Har precis genomlidit en 4 timmars lång smärtattack utan hjälp. Hur faan kan dom misslyckas så brutalt med vården när det står klart och tydligt hur jag ska behandlas? Efter natten var smärtorna på en väldigt behaglig nivå. Kände att de skulle bli den kortaste inläggen någonsin. Jag tog tom en dusch på förmiddagen, så bra va de! Efter duschen så började smärtorna krypa på. Inte helt oväntat. Jag vrider på mig för att ta medicinen som alltid skall ligga där. Med det var tomt (första missen).

Jag ringer på klockan och en sköterska kommer in. Hon ska gå och prata med den ansvariga sköterskan. Tiden går och smärtorna ökar. Jag ringer igen och samma tjej kommer in. Jag påpekar att nu är det bråttom annars kommer inte den medicinen hjälpa. Efter lång tid kommer en sköterska in med tabletten. Men vid de här laget har jag på tok för hög smärta, tabletten ger ingen effekt. Ja ligger dubbelvikt på sängkanten.
Läkaren kommer nu in för att ronda. Hon säger att hon kommer tillbaka när jag är mer smärtlindrad. Jag ber henne då om att få smärtlindring. Men nej, tabletten ja fick måste utvärderas först. Tiden går....ja varvar mellan att hyperventilera och inte andas.

Efter ett tag kommer det in en till tablett som jag ska ta. Exakt lika dan som den jag fick innan, som inte hjälpte alls. Ja ber om att få hjälp, jag orkar inte ha så här ont. Men nej, nu ska de utvärderas om den tabletten hjälper först. Nu svär jag inombords. Hur i helvete e dom funtade!
"Aaa... den här medicin fungerade inte alls, så den måste vi ge igen" Stolpskott!

Det tog hela 4timmar och ett personalbyte innan jag tillslut fick hjälp. Hela kroppen är i kramp. Benen har jag ännu inte rätat ut, 2timmar senare.
Alla krafter är totalt slut nu. Är det konstigt att man stannar hemma längre än vad man borde när smärtorna kryper på?

Ja, då var man tillbaka igen. Återigen har smärtorna hamnat på en högre nivå än jag kan stå ut med. Klockan är nu 3 och jag har fått hjälp med att få ner smärtorna och dubbel kolla spiralens läge. Den sitter på samma ställe som i förrgår.... vilket är super bra! Jag stannar kvar över natten för att se om smärtorna kommer öka igen eller inte. Håller tummarna för att kunna åka hem redan på förmiddagen. Nu gäller det att blunda innan effekten av medicinen försvinner.

....Ohh, but they are!
Jag har vanligtvis inget normalt liv. Men de här är faan i mig skratt retande. Fortsätter blöda som ett as utan minsta skymt av något slut. Smärtorna är extremt jobbiga. Jag vajar hela tiden mellan "ja måste åka in, ja dör snart" och "jag e stark jag ska klara de här, det blir inte bättre av att åka in iaf".

Idag var jag på kontroll för att se om spiralen satt som den skulle. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om svaret. Spiralen sitter kvar *as bra*...
Men, ett stort jävla MEN. Spiralen har åkt ner. Precis så här blev det med förra spiralen som tillslut fasta och drogs ut. Läkaren fick rådfråga kollegor om hur hon skulle gå tillväga. Hon ville inte dra ut den ifall den fortfarande kunde ge någon effekt, men tanke på hur ont jag får. Jag vägrade också att låta henne dra ut den i vaket tillstånd. Dom kom fram till att låta den sitta kvar då den fortfarande kan ge effekt. Så länge den inte glider längre ner. Glider den bara lite till så blir det problem.

Nu får jag bara (som sist) vänta på att smärtan ska bli extrem och ja får åka in akut för att den fastnat vid tappen. Men det finns ändå en chans att den inte glider längre ner och ändå kan ge effekt med tiden. Men min tur är jag redan beredd på att den åker ut. Hatar att gå med ångest och bara invänta katastrof! Skulle blödningen lägga sig och bli mindre så skulle jag nog känna mig lite lugnare. Och känna att det här kanske kan gå. Men som ja blöder nu känns det bara ångestfyllt. Börjar bli mycket nu även för mig att orka med.... Börjar ta hårt på mig nu.

