...gick inte helt smärtfritt. Det är inte alltid jag får till det precis som det ska. Även om jag nu hunnit ta en hel del sprutor själv. Är helt ofattbart att jag nu tagit hela 15 stycken! När man som mest bara ska ta 6. Jag väntar fortfarande tålmodigt på att dom ska få börja operera igen. Att jag mår dåligt av den här behandlingen är helt klart. Men nu senaste tiden har kroppen blivit ännu svagare. Jag blir nu svimmfärdig här och var. Jag blir yrslig och hörseln försvinner för mig. Det kommer vare sig jag sitter eller står. Jag var inne på kontroll i veckan. Dom kolla blodtryck och ekg. Inga konstigheter där som tur e. Läkaren misstänker att det har med min nackskada att göra. Nacken är både svullen och spänd. Jag hoppas att hon har rätt. För själv tror jag att det har att göra med att min kropp blivit försvagad av alla sprutor med gift jag tryckt i mig.
Nu är det några dagar sedan jag tog spruta 15. Men fortfarande känns det som att alla mina ben i kroppen fräts upp. Varje rörelse smärtar något otroligt. Jag längtar efter kommande dag då det kommer kännas aningen bättre än dagen innan.

Jag har inte vågat säga något innan, för jag våga inte lita på att det skulle bli av. Men idag var jag faktiskt på inskrivning på operation. Jag vet att det fortfarande kan ta väldigt lång tid tills det blir av. Men det är ändå ett steg i rätt riktning. Dom jag fick prata med trodde att operationen kommer bli av ganska snart iaf. Dom vill operera fort eftersom att mina smärtor har ökat. Så om dom bara som får ok uppifrån att börja operera igen, så kommer jag få en tid.
Jag fick veta att dom skulle ha ett möte idag om de hela. Så har man tur kanske det snart drar igång igen. Troligtvis kommer jag bli uppringd och bli inlagd direkt samma dag, för att sedan opereras dagen efter. Det kan gå fort.
Nu har jag ju sällan turen på min sida. Men det är kanske bäst att börja ta farväl av min livmoder och äggstockar. Dom har gjort ett toppen jobb när det kommer till mina barn. Så jag är evigt tacksam! Men nu har dom inget mer positivt att ge. Det känns sorgligt att ta bort dom. Jag tänker mycket på hur det kommer kännas efteråt. Kommer det känns tomt? Kommer smärtorna försvinna eller ändras?...
Jag hade önskat att dom kunde få stanna kvar. Men nu är det som det är och det är dags att ta farväl. So byby babymaker, byby!

Min livmoder gråter i sin ensamhet.
Idag skulle jag igentligen ha varit på inskrivning på operation. Komma ett steg närmare operationen. Men det blev inget av.
Efter nyår fick jag veta att min operation inte kan bli av i varken januari eller februari. Något mer än så kunde dom inte säga. Men jag fick ändå en tid till inskrivningen, så jag kunde stå redo att ta en avbokningstid. Det gav mig lite hopp.
Men förra veckan ringde telefonen.... Inskrivningen ställs in och jag får veta att inga operationer kommer göras framöver pga covid. Endast aggresiva canser fall kommer opereras. Jag bröt ihop. Känns som att jag aldrig kommer ifrån de här lidandet.

Sedan helgen har dessutom mina smärtor ökat. Jag känner att det här inte är någonting som kommer lägga sig i första taget. Jag får kämpa för att hålla ihop om dagarna. Jag har fått ändra om mina mediciner efter samtal med vården. Dom är inte så förtjusta i att mina smärtorna ökar så här mycket.... (Som om jag skulle ha varit de!?) Dom ska iaf kontakta op och försöka få in mig till operation iaf, då jag är i så stort behov av den. Jag vågar inte hoppas länge så jag kommer inte gå och vänta direkt.

Känner mig som en sliten trasdocka i kroppen. Imorgon är det dessutom dags för en ny spruta Enanton. Kan inte föreställa min hur det kommer gå när jag är så låg redan innan. Time will surely tell. Börjar bli väldigt orolig över min egna hälsa.

Mina smärtor har börjat eskalera i skrämmande fart. För några veckor sedan började jag få små "lindriga" smärtattacker här och var. Ganska sällan och dom släppte ganska fort. Sedan dess har jag blivit sittande på marken oftare och oftare. Som när den här bilden togs av min mor på Ica Maxi.
Hon backade undan för att se hur folk reagerar.
Hon förvånades över att det endast var en kund som stannade och fråga vad som föregick. Resten tittade konstigt och lät mig sitta där själv. Och så kan det vara. Tror många blir rädda och osäkra på vad dom ska göra när dom ser någon må dåligt. Men det är trots allt ofta som vänliga själar dyker upp och visar omtanke/nyfikenhet/hjälp. Personalen på ICA kom efter en stund och kollade läget *tummen upp för Ica*.

Hur som helst så har attackerna blivit starkare. Dom har även blivit svårare att hantera. Senaste dagarna har smärtan hållt i sig. Jag håller mig sysselsatt om dagarna och lycka trycka undan mycket. Men jag är lätt irriterad och tappar humöret för minsta lilla. På kvällarna när barnen somnat kommer allt ifatt och jag mår långt ifrån bra.
Idag fyller min älskade son 2år. Vi har haft en helt underbar dag och jag har verkligen kunnat fokusera helt på honom. Skrattat och varit glad. Är imponerad över hur duktig jag blivit på att maskera smärtorna. Så länge dom inte drar ner mig till marken. När jag varvar ner och inser hur det faktiskt känns i kroppen, blir jag nästan chockad. Kan inte förstå vad som försiggår där inne som kan göra så ont. Jag önskar att det ska släppa efter. Men känslan är att ett nytt skov dragit igång.

