Helvetes dagen! Igår vaknade jag upp med glatt positivt humör. Men det skulle snart ändras drastiskt. I dag skulle Edan stängas av och övergå till andra typer av smärtlindring. Den skulle dock sitta kvar i ryggen ifall det inte skulle gå så bra. Vilket var precis det som händer. Smärtorna flög i taket direkt. Jag fick en liten tablett och la mig för att vila... Ingenting hände! Smärtan var extrem och konstant. Efter flera timmar passerat ber jag om hjälp. Det som hände då förvånar mig. När jag då har som ondast... Då drar dom ur Edan från min rygg. WTF?! Dom säger att läkaren bestämt att den inte ska kopplas på igen och därför måste den dras ut. Just nu när jag mår som värst. När läkaren sedan kommer in så ifrågasatte jag henne om varför dom går emot den planerad vård som bestämdes långt innan operationen. Oj, den planen var hon inte medveten om. I över 6 timmar fick jag ligga dubbelvikt innan ja fick hjälp. Den hjälpen bestod av min faster. Hon fick saker att hända samtidigt som hon höll mig lugn. Hon stannade kvar ända till 21 tiden på kvällen. När hon åkte så var smärtorna fortfarande sky höga.

Den lilla ängeln kom till mig igår. Med min kusin. Den var både från henne och gå

Dag nr 3 har varit både bra och dålig. Jag har fått besök av både kusin och kär vän. Det har verkligen fått den här dagen att fungera. För där imellan och efter har varit väldigt tungt. Smärtan i magen är tryckande och tar lite luften ur mig. Vilket inte gör syrebristen bättre. Jag känner att jag fortfarande har det under viss kontroll. Men är självklart lite nervös över att det ska bli värre och jag drunknar i ett hav av smärta. Edan har gått varm under kvällen. En hel del extra doser har behövts. Jag hoppas ändå att det ska fungera att minska mera imorgon. Isåfall kommer jag ett steg närmre att få komma hem. Så jag håller tummarna.

Även idag fick jag ett gott skratt ihop med sköterskorna. Jag råkade nämligen dra loss katetern. Hej hopp! Så nu har jag fått låna ett par snygga sjukhusbyxor ;D. Är så skönt att istort sätt alla sköterskor känner mig sedan innan. Vi kan skoja med varandra och dom märket på mig hur jag mår utan att behöva fråga. Så jag känner mig väldigt trygg.

Under de senaste dagarna har jag avvacklat en massa onödigheter. Jag har inatt tex avvacklat syrgasen *applåderar*. Jag kan nu syresätta mig själv utan hjälp.

Nu vill jag varna känsliga läsare för en del bloddigheter.

Jag har även blivit av med lite infarter. Jag har haft 3st pvk. En i vänster arm väck och två på höger hand. Igår kväll bad jag om att få slippa en av dom på handen och lätt en "nybörjare" göra det. Det gick inte helt enligt plan.
Hon var väldigt försiktig och vågade knappt peta på mig. Så den lilla kompress lappen man klistrar ditt sätt mer som en dekoration. Dessutom lite högre upp än vad den borde. Men det gjorde ingenting för det blödde ingenting....än.
Under tiden hon håller på så har jag Lillan på videosamtal för att läsa godnatt sagan. Multitasking ;).
Men jag fick snart lite lugnt säga till Lillan att jag får ringa upp lite senare. I min ögonvrå ser jag nämligen hur blod bara väller ut på golvet, bordet ja överallt. Då har eleven tagit mitt blodtryck på samma arm som hon nyss tog bort infarten. För dom som inte vet så är detta ingen bra idé alls. Blodet får extra skjuts och forsar fram så fort du tar bort trycket på armen. Den stackars eleven får ringa på extra hjälp som snabbt kommer springande för att stoppa de hela. Det var nu blod överallt. Men det gick ändå bra. Jag är glad att jag inte var känslig för blod. Och att inte Lillan han se vad som hände brevid min. Det ser ju alltid så mycket värre ut än vad det är.

Nu idag är det dags att minska på ryggmärgsbedövningen. Är spänd att se hur de kommer gå. Jag håller tummarna för att smärtorna håller sig nere. Så jag även kan avväckla den.

Svullen som få. Men det läker fint. Roboten har 5 armar, därför har jag 5 separata ingångar.
Jag mår idag bättre än igår. Jag börjar sakta komma igång att röra på mig. Mina ben är opålitliga och går gärna sin egna väg. Men jag ska nog få dom på plats snart. Smärtorna är under kontroll. Helt klart en bättre dag idag.
Idag diskuterade vi om när jag kan få komma hem. Om allting går felfritt (som det så ofta gör för mig *harkel*) så kanske jag kan få komma hem på lördag/söndag.
Hur jag reagerar när Edan tas bort blir avgörande. Troligtvis kommer jag få ökade smärtor, och behöva hjälp att hantera dom innan jag kan komma hem. Men det är både jag och personalen förberedda på. I så fall blir jag kvar längre. Vi kommer börja trappa ner Edan imorgon eller på fredag. Jag är lite orolig då jag vet att jag kommer få ökade smärtor. Frågan är bara hur höga dom blir.

