Direktlänk till inlägg 23 augusti 2021
Sitter på min altan och filosoferar.... Nej så fridfullt är det inte, men det låter bra :).
Skördetröskan är precis färdig på fältet och är du på Gärdet bredvid. Lillen busar runt så jag får inte sitta stilla. Men i tankarna är jag ändå någon helt annan stans. Jag kan inte sluta tänka på kommande operation. Jag ska inte ha flera barn... Så det är inte de. Men jag är verkligen jätte ledsen över att behöva opereras bort livmodern (och allt annat runt omkring). På något vis känns det så jävla fel och jag vill inte. Jag vill verkligen inte. Men jag vet att det är mitt ända val om jag ska kunna få ett mer värdigt liv ingen. Så jag kommer göra de. Jag kommer gå med på att skära ut "halva mig". Det känns verkligen sorgligt. Tårarna är inte långt borta när jag tänker på de. Är så jävla arg! Varför ska jag behöva göra något så massivt? Varför ska jag behöva ha den här skiten i mig? Kommer hela livet gå ut på att kriga mot mig själv
Visa dagar är jobbigare än andra... Ibland kommer verkligheten ifatt mig och knockar mig totalt.