. Men drömmen om ett till barn har varit så enormt stor. När vi för över två år sedan kände att vi ville göra ett försök så kände vi ändå att chansen inte riktigt fanns där för oss. Jag orkade inte berätta ens för nära familj att vi skulle försöka. För jag mådde så dåligt över att jag inte kunde få barn. Med dubbla doseringar läkemedel lyckades jag bara få ägglossning 3gr på 15 månader. Jag gick i terapi för att bearbeta sorgen över att inte få flera barn. Jag klarade inte av att någon skulle undra hur de gick. Jag hade fullt upp med att hantera mina egna känslor. Så därför visste ingen om något. Kroppen mådde inte häller bra av alla behandlingar så jag isolerade mig ganska mycket o höll mig hemma. Tillslut ringde min läkare upp mig och sa att jag inte får mer hjälp. Hon hade aldrig hjälpt någon så länge som hon hjälpte mig. Det var dags att ge upp. Två dagar efter samtalet gjorde jag ett graviditetstest för att visa mig själv att det är slut nu och jag måste gå vidare. Som ett steg i att ta tag i verkligheten. Jag trodde först jag tappat förståndet när jag såg att det var positivt. Att nu har psyket ballat ut totalt! Men visst faan va de positivt...jag va gravid!

Det var inte bara svårt att förstå att jag var gravid. Med min kropp så är chansen för missfall mycket högre än vanligt. Så fortfarande var det svårt att berätta för omvärden. Redan efter 2 månader såg dom som träffa mig att något var på gång. Så sakta men säkert fick folk veta. Men dom som vi inte träffade hade ingen aning. Jag vill att ni som inget viste ska veta om att det aldrig har varit min avsikt att dölja allt för er. Det har enbart handlat om att beskydda mina egna känslor.

Nu är han äntligen här våran efterlängtade son. Han ger mig redan gråa hår. Men han är helt perfekt och han är min :)