Försöker att somna men de känns tungt... Både mannen och Lillan ligger här bredvid mig o sover. Hur mysigt som hälst! Men jag kan bara inte släppa känsla av att det fattas någon. Jag saknar någon jag aldrig har träffat, och det svider... Dagarna flyter på och jag mår på topp med min älskade familj. Men sen kommer kvällarna när Lillan har somnat och känslorna kommer ikapp mig.
Ja försöker ignorera dom, men dom hänger över mig som ett jävla åskmoln...
Åren springer iväg och jag letar förgäves efter en paus knapp som inte finns.

Endometriosen tjura lite under/efter dagens yoga pass. Den har inte fattat helt än att det är jag som bestämmer i vårat förhållande ^^. Det var iof lite dumt av mig att provocera så här tidigt efter att ja haft smärtapåslag, så denna gång e de nog jag som får säga förlåt. Hoppas han inte är långsint :). Har ju ändå mått lite bättre sen igår *harkel*.
Idag lärde jag mig att min yoga matta suger. Testade en ny matta o jävlar så mycket lättare övningarna blev :D. Köpa ny o sen yoga åt a helvete! Ska bli kul.
Om man bortsett från att yoga när Endon e extra dålig, så fungerar de verkligen jätte bra. Jag mjukare upp nacke, axlar och rör på kroppen utan att störa Endometriosen allt för mycke. Jag hoppas att det här är någonting jag kan fortsätta med för all framtid. Nu vill ja bara möblera om så jag får mer plats att yoga hemma. Har ju även en liten tös här hemma som är ivrig att lära sig ^^

Ikväll har jag blivit påmind om hur jävla ont endometriosen verkligen kan göra. Det må hända att jag mår bättre nu än jag gjort på över 6år... Medicineringen hjälper verkligen och jag är super nöjd! Med det betyder inte att jag är varken frisk eller smärtfri. Smärtorna finns där men jag kan numera kontrollera dom bättre....Oftast iaf. Ikväll var kontrollen bristande. Det började med ett par kramper som ändå släppte skapligt fort. Men under kvällen öka kramperna och jag kunde inte göra annat än att ge efter. Soffläge med värmedyna och "gravidmage". Kramperna övergår till konstanta smärtor. Just nu känns det åt helvete...Men skulle den här dagen varit för ett år sedan så hade det varit en av de bra dagarna. Jag har verkligen vant mig vid att "må bra" senaste tiden. Som jag har njutit!
Jag hoppas att det kommer fortsätta som de har gjort nu (flera bra dagar och färre dåliga). Även om de känns som att kroppen håller på att dö just nu och jag har svårt för att vara positiv. Så vet jag att det snart kommer lägga sig igen...Imorgon, om en vecka *vem vet*. Men de kommer iaf o de gör att jag står ut. Imorgon kan bli en ljusare dag.

Den senaste tiden har jag varit lite annorlunda utan att jag faktiskt lagt märke till de. Men sent igårkväll slog det mig. Jag hade tidigare på kvällen pratat med min kompis om saker som e väldigt jobbiga runtomkring mig just nu. Det fick mig senare att tänka till. Jag har faan gått och blivit smått deprimerad med tiden! Jag har varit låg i humöret, orkeslös, haft svårt för att bli glad, ångestfylld, känt mig oälskad mm. De har liksom smygit fram lite i taget så jag har inte reagerat innan. Men igår fick jag äntligen upp ögonen. De här är känslor som inte hör ihop med mig överhuvudtaget. Jag har häller inte kunnat äta nästan alls senaste dagarna. Jag är dålig på att känna efter hur jag mår och varför. Men insåg ganska snart att de här måste vara biverkningar från ADD medicinen jag nyligen börjat med. O vist va de så. Så nu ska jag sluta med dom så fort som möjligt. Jag må ha en hel del jobbiga saker i mitt liv just nu, men att bli deprimerad...nae, de har jag bannemig inte tid med!

Äntligen tror jag att jag har hittat något som kan fungera för min kropp! Nu har jag testat på yoga några veckor och det går bara bättre och bättre *peppar peppar*. Efteråt får ja smärtor från helvetet. Men dom stannar bara över kvällen/natten och sen mår jag bättre igen nästa morgon. Förhoppningsvis blir de bättre med tiden när kroppen vant sig. Men jag är ändå nöjd med att ha hittat någonting som jag klarar av för stunden. Med tiden kan jag säkert bygga upp kroppen och klara fler och fler övningar ^^. Känns så skönt att kunna använda kroppen....de e inget man ska ta för givet!

