Det är mycke inlägg om Endometrios just nu. Men jag ligger högt upp på VAS skalan och gör att jag inte kan fokusera på så mycke annat. Jag krigar med mig själv om att överta mina tankar och känslor igen. Ja tror inte ja klarar de så bra själv. Jag lämnade Lillan på dagis idag. Snön är borta så vi slapp åka färdtjänst idag. Men jag hade svårt att ta mig hem. När inte Lillan va vid min sida längre kunde jag inte förtränga smärtorna på samma sätt. Tårarna rann hela vägen hem. Jag tog en constella (tablett som sätter igång magen) imorse eftersom att läkaren ordinerade att ja måste sätta igång magen var tredje dag. Som tur är tar det några timmar innan magen börjar krampa så jag hinner vila ett tag. Men det oroar mig hur jag ska klara av smärtorna som kommer nu när jag är hemma och inte kan få samma akuta smärtlindring. Jag har iaf redan nu förberett med pall och hink inne i badrummet ifall jag komner svimma och/eller kräkas. Jag blöder en del också och har gjort de flera dagar så jag får nog räkna med blodtrycksfall...brukar lätt få de när ha blöder. Jag är i krig med min egna kropp och jag vill verkligen vinna. Jag har verkligen inga planer på att hissa vit flagg.
Igår va Louise här och häll mig sällskap o stötta mig så jag kunde koppla bort kriget en stund. Och imorgon kommer tjejgänget hit och underhåller mig med både skvaller,snaxs och film. Ska bli så skönt. Älskar när ja kan umgås med vänner utan att vara på topp. Dom tar mig för den jag är och skiter i om ja inte orkar hålla igång.
Det är bara idag jag får kriga själv. Lära mig att genomlida smärtan utan att få panik. Ja ska klara de här, så e de bara. Game on!

Igår kom jag och Skrollan hem igen efter 4 dagar på sjukhuset. Skrollar får alltid följa med mig när jag blir inlagd. Lillan vill inte att jag ska vara ensam på sjukhuset. Det är så skönt att vara hemma med familjen igen, Inget får mig att må så bra som dom. Idag har jag också fått besök av underbara Louise som har fått mig att tänka på annat än smärtor....Guld värt! Dagen har gått förvånansvärt bra faktiskt. Nu på sen eftermiddagen har ja fått lite mera problem men ja ska försöka stå ut o hoppas på att det är lugnare imorgon igen. Att åka in igen tjänar ju inte mycke till. Här hemma har ja ju min älskade familj som tar hand om mig.
De enda jag saknar med sjukan är att morgon medicinen levereras direkt till munnen utan att lämna sängen. Och larmknappen på toaletten.

Lillan har varit hemma med feber efter sin vaccination förra veckan, men nu är hon frisk igen och kan gå till dagis imorgon. De blir lite roligare för henne än o va hemma med mig hela dagen nu när ja har så ont. En dag i taget...en dag i taget

Ja e så jävla arg o förbannad på att så få läkare vet o kan något om Endometrios! Nu kom ytterligare en blåst läkare in o pratar om sånt han inte kan ett skit om! För att korta ner de hela något så tror tror inte att en operation kan gynna mig eftersom att dom inte har bevis på att jag har Endometrios. Självklart har ni de, ja har ju för faan haft sjukdomen länge och opererats för de. Hela jävla buken var ju fylld! Om om de nu skulle vara så att jag helt plötsligt inte har någon endometrios av något mirake.... så e de ju något annat stort jävla fel eftersom att jag har så här ont. Hur faan vågar ni skicka hem mig då? Endometrios är en KRONISK sjukdom. Den går inte alltid att se/hitta men den finns där och gör åt helvete ont. Med eller utan operation så har jag lik förbannat sjukdomen och måste stå ut med dom här smärtorna.
Då kläcker fanskapet ur sig..."om man opererar alla kvinnor så har alla endometrios, så de e ingen sjukdom". Här kan ja lova att blickar säger mer än tusen ord. Ja blev så förbannad....det är skrämmande att då okunniga läkare ens får jobba på en kvinnoklinik.

Ja e vanligtvis alltid foglig och snäll...men den här gången har alla hänmingar brustit. Dom har verkligen fått höra både de ena o de andra....har inte riktigt kunna kontrollera mig. Önskar att de blir krav på att iaf läkarna måste lära sig mer om endometrios...om inte annat iaf lära sig vad kroniskt betyder.

Nu ska jag till sjukgymnasten och utföra en jobbig undersökning (utan smärtlindring). Och efter den ska ja åka hem. Här gäller det att hålla tummarna för att undersökningen inte triggar igång varken smärtor eller kramper. Får då e ja nog helt utan hjälp....

Imorse fick jag prata med min läkare igen....blandade känslor där. Hon vill absolut inte operera för hon är säker på att jag inte har någon Endometrios (okunskap). Hon gick med på en röntgen men hittas inget på den så skulle hon helt ta bort min diagnos så att jag aldrig skulle kunna söka vård hos dom igen. Blev så arg o ledsen på samma gång. Det är ju för i helvete en kronisk sjukdom!!! Den försvinner inte, den går inte att bota, de här är mitt liv! Sa till henne att ja förstår varför så många med endo tar livet av sig...de här är inget värdigt liv. Efter att ja vräkt ut mig mina tankar och känslor så lugnade även hon ner sig och började tänka. Hon kom fram till att om inget hittas på röntgen så skriver hon en remiss till uppsala. ÄNTLIGEN!!! Hon började också fundera på om de skulle gå att skrapa bort gamla endohärdar från tarmen eftersom att dom stör så mycke. Men det är riskabelt då man lätt kan ta hål på tarmen. Hon börja iaf tänka ut lösningar ist för att bara säga att "jag kan inte göra något åt dig". Hon tvivlar starkt på att endo kan ge så mycke smärta som jag har...men hon tvivlar inte på att jag har smärtor iaf. Alltid något.

