Magsjukan är nu ett minne blott. Igår kväll tog faktiskt även blödningen slut *jublar*.
Känns för jävla bra! Kommer den igen behöver jag åka in men håller den sig borta så har jag nu bytt över från pest till kolera. Ser fram emot att få "byta problem" ett tag. Från blödning och kraftiga smärtor till extrema biverkningar från "giftet".
Jag har kunnat gå lite inne utan rullstolen och utan att påverka smärtorna allt för mycket. Jag hoppas att det kan fortsätta så här nu en stund iaf. Isåfall är det kanske värt alla biverkningar.

Jag tappar sjukt mycket hår. Bilden är tagen på håret jag tappat under en borstning. Att duscha är jätte äckligt. Håret täpper igen avloppet och jag har lösa hårstrån överallt på kroppen när jag ska torka mig...purk!

Det som är mest jobbigt är att min energi tar slut väldigt fort. Det känns som att en våg sköljer över mig och hela kroppen blir svag. Det pirrar och värker överallt. Bara att öppna en pet flaska känns omöjligt. Jag behöver sova här och var under dagarna för att orka med. Extrem trötthet.

När jag väl har energi så orkar jag ändå med mera än innan. Jag har varit i affären själv.... känns kanske inte så stor. Men jag har knappt varit där sen november. Jag har också orkat pyssla lite hemma med t.ex disk. Men bäst av allt är att jag orkat leka mer med barnen. Att vara med dom är det bästa som finns!

Passar på att lägga ut en bild jag tog på mig själv förra veckan. Då jag fortfarande hade tjockt, långt hår. Då jag fortfarande mådde aningen bra.
Jag har redan börjat tappa hår pga Enanton sprutan. Har ont i hela kroppen t.o.m i tänderna. Men det blev inte bättre av den här helgen direkt.

Lillens besök på akuten i fredags var starten. Det visade sig att han inte bara hade magmunsbråck utan också kräksjuka. I lördags blev jag sjuk. Kan inte ens beskriva hur hårt det slog mot min kropp. Jag hade stunder då ja knapt orkade andas. Dagen Efter blev mannen dålig och igår även Lillan. Extremt jobbig helg. Pga magsjukan så kunde jag inte häller behålla mina mediciner. Vilket bland annat leder till att mina smärtor blir mycket värre att hantera.

När det dessutom började snöa så tänkte jag att nu kan de faan inte bli värre. Men precis som alla gånger tidigare i mitt liv, så blev jag självklart motbevisad...

Det jag inte vågat säga tidigare är att jag faktiskt slutade blöda 1-2 dagar efter enantonsprutan. Alltså för en vecka sedan. Men för att göra livet riktigt jävla jobbigt på en gång, så började jag blöda igen igår. Riktigt mycket dessutom.

*Jobbiga biverkningar av behandlingen
*Bristande smärtlindring
*Magsjuka
*Smärtsam blödning

Är väldigt glad över att livet går upp och ner. För viste jag inte om att det kommer bli bättre så bade jag blivit extremt depprimerad nu

Jag har inte varit hemma ifrån sjukhuset en hel vecka i sträck på hela året. Vilket börjar kännas tröttsamt. I tisdags var jag bara inne för att få första Enanton behandlingen. Men igår fick det bli besök till Akuten igen. Denna gång inte pga mig utan Lillen. Han började kräkas och bete sig konstigt. Han blev helt slapp i kroppen och höll andan i vad som kändes som evigheter. Sen var han helt ok och lekte. Tills det hände igen och igen. Hur läskigt som hälst! Vi fick vara kvar länge för observation men fick åka hem mitt på natten.

Som tur var är det ingenting som är farligt. Dom misstänkte att han hade något likt magmunsbråck. Det kan lätt leda till att man kräks då "hålet" vid magsäcken är lite större än vanligt. Det brukar övergå från kräkningar till sura uppstötningar och halsbränna när man blir äldre. Men oftast väger man ifrån det.

Tydligen är det en del barn som blir mer tagna än andra när dom kräks. Vilket kändes lugnande att höra. Så länge han återhämta sig snart efter så är det inget att oroa sig över. Även om det är hur obehagligt som hälst.

Är så hämskt att se sitt barn må dåligt. Är fruktansvärt hjärtskärande att känna hur hans lilla kropp sjunker ihop i mina armar, och se att han inte andas ordentligt. Är extremt glad över att det inte är farligt och att han nu idag mår mycket bättre.

Pga corona får bara en förälder följa med in. Vilket också blev väldigt dramatiskt. Jag tyckte att allt de här var väldigt obehaglig. Men min man hade det troligtvis värre. Han fick bara köra in oss genom glasdörrarna och själv stå kvar utanför. Att lämna ditt barn som just då hade svårt att andas, och bara kunna se på genom glaset....måste varit fruktansvärt. Vi fick iaf hjälp direkt och jag kunde lugna min man med att Lillen är ok ganska fort. Men självklart var han ändå orolig tills vi kom hem igen och han fick se de själv.

