I förrgår tog jag Enanton spruta nr:13. Den var inte att leka med. Faan så dåligt ja mår! Hela kroppen känns som en stor jävla pungspark. Varje muskel ömmar, blodströmmen känns frätande, mår illa, har inga krafter. Tårarna är inte långt borta.
Försöker lista ut varför den här sprutan känns vidrigare än tidigare.

1.) Har jag bara förträngt hur hämskt det är, nu när både jul och nyår tagit stor fokus? Mycket möjligt så det känns som en evighet sedan jag tog spruta 12.

2.) Kroppen kanske är i sämre skick och därför reagerar kraftigare?

3.) Gjorde jag något fel när jag tog sprutan? För djupt, fel ställe, blandat fel....

Jobbigt känns det iaf och jag hoppas verkligen att det ger med sig snart. Hatar att bara ligga i soffan och helt slösa bort dagarna. Jag har så mycket jag vill göra. Nu när snön kom också så skulle de vara extra kul att va ute och leka lite med barnen.

Som jag avskyr den här behandlingen....

Det nya året slösar då ingen tid. Det drar igång på en gång med ett nytt besök på akuten. Denna gång var det med all rätt min tur. Jag har fått sämre och sämre andning och igår/idag sa lungor ifrån. Varje andetag kändes som ett träningspass. Efter lite inhalation blev det bättre. Troligtvis behöver jag ändra om lite bland mina astma mediciner på VC imorgon. Men viktigast av allt är nog att jag måste bli bättre på att faktiskt ta mina mediciner. Har en tendens att glömma ta dom så snart andningen flyter på som den ska. Skärpning skärpning!

En väldigt mysig dag med vänner!
I två månader har jag varit väldigt isolerad. Min älskade son har varit sjuk och mått väldigt dåligt. Det krävdes många besök på akuten innan vi fick rätt hjälp. Med rätt medicinering mår han nu mycket bättre. 6 dagar nu utan feber. Och igår var han glad och lekte precis som han vanligtvis gör. Äntligen är han sig själv igen. Idag har han dessutom ätit (normalt) igen. Det gör mig så jävla lycklig!

Idag åkte vi och hälsa på kära vänner. Det var så välbehövligt! Jag behöver mer sånt i mitt liv. Jag mår som bäst när jag har nära och kära runtomkring mig. Människor som drar upp mitt humör lite. Idag har jag mår bra och varit glad. Det var länge sen. Nu hoppas jag att all skit som hänt de här året lugnar sig och vi får lägga mer tid på att göra sånt som ger lite extra här i livet.

Jag har fått en liten nystart och känner mig taggad på så mycket olika saker just nu. Jag vill läsa mera tid på mig själv. Jag ger allt till min man och inte minst mina barn. Men jag behöver få lite tid till bara mig här och var. Jag ska börja prioritera min hälsa igen. Göra sånt som min kropp behöver i så stor grad jag klarar av. Jag vill också börja göra mig själv i ordning (extra fin) ibland. Kanske ge mig själv fler anledningar att faktiskt krypa ur pyamasen och dra en borste genom håret. Jag verkligen längtar efter att få en bättre tid framöver nu. Det är jag ta mig faan värd!

Den här helgen/veckan har varit den jobbigaste på väldigt väldigt länge! För 9 dagar sedan blev Lillen hemringd från dagis. Han hade kräkts och vi tänkte självklart magsjuka. Vilket är jobbigt, men det visade sig vara något helt annat. Vi märkte att han inte betedde sig som en vanlig magsjuka. Han hostar upp varje gång. Han slutade helt att leka och var ledsen och missnöjd dygnet om. Vi åkte in till akuten och fick konstaterat att han hade astma. Han kräktes för att han fick svårt med andningen. Han fick inhalera medicin och vi fick även med oss medicin hem. Han tog medicinen var 3:e time och det fungera någorlunda.

Efter att vi kom hem fick han feber, och redan dagen efter tillkommer mera bekymmer. Han total vägrar plötsligt att ta sin medicin. Han får luft men måste kämpa för att andas. Vi fick ringa efter en ambulans som försökte hjälpa mig att ge han medicinen men det var helt hopplöst. Vi fick åka in igen och låta honom inhalera där. Nu märker dom även att han inte bara har astma. Han har även krupp, öroninflammation och är helt illröd i halsen. Inte konstigt att han inte mår bra.
Han får nu bättre smärtlindring så han slipper ha så ont. Andningen kan vi inte göra mycket åt då han vägrar medicin. Rådet blir att åka in igen om det blir akut. Jätte tryggt råd när man bor så långt ifrån sjukhuset. Varje minut har spenderats med att övervaka hans andning. Värdera hur svårt han faktiskt har det för varje stund. Tvinga i honom vätska och torka kräks. Varken han eller jag har sovit. Det har verkligen varit hjärtskärande att se sitt barn må så dåligt.

Igår började de att ljusna. Han orkar leka lite då och då, och han ler igen. Han är mer kontaktbar och den höga febern har börjat sjunka. Som jag har saknat hans glada ansikte och hans livliga energi. Trodde jag aldrig, men tar den energin alla gånger jämfört med de som varit nu.
Jag längtar efter att han ska bli helt sig själv igen och få må bra.

Ja vet att jag skrev "Bring it on" i förra inlägget, men det involverar inte minna barn!

