Direktlänk till inlägg 2 januari 2021
Jag börjar tvivla på min kraft. Kommer jag orka så länge som behövs? På tisdag ringer min läkare. Men det känns som en evighet tills dess. Jag tror inte häller att någonting kommer att förändras bara för de. Väntan på spiralen kommer troligtvis ta lång tid. Nu har jag börjat blöda mycket mera än tidigare, mår långt ifrån bra. Smärtan är hög dygnet om. Suger all kraft ifrån mig. Jag ska dessutom överleva alla smärtattacker som kommer titt som tätt.
Om 4 dagar börjar min man jobba igen. Han kan inte vara hemma mycke mer. Någon dagis plats till lillen finns inte förens i April. Och våran primära barnvakt befinner sig nu på Fuerte ventura. Med andra ord finns det inget utrymme för en trasig mamma. Jag bara måste orka!
Min mag känsla säger mig att jag snart blir inlaggd igen. Den känslan blir bara starkare och starkare. Men jag måste se till att det inte sker.
Hatar verkligen den här förbannade sjukdomen. Jag kan själv inte förstå hur jävla ont det gör. Något som gör så här fruktansvärt ont borde man dö av... Men de gör man inte. Man får göra det till sin vardag. Låtsas som att man inte alls känner sig döende.... Helt sjukt