Extremt känslosam helg. Jag åker häldre in till sjukan varje dag bara mina barn slapp åka in en endaste gång!

Nu har första sprutan tagits. Hastigt blev det äntligen dags. Min läkare ringde kl 14 och kl 16 fick jag sprutan. Det är alltså en Enanton spruta som får canser celler att sluta växa. Endometrios beter sig ganska likt canser och därför kan även endometriosen stanna upp i tillväxt.
Det är ingen rolig behandling och man kan må väldigt dåligt av den. Vilket inte är så konstigt. Men det kan förhoppningsvis få stop på blödningen och förhoppningsvis också få ner smärtorna lite. Jag kommer gå på den här behandlingen tills dom får tid att operera bort livmodern. Hur lång tid det kan ta vet jag inte. Men vi ska diskutera mera i slutet av månaden.

Nu ska jag försöka mysa i soffan så gott det går och hålla tummarna för att jag ska inte ska må allt för dåligt. Är iaf nöjd och glad över att det äntligen händer något efter dom här 4 månaderna.

Idag råkade jag ut för ett riktigt svin på akuten. Han behandlade mig illa, var kartig och dryg. Han skulle typ tvinga mig springa maraton när har ont som in i helvete. Men jag var trevlig tillbaka trotts att han verkligen inte förtjänade de.

Först skulle jag ta av mig och byta om till linne. Har aldrig varit med om det innan. Men han sa att ja måste byta om för han vill känna på min mage. Varför inte bara lyfta på min tröja lite som alla andra gjort tidigare, tänkte jag? Men jag bytte om och tog mig upp på brittsen. Resan in och allt bök har lätt till att jag nu får ondare än innan.

Sen kom han in och tog blodprov. Det var inget konstigt med de. Men sen jag kom in har jag fått mera ont. Så när han bad om ett kissprov så sa jag att ja inte tror att jag klarar de. Då säger han att jag inte får komma till kvinnokliniken. Vilket är konstigt för jag har aldrig behövt varken byta kläder eller lämna urinprov tidigare. Så jag fråga varför. Då blev han irriterad och gick. Någon undersökning av magen gjorde han aldrig.

Efter ett bra tag ringer jag själv upp till avdelningen och ber dom hämta mig. Dom ringer ner till idioten och säger att ja får komma upp direkt utan kissprov. Nu blev han mer än irriterad. Han fräser att jag ska upp nu. Jag påpekar att " ja det finns ju faktiskt en vårdplan, så varför inte följa den?"

Jag ber om ett handtag för att ta mig från bristen till rullstolen. Här börjar han bli grym. Han säger tjurigt "men du behövde ju ingen hjälp för att komma upp till brittsen". Jag säger att jag nu har ondare än när jag först kom in så därför behöver jag hjälp nu. Han säger att han inte kommer hjälpa mig fören jag satt ner båda fötterna i marken. Jag säger att jag har dålig balans och skulle behöva lite stöd, någon att hålla i. Men igen säger han att han vägrar. Kan tillägga att brittsen är jätte högt upp. Jag gör ett försök och hamnar mellan britts och rullstol i en jätte konstigt ställning. Bara tårna på en fot når marken. Här ber jag verkligen om lite hjälp för att ta mig hela vägen upp. Gör ont som in i *piiiip*....
Men han står bara o tittar på mig och påpekar att jag fortfarande inte har båda fötterna i marken. Och får därför ingen hjälp. Där hänger jag ett bra tag innan en sköterska kommer in. Då helt plötsligt dyker hans hand fram till undsättning. Fram tills nu har jag varit trevlig. Men här tar trevliga jag slut.

Han säger nämligen till sköterskan att jag vägrat hjälp och att han inte fått peta på mig. Nu jävlar blev ja förbannad! Skrek åt honom att han ljuger som ett jävla as..... Du är en riktig jävla tortyr mästare! Kan hända att jag också lyckades klämma fram ett finger för att riktigt påpeka vem jag skäller ut.

Ja, ja kanske skulle formulerat mig lite bättre *harkel*. Men han drog ut på mitt lidande väldigt länge och värkade tycka det underhållande att se mig lida. Till mitt försvar så hade jag också väldigt ont.

När han och sköterskan väl hjälpt mig till stolen så slet han handen ifrån mig och la mina skor hastigt på min rygg (eftersom att jag lutar mig framåt).

