Finns det någon bättre känsla än att få mysa med sina barn...nae, de gör det inte!
Beslutet att åka hem tidigare än jag borde har ändå fungerat. Kärleken från familjen ger mig energi att orka stå ut med smärtorna. Även om sköterskorna är underbara så finns det ingenting på sjukhuset som ger mig den ork och energi.
Men det har varit/är väldigt tufft.

Idag är det exakt tre månader sedan blödningen startade. Jag önskar att jag kunde säga att den har slutat...men nej, den är kvar. Jag har haft spiralen i en vecka nu så jag hoppas blödningen slutar nu inom en vecka. Spiral insättningen var brutalt smärtsam trotts att jag var sövd. Men idag tror jag att smärtan från insättningen är på väg att släppa. Jag har kunnat sitta upp mera utan att trigga igång smärtattacker. Jag har också klarat mig med mindre smärtlindring än tidigare. Trotts att jag till och med har gått lite här hemma. Jag har till och med kunnat ta en dusch. Är så extremt stolt över mig själv!
Det har varit en påfrestande kväll men det är ju ändå lite väntat med tanke på vad jag åstadkommit under dagen.

Jag hoppas att det här inte bara råkat vara en bättre dag. Men är också medveten om att det kan gå lite upp och ner. Jag önskar verkligen att blödningen slutar snart och jag kan börja röra mig mera igen. Helt otroligt att jag inte fått liggsår efter dom här månaderna.

Imorgon hoppas jag att jag ska orka ta mig ut en liten sväng, även om det bara blir till altanen. Ljuset börjar närma sig!

Idag fick jag åka hem. Jag klarade mig hela natten utan smärtattack *tummen upp*.
Vi diskuterade fram en ny behandlingsplan som skulle kunna fungera hemma. Nu pratar vi om att hitta ett läge som gör att jag står ut i helt stilla position. En smärtnivå som jag än så länge inte kan sova med eller sitta upp med. Men ändå stå ut. Vi har hittat just de läget. Bekymret som sedan kom var hur jag överhuvudtaget skulle kunna komma hem? Vi kom på den briljanta idén om att ringa efter en liggtransport.

Nästa bekymmer efter de var att jag behövde hämta ut medicin på apoteket först. Jag blev skjutsad dit i rullstolen....sittande. Hann bara fram till kassan innan smärtorna sköt i luften. Blev snabbt uppkörd till rummet igen och fick hjälp att lägga mig. Samtidigt kom transporten som skulle köra mig...panik! Livrädd att dom skulle åka utan mig. Sköterskorna började även ringa efter läkaren för att kolla om ja verkligen fick åka hem.
Efter några försök att minska smärtorna så bestämde vi (mest jag) att vi bara kör på ändå. Dom drog mig över till rätt britts och spände fast mig. Ja ville faan i mig hem nu.

Nu tänker säkert ni (faktiskt jag också)...att de här låter väldigt korkat. E hon helt dum i huvudet?... Svaret är JA! Jag kommer ha dom här vidriga smärtorna vart jag än befinner mig. Och då mår jag ändå bäst av att vara hemma. Efter ytterligare ett försök att minska smärtorna så la det sig lite tillslut när vi var halvvägs hemma. Ja kunde nu fokusera på att andas och slappna av lite i musklerna. Grät hela resan hem... För trots smärtlindring gör det väldigt ont. Men uppskattade att få ligga ner. Hade inte klarat av hemresan alls om ja hade behövt sitta..

Nu tar jag en stund i taget och håller tummarna för att det snart lägger sig mer och mer så jag kan se framåt igen. Än så länge är det ett stort jävla mörker. Mår väldigt dåligt i hela kroppen av de här. Ska bli så skönt när jag kan må lite bättre igen *längtar*

Jag kämpar som faan just nu med att hålla uppe iaf lite positivitet. Det gör så fruktansvärt ont och jag känner mig så slut i kroppen efter dom här 3 månaderna. Ja känner att jag inte orkar mer. Ja vill kasta in handduken.
Men det funkar inte riktigt så. Jag har inget val. Hur ont jag än har, hur slutkörd jag än är... Så måste jag stå ut. Jag kan inte be endon om en paus, den fortsätter att slita mig sönder och samman vad jag än gör. Det tar så hårt på mig nu. Ja vill inte mer. Jag vill vara frisk.

