För två dagar sen firade vi att vi varit gifta i 10år. Visst känns det som om jag kännt min man i evigheter. Men samtidigt har det gått väldigt fort. Vi har verkligen gått igenom både nöd och lust tillsammans. Vi uppfostrar två underbara barn och har uppnått en hel del av våra mål tillsammans. Är väldigt tacksam över att ha en man som hjälpt och stöttat mig att uppnå så mycket som jag gjort. Är också otroligt tacksam att han stått ut med alla motgångar jag åstadkommit genom åren. Han måste verkligen älska mig.

Nu har vi levt i en kris ett halvår. Än är vi inte ute från den. Men vi har ljusare stunder här o var. Och har hopp om att det faktiskt kan ta slut snart. Tror att dom varma soliga dagarna gör mycket. Nu återstår fyra sprutor med gift till mig, och förhoppningsvis flera decennier till som gift.

Som han springer! Fort ska det gå, och aldrig åt samma håll som alla andra. Hålla handen finns det inte tid till. Det har aldrig gått. Inte ens när han skulle lära sig att gå. "Kan själv" attityd redan som 1 åring. Är helt underbart att följa med på alla hans äventyr.
När Lillan var i samma ålder så hade hon inte börjat gå än. Hon väntade med att gå tills hon var 17månader. Lugn och rofylld tös. Häftigt hur olika dom är.

Idag har jag följt efter Lillen på promenad. Men jag har inte kunnat gå alls mycket idag. Rullstolen har gått varm. Jag har ont i hela kroppen fortfarande, allt gör ont. Känns inte som att det kommer bli bättre. Idag har jag haft väldigt många stunder då magen gjort väldigt mycket ondare än vad jag vill acceptera. Starka smärtor som hållt i sig skrämmande länge. Men sen har det släppt efter lite och jag kunde stå ut igen. Har kunnat dölja en hel del från omvärlden. Att prata och le samtidigt som det känns som att ett monster äter upp mig inifrån, har varit svårt.

Just nu gör det väldigt ont. Det tar extremt lång tid att skriva. Tror ja började vid 21 tiden...nu är den 22:44. Vill bara lägga mig och sova. Men måste vänta in en lugnare stund. Så irriterande. Utan blödning har mag smärtorna helt klart blivit bättre och det är väldigt skönt. Men idag har det känts som om blödningen lika gärna vore kvar. Jag är väldigt orolig över varför det gör så ont som det gör. Kommer ja orkar fortsätta ta den här skiten? Vad skulle hända om ja inte pallar mer? Har jag ens något val? Mår så långt ifrån bra just nu... Jag både älskar och hatar mitt liv just nu. Vill att den här krisen ska lösa upp sig så att jag till 100% kan njuta av min underbara familj i vårat fina hem, i våran mysiga by. Jag har ju trots allt världens underbaraste liv. Vist är det lite förvirrande...

Jag har inte saknat dig, men nu är du här. Det pågår ett krig i min kropp just nu. Enanton vc endometrios. Magen sväller upp som en stenhård ballong. Det kliar massor eftersom att huden dras ut till max.

Jag börjar bli lite nervös. Nu är det två dagar sedan jag fick spruta nr 2. Jag mår fortfarande väldigt dåligt. Jag trodde att det skulle lägga sig efter ett par dagar. Hoppas fortfarande på de. Men jag har börjat grubbla. Tänk om det kommer kännas så här genom hela behandlingstiden. En läskig tanke....

Idag har vi haft en stund med mer "normalt" familje liv. Vi gick alla ut på tomten och planterade lite buskar. Alla hjälpte till på olika sett. Mamma (jag) övervakade arbetet från rulliz och försökte skydda buskarna från att bli mos innan de ens kommit ner i marken. Med andra ord försöka ha lite pli på sonen. Vilket är den svåraste uppgiften.
Pappa fick stå för grävning och plantering. Dottern räddade mask och fördelade jord. Det må vara mörkt och regnigt, men ändå var det en väldigt mysig stund som satte sig i hjärtat.
Uppskattar den stunden extra mycket just idag.

Idag fick jag Enantonspruta nr 2. Jag var lite små nervös innan för igår hade jag extremt ont i magen. Kändes precis som att blödningen skulle varit tillbaka. Va orolig över att smärtar skulle öka mer efter sprutan. Och så blev det också.

Det tog inte lång tid innan jag började må dåligt. Känns svårt att förklara hur det känns. Men det är som att giftet sprider ut sig i hela kroppen och förpestar allt i sin väg. Som om små parasiter gnagar på muskler,skelett och allt annat. Magen är så uppsvälld att den borde spricka om jag nuddade med en nål. Gör väldigt väldigt ont...

Troligtvis kommer jag behöva ta sprutorna med kortare mellanrum för att undvika att mag smärtorna dyker upp såhär som de blev igår (och idag). Men resten av kroppen kommer göra ont hur vi än gör. Jag hoppas verkligen att en del av allt de jobbiga lägger sig snart. Och att nästa spruta blir lindrigare. Den här sprutan har tagit hårt på mig. Jag mår väldigt dåligt.

*Ont i skelettet
*Ont i muskler och leder
*Kliande hud
*Uppsvälld mage
*Tappar hår
*Dimsyn (kommer och går)
*Illamående
* yrslig (ibland)
*Extremt trött

Buskarna frodas medan jag vissnar....