Så mycke lycka på en o samma dag! Först får jag äran att följa med bestis på ultraljud. Inte för att man förstår mycke av myrornaskrig skärmen med de va tydligen en bebis där ^^. Inte nog med de så fick jag också känna en fin spark från den lille *stolt*. Efter de blev de enligt tradition lunch på restaurangen paus *dreglar*. Sen hade Tina en överraskning åt mig. Hon ville fira min 30års dag i förväg ^^. Som visas på bilden fick jag lyx behandling på makeup store. Ögonbryns block, ögonbryns färgning och ögonfrans färgning. Så nu mina damer och herrar ser jag fräch ut :D. Nu fattas bara en makeup rådgivning o lite spackel så kan jag troligtvis till och med se yngre ut, enligt tjejen som tog hand om mig...ja som redan bara ser ut som 20 *harkel*. Har haft en helt underbart bra (30års) dag. Tack Tina!

Det är precis som det ser ut! :D Min älskade man har bokat en all-inclusive resa till hela familjen för att fira min 30års dag! Ska bli så himla kul, längtar som bara den!

Inte nog med de så hade jag ett helt underbart samtal med min läkare i Uppsala idag. Eftersom att den nya medicinen haft så bra verkan på mig så kommer jag troligen aldrig bli så dålig igen som jag varit tidigare. Jag kommer ha stunder/dagar/perioder med mera smärtor, men jag kommer ändå kunna ha ett drägligt liv. Rullstolen är bara att skrota :D. Ett jobbliv är det som vanligt inte tal om. Men att kunna sköta hushållet och ta hand om både mig och familjen kommer fungera (utifrån Endometriosen sett, andra diagnoser är inte diskuterade).
Min man är skeptisk och vågar inte riktigt tro på läkarens ord. Han behöver nog lite tid att se att jag faktiskt kan hålla mig på fötterna. Men han och dottern kom ändå hem med rosor till mig. Känner mig aningen uppskattad just nu ^^

Det va länge sen jag var så arg som jag var idag. Min läkare på vårdcentralen ringer upp mig och ger mig världens utskällning, för att arbetsförmedlingen bett han om ett läkarintyg som sammanflätar mina diagnoser. Han nästintill skrek åt mig i telefonen. Jag blev så förbannad!
Så jag gick ner till vårdcentralen och säger till receptionen att "jag vill byta läkare för hela familjen för de där aset vill ja aldrig se igen". Helt plötsligt känner jag en hand på min axel o då står faanskapet där. Han säger lugnt att "vi fixar de där, ja ska kolla påt imorgon". Då blev jag rasande o höjde rösten "nu jävlar passar det att prata lungt till mig men på telefon kunde du bara skrika!" Då har han mage att lägga sina händer om mina kinder (säger: men lilla gumman) antagligen för att försöka lugna mig. Men då skrek ja så de eka över hela vc "DU RÖR INTE MIG!!!".....Från och med nu va de endel ögon/öron som riktades åt vårat håll. Han ville att vi skulle gå bort (mot ett rum antar jag) men då avbröt jag på en gång "tro faan inte att du ska kunna prata med mig på ett rum och skrika o köra över mig igen! Vi stannar här så folk får höra hur illa du talar till mig!"....( lugn o foglig blev han kan ja lova).
Han börjar förklara att han inte kan skriva någon intyg till mig. Jag har för många journalanteckningar och han har för lite tid. Han säger att han inte kan skriva nya intyg år på år åt mig, jag ska nöja mig med de ja fått. Min respons "Så länge jag bara får intyg fulla med skit så e de klart som faan att jag kommer tillbaka efter nya". Vi bråkar fram och tillbaka och jag blir så arg så tårarna rinner.
Han håller med arbetsförmedlingen om att mina jobb chanser är noll. Däremot påstod han att ams sagt att jag är fullt frisk och helt smärtfri *Haha*. Viste att han ljög men ringde ändå upp min handläggare för o kolla och få lögnen bekräftad. Inte nog med att han ljög så hade han även ringt och varit otrevlig även mig henne. Nedvärderat henne... "lilla gumman du ska inte tro att du kan få mig att skriva något intyg". Va e de för själva människa som tar sig rätten att bete sig så illa!
Fly förbannad blev jag och det fick han och hela vårdcentralen göra.
Efter vårat bråk sa han trotts allt att han skulle fixa ihop något...han som promt varken kunde eller hade tid bara en halvtimme tidigare. Vi avslutade där och gick skilda vägar....Men jag bad om ursäkt till receptionisten först för allt liv vi orsakat.

Bara två timmar senare träffar ja på han igen inne på hemköp...då säger han att han har skrivit ett intyg! Wtf? Han som först hade 0 minuter till övers, fixa allt på under 2 timmars tid! Han behövde verkligen få sig en rejäl utskällning. Tänk om han bara kunde ha skrivit de från början utan att behandla andra illa först.