Frisk kommer jag aldrig att bli *tragiskt*. Men om några veckor borde blödningen sluta. Efter det finns det iaf chans att smärtorna lägger sig och jag kan leva som jag brukar igen. Jag måste fokusera på att jag faktiskt nått toppen på smärtberget nu. Och att det nu bara är nedförsbacke kvar. Men ja tappar lätt fokus. Jag mår så dåligt just nu.

Dagens ros går iaf till Hanna (sjuksköterska) som satt brevid mig under hela smärtattacken jag hade imorse. Hon stannade inte bara tills smärtlindrinhen kom utan också tills den gett effekt. Uppskattade verkligen det! Jag känner mig ofta så ensam när det kommer till smärtorna. Inte heller kan man få besök i dessa Corona tider. Är väldigt tacksam över att slippa va själv. Det ger iaf lite energi

Jag mår så långt ifrån bra just nu. Klockan 10 imorse var det min tur att rullas in i operations salen. Ett tredje försök att få spiralen på plats. Tydligen var det bökigt och svårt. Men det lyckades! Spiralen sitter äntligen där den ska. Inga organ skadades häller denna gång. På så sätt är den här dagen lyckad. Allt gick som det skulle.

Jag visste om innan att det skulle göra väldigt ont, så jag var väl förberedd....trodde jag. I helvete så ont det gör!! Jag slutade som vanligt att sköta andningen så jag fick syrgas. Vilket faktiskt underlättade. Timmarna gick o smärtan va densamma. Jag hade fått ett flertal sprutor och tabletter. Jag började få panik. Varför i helvete hjälper inget för?! Vad är det för fel på mig?!
Samtidigt både kommer och går det massa folk i uppvaket. Dom har garanterat gjort värre ingrepp än vad jag har. Men här ligger jag ensam kvar och kan inte göra ett jävla skit. Blev väldigt ledsen.

Klockan 17 stänger uppvaket....jag är inte i närheten av att ens kunna sätta mig upp. Jag blir flyttad till avdelningen i stället och lägs in. Direkt när ja kom upp så mötte jag min kirurg, som kollade igenom mina papper. Jag har hela tiden bara fått en fjärdedel av dosen jag "ska" få. Inte konstigt att jag inte mådde bättre. Inte konstigt att jag blev knäckt. Han hade dock väntat att ja skulle komma. Han var beredd på att jag skulle få svåra smärtor. Så han hade en plan redo med vilka mediciner ja nu ska få.
Så nu ligger jag här och har fortfarande nästan lika ont. Men det beror på att jag faktiskt både kissat och bytt säng. Så lite väntat. Men snart hoppas jag att smärtorna lägger sig när ja vilar lite. De går sakta men från och med nu kommer det gå åt de bättre hållet. Även om dagens smärtor varit helt åt helvete för smärtsamma, Så jag är ändå positiv. Nu vänder de!

Rosen jag fick av min man förra veckan <3
Den är bara så otroligt vacker.


Nu har jag ätit min sista måltid.... Inför fastan.
Imorgon är det dags att rullas in på operation igen. Jag litar mindre och mindre på att det ska fungera. Jag blöder självklart fortfarande. Tre månader har nu gått sedan det började.

*Jag är orolig över att jag måste skrapas igen, ifall hinnan är tjock igen.
* Jag är orolig över att det ska bli hål i livmodern igen.
*Jag är orolig över att jag ska blöda ut även denna spiralen.
*Jag är orolig för att bli inlagd. Vet att det kommer göra så extremt ont efteråt.
*Jag är orolig över att blödningen kommer fortsätta även med spiralen.

Men samtidigt som allt känns oroligt, så finns det även en chans att det också kan bli rätt och att det kommer vända till det bättre snart. Fungerar det inte den här gången så blir det att boka in en hysterektomi. Vilket jag inte vill göra. Men jag kan inte leva så här som jag gör nu. Det är inte hållbart för någon.
Nu ska jag försöka få lite sömn och hålla tummarna för morgondagen.

