Inte bara vädret som är både varmt och kallt. Lillan har svårt att bestämma sig. Då blir det hälften hälften. När hon var liten hade hon alltid omaka par strumpor på dig. Bättre vara barfota än ha lika par på sig, tyckte hon. Tydligen är det något som sitter i än ^^.

Idag gjorde jag en stor mamma miss när det kommer till Lillan. Ända sedan förra veckan har jag sagt till familjen att dom måste påminna mig om att det är studiedag på tisdag (idag). Lillan sa till mig igår att "idag får jag vara uppe sent för det är studiedag imorgon"... Just de!
Imorse ringde klockan och jag fick upp och gjorde iordning lillebror för dagis. Var extremt nöjd över mig själv som kom ihåg att skolan va stängd idag. Lillan fick sova kvar när vi gick iväg. På vägen går vi förbi skolgården och jag reagerar på att det är lite mycket barn på gården... Går vidare och möts av en utav Lillans klasskompisar som cyklar till skolan. Jag blir nu väldigt nervös och ringer min man så får dubbel kolla att det verkligen är studiedag idag. Och självklart är det inte de! Det är samma datum fast nästa månad. Så illa! Hon blir väkt och får hela 12 minuter på sig att göra sig iordning och gå till skolan. Tur vi bor så nära som vi gör. Hon hann faktiskt i tid. Men så dum ja känner mig. Är så rädd att missa att jag ligger en hel månad för i tiden. Jaja, det löste sig bra ändå och hon förlät mig som tur va :)

Det blev lite komplicerat igår. Smärtorna ville inte ge med sig. Triggades dessutom av läkaren som ville göra en vaginal undersökning. Dessutom kändes den helt onödig. Eftersom att smärtorna ökade och smärtlindringen inte ville bita så blev hon osäker. Hon ville vara säker på att jag inte fått något håll på tarmen under provtagningarna. Så jag blev skickad till akuten för konsultation av kirurgen.

Efter en extremt smärtsam undersökning av buken fick det bli skiktröntgen. Som tur är så hittades inget fel på tarmen. Det är "bara" mina endometrios smärtor som triggats. Kan inte ens räkna hur många sprutor jag fick under natten för att försöka få ner smärtorna till någorlunda tolerant nivå. Akuten har dock inget intresse av att hjälpa mig när det kommer till vidare smärtlindring så snart jag är färdig undersökt. Så fort resultatet kom så tog det max 15 minuter innan jag satt i en taxi på väg hem. On my own again.

Jag kom hem tidigt imorse. Det har varit långt ifrån bekvämt. Men det har gått. Nu på eftermiddagen är det svårare. Smärtan är tryckande och ihållande. Dessutom hugger det extra, minsta jag rör på mig. Villa, vila, vila och hoppas det släpper snart. Vill stanna kvar hemma...

Jag är verkligen inte förvånad. Men hade verkligen önskat att det blev annorlunda.
Kl 10 imorse sövdes jag ner för att utreda tarmen. Precis innan berättade jag att jag var orolig. Jag visste om att jag kommer ha ont när jag vaknar upp. Men jag oroade mig över att bli lämnad utan hjälp att hantera den. Sa tydligt att jag var rädd att bli liggandes själv med smärtorna utan att den bryts direkt. Jag blev lugnad..."självklart tar vi hand om dig här om det blir problem."

Jag vaknade av att jag hörde mig själv skrika kl 11. Helvete så ont! Men jag kände mig dumt nog väldigt lugn. Jag skulle ju få hjälp. Jag fick enbart mina egna mediciner plus en medicin som skulle höja eller sänka blodtrycket. Smärtan höll i sig utan minsta svacka. Nästkommande 4 timmar ligger jag och kvider av smärta, med endast mina egna mediciner. Vilket inte fick smärtan att bukta en millimeter. Kunde varken äta eller dricka. För fick jag ligga som om jag inte var värd ett sketet öre. Tillslut bestämde dom sig för att "så här ont kan hon ju bara inte ha, vi måste göra något"

Då läser dom i min journal att om jag får kraftiga smärtor så ska jag ta mig till kvinnokliniken. Hör nu, nu kommer det roliga.... Dom ringer alltså efter en ambulans som ska köra mig från ett sjukhus till ett annat. Bara för att jag behöver smärtlindring!

Kl 18 kom jag fram till US och jag fick hjälp inom 5 minuter. Men det tog 7 timmar. Så jag har trotts de väldigt ont. Men jag kan andas, prata och låta kroppen vila lite från alla kramper. Är orolig över att det kommer ta tid att få bukt med smärtan efter all denna tid. Nu ligger jag inknölad i ett jourrum och väntar på läkare. Se hur vi lägger upp de här.

Är så otroligt besviken. Kommer aldrig någonsin låta Motala peta på mig när det kommer till vård. Mitt låga förtroende för vården har om möjligt sjunkit ännu mer. Ett "vi kan kanske inte hjälpa dig om det blir problem" hade känts mycket bättre att höra. Känner mig så blåst och bortkastad när dom ljuger för mig.

Saknar helt värde...

Sitter på min altan och filosoferar.... Nej så fridfullt är det inte, men det låter bra :).
Skördetröskan är precis färdig på fältet och är du på Gärdet bredvid. Lillen busar runt så jag får inte sitta stilla. Men i tankarna är jag ändå någon helt annan stans. Jag kan inte sluta tänka på kommande operation. Jag ska inte ha flera barn... Så det är inte de. Men jag är verkligen jätte ledsen över att behöva opereras bort livmodern (och allt annat runt omkring). På något vis känns det så jävla fel och jag vill inte. Jag vill verkligen inte. Men jag vet att det är mitt ända val om jag ska kunna få ett mer värdigt liv ingen. Så jag kommer göra de. Jag kommer gå med på att skära ut "halva mig". Det känns verkligen sorgligt. Tårarna är inte långt borta när jag tänker på de. Är så jävla arg! Varför ska jag behöva göra något så massivt? Varför ska jag behöva ha den här skiten i mig? Kommer hela livet gå ut på att kriga mot mig själv

Visa dagar är jobbigare än andra... Ibland kommer verkligheten ifatt mig och knockar mig totalt.