Förut försökte dom ge min laxermedel igen utan smärtlindring. Självklart acceptera ja inte de. Hon skulle ta reda på om ja kan få något....men de har gått en timme o ja har inte sett slumpen av varken sköterskan eller medicinen. Ska de ca så svårt att förstå efter 3dagar att jag har ont?! Undrar om deras utbildning kommer i flingpaketen nu för tiden....

Denna dag blev ju inte bättre. Jag kunde inte sova någonting pga smärtorna. Kl 7 kommer min läkare in. Hon vill inte smärtlindrande och hon vill häller inte operera "jag har ju ingen aktiv endo". Jag fick henne iaf till att göra en ny magnet röntgen. Syns inget nytt på den så e de kört. De ända ja skulle bli hjälpt med var att tömma tarmen...sen skulle jag hem. För att korta ner de hela lite så lovade dom mig att jag skulle få den smärtlindring som behövdes om ha tog laxer medlet. Annars vägra jag då de triggar igång sånna hemska smärtor. När medlet e taget (kl 12) och jag känner att smärtorna ökar så ringer ja på klockan för att få medicinen jag tidigare blev lovad. Men nej nej....ja får ingen smärtlindring! Hon tar fram en lite ynka oxy på 5mg...de va allt. Jag blev rasande!! Ont som in i helvete och ingen hjälp. Ända fram till 16:30 fick jag ligga o gråta/skrika/kippa efter andan. Då kom nämligen Mickis hit och skällde ut asen, både läkare och sköterskor. Nu jävlar blev det fart på dom och jag fick tillslut smärtlindring. Efter ett helt dygn med kraftiga smärtor. Under dessa timmar har ja känns mig som en människa helt utan värde. Jag skriker för full hals av smärta och panik och utanför är sköterskornas kontor där det skrattas och skojas. Så här tycker inte jag att det får gå till. Så de första jag ska göra när jag kommer hem är att anmäla. Inte ska man behöva ringa in anhöriga för att överhuvudtaget få rätt till vård!

Är så jävla besviken så de finns inte! Har kämpat som faan hemma med att stå ut med smärtorna. När jag tillslut kämpat så krafterna tar slut och inget hemna lindrar så tar ja steget att söka vård. Ja ringer först kvinnokliniken och hon säger att ja ska komma in eftersom att det är olidligt hemma. Och in åker ja.
Väl framme på akuten blir smärtorna så kraftiga att ja ramlar ur rullis och dom får bära in mig. Där fick jag ligga på en brits i över 8 timmar. Dom första 6 timmarna är det inte tal om någon smärtlindring. Men sen får ja exakt samma medicin som jag tagit hemma. Hade den hjälpt hade ja ju inte behövt åka in. En timme efter de så vill dom skicka hem mig...WTF!! självklart vägra ja. Ja sa att ja går/åker ingenstans sålänge jag har såhär ont. Efter lite tjat blev jag tillslut uppkörd till kk....Där jag får en sömntablett "vila lite nu så ska vi minska på din smärtlindring"
Man e inte värt mycke här kan ja lova...känner mig som en påse skit!

Jag har börjat fundera på om jag ska försöka lägga mig under kniven igen.
Ja vet att ja lovade min läkare att backa efter senaste operationen. Men Lillan börjar snart skolan och jag känner att jag skulle vilja ha lite kvalitets tid med henne innan dess. Nu ligger jag i soffan nästan hela dagarna och tar mig ingenstans. Smärtorna är konstanta. Med hjälp av smärtlindring klarar jag mig ju iof hemma o borde kanske inte klaga. Men de skulle va så skönt o kunna minska bara något på smärtorna och kanske kunna gå ut på gården utan rullstol. Har jag ens rätt att be/kräva en operation till? O hur skulle de gå till när ja har en läkare som tror att min endo e borta efter senaste operation..? Orkar ja stå upp för mig själv?
Det är så svårt att kämpa för något som man igentligen inte vill behöva göra....
Tankarna snurrar.
Några endosystrar som har tips/råd så mottages de gärna <3

Jag har färgat håret tidigare..Men jag har nog inte misslyckats så här mycke någon gång tidigare. Allt började så fint. Ja vet att ja skvätter färg hej vilt runt omkring mig så jag vek undan mattan och kasta ut alla kläder för o vara på den säkra sidan. Men bäst som jag är så spilldes ingen färg *förvånad men stolt*. Hittills gick allt över förväntan. Men sen va de dax att skölja ut färgen. Vid den här tiden är ja så stolt så ja tänker inte alls på möjliga katastrofer, så ja duschar på i all evighet för att få ut minsta lilla droppe av den röda färgen. Har musik o öppen dörr o passar på att sjunga lite vackert mitt i allt. Helt plötsligt känner ja hur fötterna är dränkta i vatten. Ja hade helt glömt bort hur mycke hår ja fäller när ja duschar...faan! Drar undan draperiet och ser hur hela badrummet är fyllt med röd färg. Inget vatten hade slunkit ner. Stoltheten ja tidigare känt försvann fort som attan...