Gårdagens lycka fick inte vara länge. Imorse insåg jag att jag fått en större blödningen (mycket stor om man jämför med innan). Mardrömmen om att jag kanske blöder ut även denna spiral är extremt jobbig att hantera. Jag har pratat med läkare under dagen och har fått en tid för kontroll på tisdag. Om blödningen håller sig skaplig lugn så är det ok. Men skulle den fortsätta väldigt stor eller om smärtorna blir för mycket så behöver jag åka in direkt. Försöker hålla lugnet men är så väldigt rädd för att få dra ut även den här spiralen....vet inte hur jag ska hantera de. Det gör extremt ont! Dessutom har vi fortfarande inte lyckats stoppa blödningen. Är så trött på att stå o trampa i den här skiten nu. Tre månader fyllda av smärtor, blod, ingrepp, sövningar, inläggningar, sprutor, mediciner.... Och till vilken nytta? Ingen alls! Sitter fortfarande här i samma soffhörn med smärtsamma blödningar.

..."lite" bitter nu. Reser mig snart igen, som vanligt *suck*

Finns det någon bättre känsla än att få mysa med sina barn...nae, de gör det inte!
Beslutet att åka hem tidigare än jag borde har ändå fungerat. Kärleken från familjen ger mig energi att orka stå ut med smärtorna. Även om sköterskorna är underbara så finns det ingenting på sjukhuset som ger mig den ork och energi.
Men det har varit/är väldigt tufft.

Idag är det exakt tre månader sedan blödningen startade. Jag önskar att jag kunde säga att den har slutat...men nej, den är kvar. Jag har haft spiralen i en vecka nu så jag hoppas blödningen slutar nu inom en vecka. Spiral insättningen var brutalt smärtsam trotts att jag var sövd. Men idag tror jag att smärtan från insättningen är på väg att släppa. Jag har kunnat sitta upp mera utan att trigga igång smärtattacker. Jag har också klarat mig med mindre smärtlindring än tidigare. Trotts att jag till och med har gått lite här hemma. Jag har till och med kunnat ta en dusch. Är så extremt stolt över mig själv!
Det har varit en påfrestande kväll men det är ju ändå lite väntat med tanke på vad jag åstadkommit under dagen.

Jag hoppas att det här inte bara råkat vara en bättre dag. Men är också medveten om att det kan gå lite upp och ner. Jag önskar verkligen att blödningen slutar snart och jag kan börja röra mig mera igen. Helt otroligt att jag inte fått liggsår efter dom här månaderna.

Imorgon hoppas jag att jag ska orka ta mig ut en liten sväng, även om det bara blir till altanen. Ljuset börjar närma sig!

Idag fick jag åka hem. Jag klarade mig hela natten utan smärtattack *tummen upp*.
Vi diskuterade fram en ny behandlingsplan som skulle kunna fungera hemma. Nu pratar vi om att hitta ett läge som gör att jag står ut i helt stilla position. En smärtnivå som jag än så länge inte kan sova med eller sitta upp med. Men ändå stå ut. Vi har hittat just de läget. Bekymret som sedan kom var hur jag överhuvudtaget skulle kunna komma hem? Vi kom på den briljanta idén om att ringa efter en liggtransport.

Nästa bekymmer efter de var att jag behövde hämta ut medicin på apoteket först. Jag blev skjutsad dit i rullstolen....sittande. Hann bara fram till kassan innan smärtorna sköt i luften. Blev snabbt uppkörd till rummet igen och fick hjälp att lägga mig. Samtidigt kom transporten som skulle köra mig...panik! Livrädd att dom skulle åka utan mig. Sköterskorna började även ringa efter läkaren för att kolla om ja verkligen fick åka hem.
Efter några försök att minska smärtorna så bestämde vi (mest jag) att vi bara kör på ändå. Dom drog mig över till rätt britts och spände fast mig. Ja ville faan i mig hem nu.