Sitter hemma och myser med sonens snutte. Känner att jag håller på att bli aningen känslosam. De här året har verkligen inte varit vårat år.
4 nedsövningar.
2 spiraler som fastnat i livmodertappen som fick slitas ut.
1 hål i livmodern.
1 elak polyp
Cystor
Flertalet smärtsamma undersökningar.
Långvarig blödningen.
11 stycken (än så länge, blir många fler) vidriga sprutor.
Ingen stöttning från vården (inget nytt dock)

Biverkningarna från sprutorna är inte bara smärtsamma och obehagliga. Dom är dessutom dyra. Min syn har blivit lidande så ja måste nu skaffa nya glasögon. Något annat som är dyrt är att vi måste köpa ny bil. Min man var med om en bilolycka för ett par veckor sedan. Med tanke på att bilen blev skrot så klarade han sig väldigt bra som tur är. Men det var läskigt som fann! Jag fick flashbacks från min egna olycka 2004. Det var som att allt hände igen. Som tur var så fick ja ju en bil som vi kan använda tillfälligt nu. Men det visade sig att den inte vet helt kry den häller så vi fick lämna in den på reparation. Gick som tur va att fixa till den, men det är inte så kul timing så här inför jul. Mycket problemlösning och stress hela tiden.
Både min fysiska och psykiska hälsa har fått sig en smäll.
Man tänker att nu får de räcka med skit, de måste vända. Ni vet att den tanken är väldigt farlig att få. Så fort den tanken bildas i hjärnan så får man en klump i magen, och man vet redan då att något nytt kommer krypa fram o bita en i röven.
Idag kom de. Men de missade dock röven.... Fast de va inte långt därifrån. Diskbråck i ländryggen.

Nu tänker jag ist att det troligtvis kommer krypa fram flera problem innan året är slut. Jag kryper bokstavligt talat på mina knän. Men ja säger bara: Bring it on!!

Idag lyckades jag få tag på enhetschefen. Hon tog direkt tag i situationen. Hon götta ner sig i min journal och såg till att jag fick en läkartid bokad. Tyvärr ligger den ytterligare 3 veckor fram i tiden *suck*. Hon var dock vettig att prata med och hon la mycket tid på vårat samtal. Hon tyckte inte om att jag tar sprutorna så tätt inpå (var 3:e vecka ist för var 4:e), men förstod att jag måste. Hon var ännu mindre glad över att jag tagit så många sprutor, och utom add-back. Hon tyckte inte att det var konstigt att jag mådde så dåligt som jag gör. Men vi kom fram till att jag inte har något annat val än att fortsätta med sprutorna ända fram till operationen. Men nu måste jag börja dom igen, fast med add-back. Annars bryts min kropp ner....*No shit*.

Att operationen i sthlm inte blir av tyckte hon var dumt. Men hon kände ändå att Linköping kunde vara kapabla att genomföra operationen. Det kommer diskuteras vidare. Det blir isåfall en öppenbuk operation med rensning av all endometrios. Samt borttagning av livmoder, äggledare och äggstockar. Genomgång av nästan alla organ. Någon mer remiss kommer troligtvis inte skickas. Så planen med Finland sket sig.

Eftersom att jag nu är förkyld så kan jag inte ta mig till sjukan, och jag behöver ta sprutan snarast. Så spruta nr 10 fick jag ta själv hemma.

Är glad över att jag äntligen fått prata med någon. Och att någonting kommer ske. Men det ligger långt fram i tiden, jag vet inte helt vad och jag måste stå ut med sprutorna ett bra tag till. Så jag är samtidigt lamslagen. Känns som att jag går emot min egen vilja när jag nu tom självmant sprutar i mig giftet hemma i soffan. Jag vill ju verkligen inte. Men så länge vården är frånvarande har jag inget val.

Pumpan som Lillan och jag fixade till inför halloween. Passar väldigt bra just nu. Är så förbannad på vården så ja vill spy på den!
Tre veckor har passerat sedan jag senast skrev att jag inte hade någon kontakt. Det har tyvärr inte förändrats. Jag har ringt och ringt och ringt... Varje gång blir jag meddelad att jag ska bli uppringd snarast av ansvarig läkare. Men ingen jävel ringer upp. Nu har jag gett upp. Enanton Spruta nummer tio skulle ha tagits nu och jag är helt utan behandling. Från en stark extrem behandling till ingenting alls.... Känns väldigt smart. Är så extremt arg! Men jag är nog igentligen mest rädd. Vad händer med mig nu? Ingen hjälp, ingen tar ansvar. Och jag klarar inte det här själv. Jag är livrädd för vad som kommer hända när jag börjar blöda igen.

Att ha en allvarlig sjukdom utan att ha vården vid ens sida är skrämmande. Så imorgon ska jag faktiskt ringa till ett sjukhus i Finland, och fråga om dom möjligtvis kan ta emot mig. Har ingen aning om hur det kommer fungera men jag måste göra någonting iaf. Min mormor har redan ringt dit och frågat runt lite. Hoppas verkligen att de här kan gå vägen. Men jag har inte mycket tid på mig. Känner mig så extremt ensam...

Nu är jag färdig! Tänker inte låta dom ge mig en ända spruta till. Jag orkar inte mer. Jag har fått nog! Den här senaste sprutan Enanton var extremt jobbig. Nu har jag ändå tagit nio stycken sprutor och är stolt över att ja orkat så här länge.

Min cysta verkar inte vara någonting dom bryr sig om alla. Ingen återkommer till mig med svar på några frågor. Nu har jag dessutom sett i min journal att specialist op på sös inte tar emot mig... Känner mig så obetydelsefull. Vad som händer nu har jag ingen aning om. Men någonting får jag hitta på.... Det är ju ingen annan som som bryr sig. Inte ens någon som pratar med mig om beslutet.