Gårdagen gick inte helt inom planerna. Jag skulle vara duktig och klara mig lite själv. Gick till en början ganska bra. Men självklart fick jag ett smärtpåslag vid helt fel tillfälle... mellan rullstolen och sängen. Höll mig kvar ett tag men "sjönk" sen ner på golvet. Där låg jag dubbelvikt och ropade efter hjälp. Men pga sjukhuets nya isolerade dörrar så va det inte en jävel som hörde mig. Det tog ca två timmar innan ja lyckades få tag på telefonen och ringa till dom på avdelningen. Dom kom på en gång o hjälpte mig upp och hjälpte mig få ner smärtorna. Jag tror att det här låter mer dramatiskt än vad jag själv upplevde de. Jag klarade mig bra förutom att smärtorna var väldigt höga. Nu till det positiva...

Jag var så utmattad efter den här händelsen så jag somnade och sov HELA natten! Det har jag inte gjort på över ett år ^^. Nu har det gått lite över 12 timmar utan något smärtgenombrott. Så jag ska få åka hem! Känns för jävla bra! 

Jobbigt att det blev en så extrem situation men efter det har någonting vänt och det är jag tacksam för. Jag har fortfarande väldigt hög smärta. Men den är under kontroll och jag ska även få nya mediciner som förhoppningsvis kommer hjälpa mig att må lite bättre hemma.

Nu har jag hängt av mig "mitt" super sexiga linne för den här gången. Se you next week! Nu ska jag packa ihop och bege mig hem till min extremt underbara familj, saknar dom hur mycket som hälst!

Klockan är 3:53... någon sömn syns inte till.
Jag ligger på avdelning 21 och som så många gånger förr, behöver jag hjälp med smärtlindring. Igår ökade smärtorna på lite konstigt vis. Jag brukar ha mer "mörk" smärta (när jag har blödningar). Som ett åskmåln mullrar i kroppen ungefär. Men nu var det mer som om jag hade en spikboll i livmodern. Minsta rörelse så river den sönder mig. På kvällen blev det mer och mer olidligt. Så min man fick köra in mig till sjukan. Bilresan in var smärtsam och jag kunde inte dölja mina känslor. Det blev inte bättre på akuten. Trotts att jag faktiskt fick snabb hjälp så tog det lång tid att minska på smärtorna. Det krävdes tre sprutor för att jag skulle kunna andas och prata normalt. Jag tror att jag blev inlagd på avdelningen vid 23:50. Jag fick även medicin som förhoppningsvis skulle hålla nere smärtan under natten. Men de kräktes jag upp.
Smärtorna är "ok" när jag hittar stilla lägen. Men om jag rör mig, spänner mig på ett visst sett eller andas djupt så hugger det igen.

Jag gick med på en undersökning eftersom att smärtorna känns lite annorlunda. Inga avvikelser hittades och hålet från perforeringen har i stort sett läkt. Så det var bra. Men ingen förklaring till dom brutala smärtorna förutom Endometrios.
Jag borde inte bli förvånad. Jag har aldrig känt någonting som kan göra i närheten så ont som Endo gör. Men jag hade hoppats på ett fel som faktiskt skulle kunna åtgärdas....

Nu har det gått 75 dagar sedan jag började blöda. Det har gått extremt för många dagar med höga smärtor. Något måste bara hända snart. Igår pratade vi lite om att försöka ändra om lite hemma så jag ska kunna använda rullstolen mer hemma. Vi vet ju om att det kommer vara så här minst 4veckor till. (Jag tänker max 4veckor till). Men något måste hända innan dess. Jag har börjat få andra problem med hälsan pga att jag inte kan ta så bra hand om mig själv. Jag har bara lagt min kraft och energi på barnen och sen har det inte blivit mycket över till mig. Förhoppningsvis kan rullstolen iaf spara lite på enrgin så jag även kan ta hand om mig själv lite. Måste inse att det här är mitt liv nu, ett bra tag framöver. Måste försöka tänka ut hur jag ska överleva framöver...inte bara överleva dagen.