Sitter hemma och myser med sonens snutte. Känner att jag håller på att bli aningen känslosam. De här året har verkligen inte varit vårat år.
4 nedsövningar.
2 spiraler som fastnat i livmodertappen som fick slitas ut.
1 hål i livmodern.
1 elak polyp
Cystor
Flertalet smärtsamma undersökningar.
Långvarig blödningen.
11 stycken (än så länge, blir många fler) vidriga sprutor.
Ingen stöttning från vården (inget nytt dock)

Biverkningarna från sprutorna är inte bara smärtsamma och obehagliga. Dom är dessutom dyra. Min syn har blivit lidande så ja måste nu skaffa nya glasögon. Något annat som är dyrt är att vi måste köpa ny bil. Min man var med om en bilolycka för ett par veckor sedan. Med tanke på att bilen blev skrot så klarade han sig väldigt bra som tur är. Men det var läskigt som fann! Jag fick flashbacks från min egna olycka 2004. Det var som att allt hände igen. Som tur var så fick ja ju en bil som vi kan använda tillfälligt nu. Men det visade sig att den inte vet helt kry den häller så vi fick lämna in den på reparation. Gick som tur va att fixa till den, men det är inte så kul timing så här inför jul. Mycket problemlösning och stress hela tiden.
Både min fysiska och psykiska hälsa har fått sig en smäll.
Man tänker att nu får de räcka med skit, de måste vända. Ni vet att den tanken är väldigt farlig att få. Så fort den tanken bildas i hjärnan så får man en klump i magen, och man vet redan då att något nytt kommer krypa fram o bita en i röven.
Idag kom de. Men de missade dock röven.... Fast de va inte långt därifrån. Diskbråck i ländryggen.

Nu tänker jag ist att det troligtvis kommer krypa fram flera problem innan året är slut. Jag kryper bokstavligt talat på mina knän. Men ja säger bara: Bring it on!!

Idag lyckades jag få tag på enhetschefen. Hon tog direkt tag i situationen. Hon götta ner sig i min journal och såg till att jag fick en läkartid bokad. Tyvärr ligger den ytterligare 3 veckor fram i tiden *suck*. Hon var dock vettig att prata med och hon la mycket tid på vårat samtal. Hon tyckte inte om att jag tar sprutorna så tätt inpå (var 3:e vecka ist för var 4:e), men förstod att jag måste. Hon var ännu mindre glad över att jag tagit så många sprutor, och utom add-back. Hon tyckte inte att det var konstigt att jag mådde så dåligt som jag gör. Men vi kom fram till att jag inte har något annat val än att fortsätta med sprutorna ända fram till operationen. Men nu måste jag börja dom igen, fast med add-back. Annars bryts min kropp ner....*No shit*.

Att operationen i sthlm inte blir av tyckte hon var dumt. Men hon kände ändå att Linköping kunde vara kapabla att genomföra operationen. Det kommer diskuteras vidare. Det blir isåfall en öppenbuk operation med rensning av all endometrios. Samt borttagning av livmoder, äggledare och äggstockar. Genomgång av nästan alla organ. Någon mer remiss kommer troligtvis inte skickas. Så planen med Finland sket sig.

Eftersom att jag nu är förkyld så kan jag inte ta mig till sjukan, och jag behöver ta sprutan snarast. Så spruta nr 10 fick jag ta själv hemma.

Är glad över att jag äntligen fått prata med någon. Och att någonting kommer ske. Men det ligger långt fram i tiden, jag vet inte helt vad och jag måste stå ut med sprutorna ett bra tag till. Så jag är samtidigt lamslagen. Känns som att jag går emot min egen vilja när jag nu tom självmant sprutar i mig giftet hemma i soffan. Jag vill ju verkligen inte. Men så länge vården är frånvarande har jag inget val.

Pumpan som Lillan och jag fixade till inför halloween. Passar väldigt bra just nu. Är så förbannad på vården så ja vill spy på den!
Tre veckor har passerat sedan jag senast skrev att jag inte hade någon kontakt. Det har tyvärr inte förändrats. Jag har ringt och ringt och ringt... Varje gång blir jag meddelad att jag ska bli uppringd snarast av ansvarig läkare. Men ingen jävel ringer upp. Nu har jag gett upp. Enanton Spruta nummer tio skulle ha tagits nu och jag är helt utan behandling. Från en stark extrem behandling till ingenting alls.... Känns väldigt smart. Är så extremt arg! Men jag är nog igentligen mest rädd. Vad händer med mig nu? Ingen hjälp, ingen tar ansvar. Och jag klarar inte det här själv. Jag är livrädd för vad som kommer hända när jag börjar blöda igen.

Att ha en allvarlig sjukdom utan att ha vården vid ens sida är skrämmande. Så imorgon ska jag faktiskt ringa till ett sjukhus i Finland, och fråga om dom möjligtvis kan ta emot mig. Har ingen aning om hur det kommer fungera men jag måste göra någonting iaf. Min mormor har redan ringt dit och frågat runt lite. Hoppas verkligen att de här kan gå vägen. Men jag har inte mycket tid på mig. Känner mig så extremt ensam...

Nu är jag färdig! Tänker inte låta dom ge mig en ända spruta till. Jag orkar inte mer. Jag har fått nog! Den här senaste sprutan Enanton var extremt jobbig. Nu har jag ändå tagit nio stycken sprutor och är stolt över att ja orkat så här länge.

Min cysta verkar inte vara någonting dom bryr sig om alla. Ingen återkommer till mig med svar på några frågor. Nu har jag dessutom sett i min journal att specialist op på sös inte tar emot mig... Känner mig så obetydelsefull. Vad som händer nu har jag ingen aning om. Men någonting får jag hitta på.... Det är ju ingen annan som som bryr sig. Inte ens någon som pratar med mig om beslutet.