Är så glad och tacksam för att jag hade en bra dag igår. Det var fullbokat från morgon till natt då vi var bjudna både på Namnfest och 50 års fest på helt olika orter. Först med barn och sedan själv utan. Stress, planering...ja, Tetris helt enkelt.
Självklart blir inte allt som man tänkt häller. På väg till kalas blir självklart Lillen åksjuk och spyr ner hela bilden. Torka rent unge, stol, säte och dörr vid vägkanten....Vi har självklart inga extra kläder med oss, så vi får stanna o köpa nya kläder på vägen. Är ett under att vi ändå han skapligt i tid till namnfesten.

Känns som att jag knappt han varva ner innan taxin kom och jag skulle till nästa fest. I taxin får jag veta att en person till ska på. Tänkte att "ok, nu är dom inte begränsade av Corona längre"... Kändes lite otryggt. Väl framme står det 10 unga tjejer som ska åka med. Men hör här... Chauffören kan BARA släppa på 4 stycken. Ja trodde dom skämta med mig. Men nopp. Så jag knäpper upp mig och sätter mig längst bak i bussen för att va så långt ifrån som som möjligt. Kan de varit 30cm till tjejen framför.... Så illa!
När dom väl släppts av så ska ytterligare en person åka i taxin. Denna gång en kvinna med två stora pudlar. Jag med astma och allergi får inte åka med djur... Det vet dom om. Men va faan, skit samma (tydligen). Ja hoppar nu fram igen för att komma så långt ifrån hundarna som möjligt. Inte den smidigaste resan direkt. Kom såklart även sent till 50års festen men kom fram iaf.

Det har varit en bökig dag men samtidigt väldigt rolig. Jag har kunnat vara med och varit uppe en hel del från rullstolen. Den brinnande smärtan inombords gick att tygla och ja är så glad att jag kunde vara med. Saknar verkligen släkt och vänner.... Bara umgås och ha kul!

Igår fick jag ett glädjande brev i posten. Den sista tiden för utredning kom! Så båda tiderna kommer att ske under denna månad. Är så skönt att det äntligen kommer framåt. Det kändes som att vi behövde fira lite. Så vi tog en sväng till kalkbrottet och bada lite. Älskar att bada här. Vattnet är så klart och fint. Det var dessutom bara vi där så man fick chansen att släppa loss lite extra ^^. Mycket runtomkring mig är tungt just nu. Minsta lilla humörhöjning gör super stor skillnad! Att få dom här tiderna klara har gett mig en extra energi kick. Jag hoppas energin håller i sig ett tag till *I like it*

Då var tiden kommen för nästkommande spruta. Fy faan så trött jag är på skiten nu. Ja, det kommer bli några gnälliga rader framöver.
Jag mådde inte bra innan och jag mår absolut inte bättre nu. Sköterskan märkte på mig att det börjar bli riktigt jobbigt. Hon kommer se till att jag får en kurator kontakt framöver. Inte för att hon kan förbättra min hälsa när det kommer till kroppen. Men mitt mentala mående kan nog behöva en kram eller två den också vid det här laget.
Ytterligare frustration uppstod då jag inte fått tid till alla utredningar än. Hon bad mig ringa och tjata på dom. Jag fråga vart jag ska ringa... Hon tyckte att det skulle vara lätt att lista ut. Men efter att det skickats remiss på remiss på remiss runt omkring så va det inte så lätt. Hon ringde hit och dit men lyckades inte klura ut de. Så hon ska fortsätta forska i vem som just nu har ansvar över min (brist på) vård. Så återkommer hon när hon vet mer. Är tacksam för att hon försöker ta tag i det åt mig. Ja orkar inte. Jag har ingen fokus kvar att lägga på något utöver dom dagliga måste:na.

Hon var snabbare än väntat, hon ringde upp nu. Tydligen så har remissen gått till Motala och där har allt stått helt stilla under hela sommaren. Dom trodde att nästa utredning kommer ske någon gång runt vecka 34-35. Bättre sent än aldrig. Skönt att ha någonting att gå efter ändå. Nu ska jag straxt bli avsläpt hemma av taxin. Då ska jag släppa in min svidande, smärtande kropp till soffan och bädda in mig med kuddar och filtar. Här ska vilas....

Purk! Har inte mått på topp idag inte. Har dock ingen aning om vad min kropp håller på med just nu. Dagen börja med illamående och yrsel. Snart efter tillkom en brännande smärta i magen och jag trodde verkligen att jag skulle svimma. Efter några timmars sömn kände jag mig lite stabilare en stund. Men så fort jag rör mig blir jag svimmfärdig. Sen tillkom även kräkningar. Mår lika illa efter en kräkning som innan.

Jag känner mig inte magsjuk, jag känner inte häller att det är smärtan som får mig att må illa och kräks....den här gången.
Är det behandlingen som tar hårt på kroppen? Inte konstigt iof när jag nu tar sprutorna mycket tätare. Men det kommer bli förjävla tufft om jag kommer må så här en längre tid. Jag hoppas verkligen att det är en tillfällighet just idag. Och att jag imorgon vaknar upp och mår bra igen *håller tummarna*