I förrgår tog jag Enanton spruta nr:13. Den var inte att leka med. Faan så dåligt ja mår! Hela kroppen känns som en stor jävla pungspark. Varje muskel ömmar, blodströmmen känns frätande, mår illa, har inga krafter. Tårarna är inte långt borta.
Försöker lista ut varför den här sprutan känns vidrigare än tidigare.

1.) Har jag bara förträngt hur hämskt det är, nu när både jul och nyår tagit stor fokus? Mycket möjligt så det känns som en evighet sedan jag tog spruta 12.

2.) Kroppen kanske är i sämre skick och därför reagerar kraftigare?

3.) Gjorde jag något fel när jag tog sprutan? För djupt, fel ställe, blandat fel....

Jobbigt känns det iaf och jag hoppas verkligen att det ger med sig snart. Hatar att bara ligga i soffan och helt slösa bort dagarna. Jag har så mycket jag vill göra. Nu när snön kom också så skulle de vara extra kul att va ute och leka lite med barnen.

Som jag avskyr den här behandlingen....

Det nya året slösar då ingen tid. Det drar igång på en gång med ett nytt besök på akuten. Denna gång var det med all rätt min tur. Jag har fått sämre och sämre andning och igår/idag sa lungor ifrån. Varje andetag kändes som ett träningspass. Efter lite inhalation blev det bättre. Troligtvis behöver jag ändra om lite bland mina astma mediciner på VC imorgon. Men viktigast av allt är nog att jag måste bli bättre på att faktiskt ta mina mediciner. Har en tendens att glömma ta dom så snart andningen flyter på som den ska. Skärpning skärpning!

En väldigt mysig dag med vänner!
I två månader har jag varit väldigt isolerad. Min älskade son har varit sjuk och mått väldigt dåligt. Det krävdes många besök på akuten innan vi fick rätt hjälp. Med rätt medicinering mår han nu mycket bättre. 6 dagar nu utan feber. Och igår var han glad och lekte precis som han vanligtvis gör. Äntligen är han sig själv igen. Idag har han dessutom ätit (normalt) igen. Det gör mig så jävla lycklig!

Idag åkte vi och hälsa på kära vänner. Det var så välbehövligt! Jag behöver mer sånt i mitt liv. Jag mår som bäst när jag har nära och kära runtomkring mig. Människor som drar upp mitt humör lite. Idag har jag mår bra och varit glad. Det var länge sen. Nu hoppas jag att all skit som hänt de här året lugnar sig och vi får lägga mer tid på att göra sånt som ger lite extra här i livet.

Jag har fått en liten nystart och känner mig taggad på så mycket olika saker just nu. Jag vill läsa mera tid på mig själv. Jag ger allt till min man och inte minst mina barn. Men jag behöver få lite tid till bara mig här och var. Jag ska börja prioritera min hälsa igen. Göra sånt som min kropp behöver i så stor grad jag klarar av. Jag vill också börja göra mig själv i ordning (extra fin) ibland. Kanske ge mig själv fler anledningar att faktiskt krypa ur pyamasen och dra en borste genom håret. Jag verkligen längtar efter att få en bättre tid framöver nu. Det är jag ta mig faan värd!

Den här helgen/veckan har varit den jobbigaste på väldigt väldigt länge! För 9 dagar sedan blev Lillen hemringd från dagis. Han hade kräkts och vi tänkte självklart magsjuka. Vilket är jobbigt, men det visade sig vara något helt annat. Vi märkte att han inte betedde sig som en vanlig magsjuka. Han hostar upp varje gång. Han slutade helt att leka och var ledsen och missnöjd dygnet om. Vi åkte in till akuten och fick konstaterat att han hade astma. Han kräktes för att han fick svårt med andningen. Han fick inhalera medicin och vi fick även med oss medicin hem. Han tog medicinen var 3:e time och det fungera någorlunda.

Efter att vi kom hem fick han feber, och redan dagen efter tillkommer mera bekymmer. Han total vägrar plötsligt att ta sin medicin. Han får luft men måste kämpa för att andas. Vi fick ringa efter en ambulans som försökte hjälpa mig att ge han medicinen men det var helt hopplöst. Vi fick åka in igen och låta honom inhalera där. Nu märker dom även att han inte bara har astma. Han har även krupp, öroninflammation och är helt illröd i halsen. Inte konstigt att han inte mår bra.
Han får nu bättre smärtlindring så han slipper ha så ont. Andningen kan vi inte göra mycket åt då han vägrar medicin. Rådet blir att åka in igen om det blir akut. Jätte tryggt råd när man bor så långt ifrån sjukhuset. Varje minut har spenderats med att övervaka hans andning. Värdera hur svårt han faktiskt har det för varje stund. Tvinga i honom vätska och torka kräks. Varken han eller jag har sovit. Det har verkligen varit hjärtskärande att se sitt barn må så dåligt.

Igår började de att ljusna. Han orkar leka lite då och då, och han ler igen. Han är mer kontaktbar och den höga febern har börjat sjunka. Som jag har saknat hans glada ansikte och hans livliga energi. Trodde jag aldrig, men tar den energin alla gånger jämfört med de som varit nu.
Jag längtar efter att han ska bli helt sig själv igen och få må bra.

Ja vet att jag skrev "Bring it on" i förra inlägget, men det involverar inte minna barn!