Förra veckan ringde jag kk för att fråga varför jag inte fått någon kallelse för att kontrollera den blodfyllda cysta som jag har på vänster äggstock. Min fråga vidarebefordrades till läkaren. Som självklart inte har svarat.
Men imorgon ska jag dit för att ta Enanton spruta nr 9. Då hoppas jag att dom samtidigt kan ge mig några svar. Vill ju veta hur faan den har kunnat växa fram överhuvudtaget med tanke på den här behandlingen.

Just nu är jag dock osäker på om cystan ens finns kvar. Imorse högg det till ordentligt i magen. Extremt ont! Trotts mediciner så har det smärtat under hela dagen. Och magen har svullnat upp ordentligt. Det känns precis som om att en cysta poppat. Isåfall har nu all endometrios vätska som funnits i den, läckt ut i kroppen och ställer till med mer problem. Hade varit så mycket bättre om den kollats upp i tid och kanske hunnit tömmas. Jag hoppas verkligen att smärtan släpper av lite snart. Jag har lyckats hålla humöret uppe under dagen för familjens skull. Men så här hög smärta orkar jag inte ha länge till. Är det cystan som jag tror, så kommer smärtan klinga av vart efter och efter ca en vecka kommer det va ok igen. Gäller bara att stå ut genom de värsta.

Råkade bli bilägare idag. Första gången jag själv står som ägare på en bil *vuxen poäng*.

Igår fick jag tag på mag och tarm och frågade en hel del frågor. Men jag fick inte så mycket svar som jag hade velat.
Polypen är iaf bortplockad! Vilket är en stor lättnad. Vill inte ha sån skit kvar i kroppen. Jag är satt i ett behandlings system och kommer få fortsätta hålla koll efter polyper framöver. Jag frågade om alla mina problem med blödningar kan ha med polyper att göra. För dom har inte kunnat hitta någon orsak till att jag blöder. Men hon hade ingen aning. Vilket skulle varit skönt att få ett svar på. Så det ända som händer nu är att jag ska få gå på kontinuerliga kontroller.
Men bara en timme efter samtalet fick jag en kallelse till mag och tarm via Kivra. Vilket sätter igång lite tankar. Varför blir jag kallad nu? Jag ska även lämna in nya prover. Vad letar dom efter? Borde jag vara orolig?

Jag ska försöka släppa de hela. Polypen är trotts allt borttagen. Nästa fokus måste bli på cystan ist. Ska ringa kvinnokliniken i veckan och se vad som säger om den. Det har gått över 6 veckor sedan dom såg den på röntgen, och enligt läkaren där borde cystan kollas upp nu efter 6 veckor. För att se om den minskat eller växt. Men ingen kallelse eller nått har jag fått... Missad även här?
Skulle inte bli förvånad.

Älskar min fina blomma! så stor och så starka klara färger. Helt underbart vackert! Ska verkligen försöka hålla denna vid liv. Helt klart min favorit blomma. Även om ja glömt vad den heter :)

Mina provsvar har kommit in nu. Har fått veta två saker som bekymmrar mig. Nr 1: En choklad cysta (blodfylld) har hittats på vänster äggstock. Den är inte så stor än så länge men det är väldigt bekymmersamt att den har uppstått trots behandlingen jag går igenom just nu. Hur faan kan skiten fortsätta växa!?!? Finns det något hopp alls om att någon gång lyckas stoppa tillväxten? Känns så meningslöst. Går igenom de här helvetet och mår skit samtidigt som endometriosens bara pekar fuck you åt mig.

Nr 2: Jag fick ett brev om att ingen endometrios kunde ses från insidan av tarmen. Sen va brevet slut. Men ytterligare ett fynd gjordes som ingen sa någonting om.
Jag fick in på 1177 för att kolla statusen på remissen till operation. Läser då också att dom faktiskt hittat en polyp i tarmen. Den är inte av den goda sorten... Som tur är så är den liten iaf.
Blir så förbannad över att jag inte blir meddelad om såna här saker. Va mer har dom sett i min kropp som som inte berättat? Min tillit till vården bara fortsätter att sjunka. Nu måste jag själv ringa upp någon för att få svar om vad som händer nu. Tog dom ut den? Är den kvar och jag måste genomgå ytterligare en procedur? Kan det finnas flera?
För att den ska övergå till cancer måste den växa några millimeter till. Så den utgör ingen fara som läget är just nu. Men med tanke på att jag har ökad risk att få just tarm cancer så vill jag verkligen veta att den inte är kvar i mig.
Nu har jag ju fått googla mig till den här informationen eftersom att ingen kontaktat mig. Är så besviken på vården så de finns inte....

Idag var det dags igen. Giftet ska in och ta kål på...mig. Känns det som iaf. Idag gick det dessutom inte helt rätt till. Det kändes först inte som att det blev allt för illa. Men när jag kom hem slog det till riktigt ordentligt. Det gör riktigt ont! Kämpar för att hålla tårarna på plats. Hela kroppen är helt fel. Synen är helt off. Känns som om jag vore stup full. Spyr lite galla här, men jag hatar verkligen den där behandligen och jag överväger verkligen att avsluta den. Men vad händer då? Kommer jag börja blöda okontrollerat igen? Gaahh!!! &?¥^#/?¢®¢¶?
Är så arg, frustrerad och samtidigt ledsen. Det är lika dant efter varje spruta "jag klarar inte mer!". Hur mycket mer ska jag orka med? Jag känner själv att min gräns har blivit passerad och stampad på för länge sen. Jag vill inte mer....