Nu tänker säkert ni (faktiskt jag också)...att de här låter väldigt korkat. E hon helt dum i huvudet?... Svaret är JA! Jag kommer ha dom här vidriga smärtorna vart jag än befinner mig. Och då mår jag ändå bäst av att vara hemma. Efter ytterligare ett försök att minska smärtorna så la det sig lite tillslut när vi var halvvägs hemma. Ja kunde nu fokusera på att andas och slappna av lite i musklerna. Grät hela resan hem... För trots smärtlindring gör det väldigt ont. Men uppskattade att få ligga ner. Hade inte klarat av hemresan alls om ja hade behövt sitta..

Nu tar jag en stund i taget och håller tummarna för att det snart lägger sig mer och mer så jag kan se framåt igen. Än så länge är det ett stort jävla mörker. Mår väldigt dåligt i hela kroppen av de här. Ska bli så skönt när jag kan må lite bättre igen *längtar*

Jag kämpar som faan just nu med att hålla uppe iaf lite positivitet. Det gör så fruktansvärt ont och jag känner mig så slut i kroppen efter dom här 3 månaderna. Ja känner att jag inte orkar mer. Ja vill kasta in handduken.
Men det funkar inte riktigt så. Jag har inget val. Hur ont jag än har, hur slutkörd jag än är... Så måste jag stå ut. Jag kan inte be endon om en paus, den fortsätter att slita mig sönder och samman vad jag än gör. Det tar så hårt på mig nu. Ja vill inte mer. Jag vill vara frisk.

Frisk kommer jag aldrig att bli *tragiskt*. Men om några veckor borde blödningen sluta. Efter det finns det iaf chans att smärtorna lägger sig och jag kan leva som jag brukar igen. Jag måste fokusera på att jag faktiskt nått toppen på smärtberget nu. Och att det nu bara är nedförsbacke kvar. Men ja tappar lätt fokus. Jag mår så dåligt just nu.

Dagens ros går iaf till Hanna (sjuksköterska) som satt brevid mig under hela smärtattacken jag hade imorse. Hon stannade inte bara tills smärtlindrinhen kom utan också tills den gett effekt. Uppskattade verkligen det! Jag känner mig ofta så ensam när det kommer till smärtorna. Inte heller kan man få besök i dessa Corona tider. Är väldigt tacksam över att slippa va själv. Det ger iaf lite energi

Jag mår så långt ifrån bra just nu. Klockan 10 imorse var det min tur att rullas in i operations salen. Ett tredje försök att få spiralen på plats. Tydligen var det bökigt och svårt. Men det lyckades! Spiralen sitter äntligen där den ska. Inga organ skadades häller denna gång. På så sätt är den här dagen lyckad. Allt gick som det skulle.

Jag visste om innan att det skulle göra väldigt ont, så jag var väl förberedd....trodde jag. I helvete så ont det gör!! Jag slutade som vanligt att sköta andningen så jag fick syrgas. Vilket faktiskt underlättade. Timmarna gick o smärtan va densamma. Jag hade fått ett flertal sprutor och tabletter. Jag började få panik. Varför i helvete hjälper inget för?! Vad är det för fel på mig?!
Samtidigt både kommer och går det massa folk i uppvaket. Dom har garanterat gjort värre ingrepp än vad jag har. Men här ligger jag ensam kvar och kan inte göra ett jävla skit. Blev väldigt ledsen.

Klockan 17 stänger uppvaket....jag är inte i närheten av att ens kunna sätta mig upp. Jag blir flyttad till avdelningen i stället och lägs in. Direkt när ja kom upp så mötte jag min kirurg, som kollade igenom mina papper. Jag har hela tiden bara fått en fjärdedel av dosen jag "ska" få. Inte konstigt att jag inte mådde bättre. Inte konstigt att jag blev knäckt. Han hade dock väntat att ja skulle komma. Han var beredd på att jag skulle få svåra smärtor. Så han hade en plan redo med vilka mediciner ja nu ska få.
Så nu ligger jag här och har fortfarande nästan lika ont. Men det beror på att jag faktiskt både kissat och bytt säng. Så lite väntat. Men snart hoppas jag att smärtorna lägger sig när ja vilar lite. De går sakta men från och med nu kommer det gå åt de bättre hållet. Även om dagens smärtor varit helt åt helvete för smärtsamma, Så jag är ändå positiv. Nu vänder de!