Dagen började med gröt. Lillen fick äta själv. Han klarar det extremt mycket bättre än förväntat. Hade tänkt gröt här och var i hela köket. Men tji fick jag. Han spilde enbart en klump...på haklappen dessutom *stolt*

Dagen fortsatte dock grötigt. Vi har varit ute en hel del idag. Vi fick besök av bästaste Mickis o co. Så då tyckte vi att de passa bra med ute lek. Det har verkligen varit skönt med både umgänge och frisk luft. Men jag märkte ganska snart att jag hade svårt att hänga med i samtal. Kändes som att jag "drunkna" i människor och samtal. Jag fick 3 lite mildare smärt ökningar under dagen. Men dom lyckades jag få kontroll på väldigt fort. Yey me!!

Jag uppskattade verkligen allihopa! Det blev bara svårt att fokusera. (Jag har dessutom fått dimsyn av medicinen).
Orken tar liksom slut väldigt fort.....de blev grötigt helt enkelt. En riktigt go gröt.

I övermorgon är det dags för Enanton spruta nr 2. Känner mig lite nervös. Har en känsla av att det kommer bli jobbigt efteråt. Har inte hunnit vänja mig med alla nya biverkningar från spruta 1 än. Men håller tummarna för att det ska bli milt och smärtfritt. Chansen finns ju att de det blir bra... eftersom att den här långa krisen nu har vänt till det bättre.

Idag har jag haft en jättebra dag på en massa olika vis! Min lillebror är på besök hos oss ett par dagar. Han bor för tillfället i Sälen så vi har inte sätts på väldigt väldigt länge. Har varit/är så kul att umgås igen. Jag har också haft en dag med mer energi än vad som är normalt just nu. Så vi åkte på lite äventyr och ärenden när vi ändå har chansen.

Självklart går ju inte allt som jag har tänk. Vi fastnar i en hiss och kommer varken upp eller ner. Självklart också vid den tiden Lillen brukar sova middag. Han var inte super road av att sitta helt stilla i en handikapp hiss direkt. Där satt vi i ca 45 minuter och kika på Arne alligator, i väntan på en tekniker.
Larmet hade även gått till 112. Så jag fick flera samtal om frågor angående hur vi mådde i hissen. Jag säger att det inte går någon nöd på oss, vi har de bra. Samtidigt börjar Lillen skrika rakt ut av rastlöshet och trötthet. Kändes lite smått pinsamt. Bättre blev det inte när teknikern väl kommer och helt plötsligt fungerar allt som det ska..... Så jävla typiskt!

Nu får vi vila upp oss oss så gått det går för imorgon blir det nya äventyr...

Finns inte mycket som är så underbart som att titta på ett barn som sover. Sötare än de sötaste socker.... min älskade son!

Jag älskar att jag nu kan klara mig lite utan rullstolen. Idag har jag inte använt den inne en ända gång(har dock bara suttit i soffan hela kvällen).
Känns så skönt att öppna upp vårat lilla barnsäkra vardagsrum. Nu kan Lillen inte bara utforska huset, men även tomten. Jag kan följa efter och se hur lycklig han blir när han ser något nytt. Idag blev det en vattenpöl på altan, haha! Han var helt fascinerad... underbart.

Sen är det extremt mysigt när han somnar i min famn 2gr om dagen, plus natten ibland (ofta somna han i sin säng på kvällen). Han pussas och gosar in sig ordentligt och somnar ofta med flaskan i mun efter att han tittat rakt in i mina ögon tills vällingen är slut. Känns som att hela kroppen fylls med kärlek.
Det jobbigaste nu är att jag är så extremt trött p.g.a behandlingen. Det gör att jag måste sova när han sover. Jag hade häldre velat vara vaken och se hur fridfullt han sover. Men jag är så kraft och orkeslös att jag inte kan vara vaken en hel dag. Nu sover jag ca 4 timmar under dagtid. Dom tiderna som Lillen sover men även en extra gång mitt på dagen.

Jag är verkligen lyckligt lottad som fått två friska helt underbara barn. Familjen är helt komplett och jag kan inte föreställa mig att man skulle kunna vara lyckligare än vad jag är nu.

Hej hej klimakteriet. Du är ingentligen inte välkommen, men väldigt förväntad ändå.
Vi får göra vårat bästa för att komma överens helt enkelt.

Jag svettas som en gris (hoppas grisar svettas mycket ?) här och var. Smått irriterande med ändå en av biverkningarna som inte är allt för tuff att handskas med. There is more to come....

Kanske borde nämna att sprutorna jag tar (Enanton) gör att man sätts i ett kemiskt klimakterie. Så man får även symtom pga de samtidigt.

Idag har jag haft en extremt bra dag! Ni läste rätt. Under förmiddagen kunde jag gå lite inne. Åt frukost i köket för en gång skull. På eftermiddagen slog jag på stort. Som vanligt kan jag inte ta de lugnt o låta det ta tid. Jag satte Lillen på tomten och lät honom leda vägen. Ingen rulliz i närheten. Han gick hela vägen till grannen! Sen vände vi hemåt. Ingen smärt attack i sikte! Hade lite ont men inget ja inte stod ut med. Trotts att jag typ sprungit maraton idag så har jag inte behövt ta en ända extra tablett. Jag har tagit det lungare under kvällen för att inte vara överdrivet korkad. Men kan ändå gå lite lungt inne även nu. Jag har svårt att förstå hur stor skillnad det kan vara bara på ett par dagar. Den ända skillnaden är att jag inte längre blöder.

Jag älskar verkligen känslan av att kunna gå rakryggad mellan rummen i huset. Att inte tänka "faan... det är 4steg kvar till närmaste sittplats, kan ja klara de?" Så mycket man tar för givet här i livet. Efter de här halvåret kommer jag verkligen inte ta saker för givet. Idag har jag fått en stor påminnelse om att livet faktiskt är helt underbart!