När jag väl kom upp till avdelningen så väntade dom på mig och (hör och häpna) jag fick hjälp på en gång. Dom tyckte det var konstigt att dom höllt kvar mig så länge på akuten som dom gjorde. Vården på kvinnokliniken har verkligen blivit bättre på att bemöta endo patienter...iaf mig ;) dagens ros. Men Akuten skulle kunna bli bättre....utan den där ohjälpsamma, självupptagna typen. Dagen ris!

Jag är nu på väg hem tack vare kvinnoklinikens undsättning.

Jag brukar alltid vara väldigt öppen med hur jag mår. Jag skäms verkligen inte över att smärtan ibland tar över.
Men senaste tiden har jag märkt att jag undviker att ens svara på just den frågan... "hur mår du".
Det handlar inte om att jag inte inte vill berätta. Det handlar om att jag för tillfället har så ont att jag går sönder helt om jag känner efter. Fysiskt men också lite psykiskt just nu. Jag är långt ifrån depprimerad. Men jag är ett steg närmare än vad jag var för några månader sedan. Känner att jag helt stänger av allt som gör ont just nu. Jag känner inte häller för att öppna upp det igen förrns det blivit någon ändring. Jag märker ibland att jag har så ont att kroppen skakar, svetten rinner och gårdagens middag är på väg upp i halsen. Men samtidigt kan jag föra samtal med någon. Jag tappar tråden hundra gånger om men det är ändå möjligt. Jag blir nästan hektisk med att hålla samtalet vid liv. För jag är så rädd för att jag inte ska kunna hantera smärtan om jag får en paus att känna efter. Jag önskar ja kunde få må lite bättre snart....jag känner mig som en helt annan människa nu. Jag lever åtminstone på ett helt annorlunda sätt. Jag längtar hem, till mig själv....

Idag har jag haft en tuff dag känslomässigt. Började med en väldigt stressig morgon. Blev väckt av Lillan som inte kunde hitta sina badkläder. Ser sedan att klockan var väldigt mycket mer än vad jag trott. Super snabba jag i snigelfart innan morgon medicin gett effekt...hann inte med hälften av vad jag hade tänkt. Mannen kommer till undsättning och kör oss till Dagis så vi kom i tid. Och JA jag kallar det för dagis. Och det kommer jag troligtvis alltid göra. Lillen ska idag ha sin första riktiga dagis dag. Bara där flyger känslorna iväg åt alla möjliga håll. Lämningen gick bra...tills jag satte mig i bilen och åkte hem. Hem till ett hus utan barn... Ja kunde va på toa själv. Jag sa inte "jaja baja" en ända gång. Jag kunde både höra och se vad som var på tv:n. Och självklart....så va de hämskt! Hjärtkrossande. Lillen däremot hade inga jobbiga känslor den här dagen. Vilket är underbart skönt!

En sak som gjorde det extra jobbigt för mig, är att jag känner av all smärta tusen gånger mer. Barnen är verkligen min räddning när det kommer till att klara av smärtorna. Tror ja tjöt i ca 3timmar innan känslorna la sig lite. När jag väl kunde hämta hem Lillen och Lillan kom hem från skolan, så går lillan till stallet. Jag har verkligen separations ångest. Även mannen stack iväg på em. Kände mig ensammare än ensammast idag. Ja skyller mina extrema känslor på alla hormoner jag har i kroppen. Känns bäst så ^^.

Smärtorna har vajat en hel del och har varit svåra att hålla inom mig. Men jag fick en paus på kvällen då jag fick ytterligare en leverans med *vad jag mår bra av* av en vänn. Hon stannade och pratade en stunt vilket var väldigt skönt. Fokusera på något annat än de onda ett tag. Älskar när jag kan ignorera skiten. Då känns det som att jag vunnit över endon...tills ja blir själv igen och den smäller till som en käfftsmäll i plytet. Men ändå en väldigt mysig paus som jag gärna upprepar.
Nu ska jag och min käftsmäll lägga oss och hoppas på lite sömn, och en mindre känslosam dag imorgon.

I fredags var jag så glad över att blödningen var borta. Glädjen försvann fort när jag senare åkte in akut och fick dra ut den felsittande spiralen. Dagen efter hade jag ont efter utdragningen. Men var trotts de glad över att få vara blödningsfri. Nu jävlar kommer jag få en liten paus....trodde jag.
Idag kom den förbannade blödningen tillbaka. Jag hann knappt börjat njuta av pausen innan den tog slut. En liten hint av en stråle ljus sippra förbi. Jag har länge önskat mig bara en liten paus. Men de här var överdrivet lite. Känner mig nästan mer nedslagen nu....

Dags att gå o lägga mig nu och samla lite kraft till att orka med allt som den här jävla sjukdomen utsätter mig för. Jag vill vara mig själv igen.... innan jag glömmer bort men jag faktiskt är under all denna skit.... Hatar att ibland bara vara en sjukdom.