Men det har jag inte tid att grubbla över nu. För nu kommer straxt min älskade familj hit och hälsar på. Det ska bli underbart!

Operationen är avklarad. Det tog lite längre tid än väntat men all synlig endometrios togs bort. Precis som livmoder och äggstockar. Jag hade härdar, ärrvävnad och samman växningarna lite här och var i buken. Kirurgen är nöjd med operationen men säger också att jag troligtvis kan ha mer endometrios kvar som han inte sett.

Efter operationen har jag varit extremt utmattad. Bara att skriva på mobilen tär på krafterna. Jag har låg syresättning och behöver syrgas. Jag har även feber och svajigt blodtryck.

Under natten tills idag började ryggmärgsbedövningen strula. Och imorse slutade den fungera helt. Smärtan ökade kraftigt vid kl 6. Kl 9 åkte jag ner till postop i väntan på narkosläkaren. Och kl 11 hade jag smärtlindring igen. Jag fick ligga kvar på tillsyn tre timmar till.

Lite bök som vanligt när jag är i farten. Nu hoppas jag läka och komma på fötterna igen så snart det går. Men förstår att det troligtvis kommer gå sakta. Nu är iaf operationen klar!

Nu är jag redo att påbörja resten av mitt liv! Det känns lite så. Kommer falla imorgon (som en fura med min vikt *fniss*). Men sen kommer jag bli bättre, och bättre, och bättre. Jag kommer slippa ta dö på min kropp med vidriga sprutor. Jag kommer slippa blödningar, snart iaf. Det finns till och med chans att jag kan minska/ändra mina mediciner och kanske även mina smärtor. Nu sitter jag med mina sexiga kläder, skaliz (som Lillan alltid skickar med mig) och lyssnar på Metallica - Until it sleeps. Det kan inte finnas en mer passande text till endometrios. Den handlar självklart inte om endo för Metallica. Men det är vad jag tänker när jag lyssnar.

Endometrios är envidrig allvarlig sjukdom som ingen människa förtjänar att genomlida.
Jag är medveten om att den här operationen inte kommer att bota mig. Inget kan bota mig. Jag lever med konstanta smärtor, attacker, behandlingar, operationer... Det kommer aldrig ta slut. MEN....Jag hoppas kunna få en paus. En tid då jag kan vara en bättre mamma till mina älskade barn. En bättre fru till min man. En bättre vän. En bättre människa till alla runtomkring mig som stöttar mig och finns vid min sida även när jag faller. Älskar er alla!

Om exakt en vecka kommer det vara min tur på operations bordet. Känns skönt att jag äntligen har fått en tid. Nu hoppas jag bara på att inget uppstår som ställer in operationen.

Det blir en radikal operation. Livmoder, äggstockar och äggledare plockas bort. Alla organ kommer gås igenom för att skära ut all synlig endometrios.
Operationen kommer genomföras med robot. Det har jag aldrig gjort vid tidigare operationer, så det tycker jag är lite spännande. Jag hoppas bara att kirurgerna är fullt medvetna om alla olika sätt som endometriosen faktiskt kan se ut. Så att dom inte lämnar kvar något pga okunskap. Jag litar verkligen inte på att kunskapen gällande Endometrios är tillräckligt hög här i Sverige.

Jag håller tummarna för att tillräckligt mycket skit tas bort, så jag kan få ett drägligare liv. Jag önskar att jag efter operationen ska kunna gå obehindrat och ta bort en massa mediciner. Men jag är också beredd på att smärtorna kommer bestå. Det misstänker läkarna iaf. Det ända som jag säkert vet kommer bli bättre (om operationen lyckas) är att blödningarna kommer upphöra. Det i sin tur leder till att jag slipper dom vidriga sprutorna. Bara de kommer göra livet mycket trevligare! Men jag drömmer självklart också om en solskens historia med mindre smärtor...time will tell. Först blir det en lång tids läkning av kroppen. Att bygga upp kroppen efter alla 15 Enanton sprutor och läka efter operationen, lär inte bli lätt. Men jag känner mig väldigt peppad på att börja denna resa!

Önskar ja kunde skriva om något mer positivt snart. Men oturen förföljer varje steg jag tar just nu. Nu har jag också fått en blödning. Jag förstår inte varför ingenting biter ordentligt på min kropp. Nu är jag ändå helt i kemiskt klimakterie pga Enanton behandlingen. Endometriosen lever ändå sitt egna liv och gör livet surt för mig. Faan så ont det gör! Jag hoppas verkligen att det blir en kortvarig blödning. Jag kommer inte orka mycket mer skit nu.

Idag har vi haft ett väldigt uppskattat besök av min ena svåger och hans fru. Då har jag haft chansen att fokusera på annat ett tag och kunnat ignorera smärtan. Är extremt tacksam!
Imorgon kommer min kära vän Mickis med familj. Längtar redan! Det är så svårt att hålla ihop just nu. Tårarna kommer ofta fram titt som tätt.

Operation ligger fortfarande på is. Dom har ännu inte dragit igång. Men dom tror att det kommer ske i mars eller april. Om dom får gissa. Det känns så otroligt långt borta...