Idag är smärtorna något mildare. Jag står ut så länge jag sitter stilla men att röra mig går bara inte. Ändå har jag bestämt att jag och Skaliz ska dra oss hemåt. Jag har diskuterat fram en plan med läkaren så att jag ska kunna stå ut någorlunda hemma tills på måndag. Jag mår bäst hemma och kan slappna av hemma. Har också läldigt mycket mera att fokusera på så att jag kan ignorera smärtan lite. Så länge jag blöder så finns det inget alternativ än att bara ha ont. Det gäller bara att stå ut.
Nu gäller det bara att klura ut smidigast lösning för att få mig hem, för hem ska jag bara :)

Ja, då hamnade man på sjukhuset igen *suck*.
Smärtorna blev för mycket för mig att hantera. Jag hade tagit den smärtlindring jag hade hemma men det hjälpte ingenting. Efter över två timmars väntade på doktorn så skulle jag undersökas. Jag klämde nästan sönder ena sjuksyrrans hand...helvete vad ont det gjorde! Jag skakade som ett asplöv och fick ingen luft. Efter lite smärtlindring kunde jag prata lite igen. Det visade sig att jag har blödit så mycket att spiralen har flyttat sig ner mot livmoder tappen. Inte konstigt att jag hade ont. Den satt riktigt illa.
Så jag hade o välja på att fortsätta ha så ont tills på måndag eller att hon skulle dra ut den utan sedering nu. Jag står inte ut med smärtan, jag är helt slut. Så jag gick med på att dra ut skiten.

Så nu ligger jag här inlaggd för att få smärtan under någorlunda kontroll. Jag kan inte ens beskriva hur ont det gjorde när hon drog ut spiralen. Dom fick hålla fast mig i stolen för ja höll på att ramla ut. Jag kunde inte andas eller höra ett ord av vad dom sa. Jag fick mera smärtlindring efteråt. Men det känns fortfarande som att dom har glömt kvar en fet kniv där inne. Vidrigt är hon det mest passande ordet.

Jag blir kvar här tills vi har smärtan under kontroll. Jag var helt slut innan jag åkte in. Men efter det här känner ja mig mer död än levande. Jag hatar verkligen den här jävla sjukdomen. Känns så nedbrytande att tänka på att jag aldrig någonsin kommer att bli frisk. Nu har jag ytterligare tre veckors smärtperiod att plöja igenom innan jag förhoppningsvis får en paus. Ja behöver verkligen en paus....

Nu har det gått två veckor sedan spiralen sattes in. Jag skulle vid den här tidpunkten bli fri från blödningen. Men ist spenderas dagen på sjukhuset. Under helgen har blödningen ökat, Mer och mer för varje dag. Jag fick lov att låta dom göra en undersökning. Ont som in i *piiip* som vanligt. Dom kom fram till att spiral sitter fel. Dom ville dra ut den redan nu. Men det gick jag inte med på utan sövning. Alla tider var upptagna, men på måndag ska jag in på operation igen. Dom behöver dessutom skrapa bort en tjock hinna inne i livmodern. Det känns helt knäckande att veta att jag måste utsättas för dom brutala smärtorna igen så tätt inpå. Det skrämmer skiten ur mig. Hur ska jag orka? Bara gråter just nu. Jag vill bara ge upp, men det kan man inte göra. Jag bara måste utsätta mig för skiten igen.

Vissa dagar känner jag mig väldigt nedslagen. Jag vet att spiralen inte skulle vara något mirakel. Men ändå kändes det som att det iaf skulle bli lite bättre. Det ända som blev bättre var mitt hopp, och ökad energi pga det. Men nu börjar hoppet svika. Blödningen har nu ökat ist för att minska. Idag är en väldigt kass dag med mycket smärta. Det känns som att det här aldrig kommer att ta slut.

Jag vet att läkaren sa 2-3 veckor till med blödning. Men jag trodde faktiskt att hon tog till lite extra. Inser nu att så inte var fallet.
Stå ut dag in och dag ut... Jag vill inte att det här ska vara min vardag länge till. Ja kämpar verkligen för att orka hålla humöret uppe just nu. Men inombords känner jag mig likgiltig, tom och helt värdelös...

En vecka har nu gått sedan jag fick spiralen. Blödningen är kvar. Precis som allt julpynt *suck*.
Jag hoppas att jag ska kunna komma upp mer från soffan snart så jag får bort allt. Jag saknar att kunna städa, damma o pyssla här hemma. Jag har idag kunnat sitta lite på golvet iaf. Har lekt massor med Mini. Problemet är bara att han då ist kryper upp i soffan när jag är på golvet. Busfröet tycker det är jättekul att göra allt som får mamma att säga "aj aj"...Då härmar han glatt med pekfingret i luften "ajja". Älskar verkligen att vara mamma. Barnen ger så mycket glädje och kärlek. Med deras hjälp är jag snart på fötterna igen och julpyntet är som bortblåst!

Nu är spiralen insatt. Det fick bra, jag sov som en stock. Detta ska nu värda allt åt rätt håll. Få stopp på blödningen och på så vis förhoppningsvis minska smärtorna.

Problemet uppstår när ja vaknat. Det tar inte många minuter på uppvaket innan smärtorna kryper sig på. Kryper o kryper....de e mer som en stor fet jävla käftsmäll som skriker "här är ja!!!"

Läkaren kommer, ställer sig en bit bort ifrån mig... (troligtvis för att ja kanske skulle vilja ge henne en stor fet käftsmäll också).
Hon berättar att jag kommer ja extremt ont nu några dagar framöver och de kommer bli väldigt tufft.
Tack för den! Men ja vill inte klappa till henne för de. Jag uppskattar att hon är ärlig mot mig. Och att hon förstår att jag faktiskt har väldigt ont. Hon hjälper mig med smärtlindring hemma, men trotts de kommer jag ligga långt ifrån en ok smärtnivå.

Blir det helt ohållbart så får ja självklart åka in igen. Men vi är överens om att jag ska försöka åka hem idag.
Blödningen lär ta 2-3 veckor innan den ger med sig. Och smärtorna våga hon inte särskilt något om. Eftersom att ja har haft ont så länge kan smärtan fått för sig att flytta in.

Jag är väldigt osäker på hur ja ska hantera de här. Jag är så utmattad redan av smärtorna jag haft fram tills nu. Men ja får blicka framåt. Det här ska ju ändå göra allt bättre på sikt. En vändpunkt som börjar med att göra allt mycket värre....
Jag har iaf lilla Skaliz att gosa med.

Idag ringde det från sjukhuset. En dag tidigare än väntat och med extremt goda nyheter. Imorgon får jag komma in till operation o få min spiral!!
Blev så himla glad! Mår så dåligt nu efter exakt en månads blödning. Mår illa, är snurrig och helt slut i kroppen. Imorgon händer äntligen något som kan leda till förbättring.
Jag är lite nervös över att jag har för höga förväntningar på den lilla mojängen. Jag förväntar mig att blödningarna tar slut och att smärtorna ska lätta iaf tills februari. Är kanske för optimistisk men ja orkar inte ha de så här längre. De bara måste fungera!

Men innan de kan bli bättre så blir de alltid sämre. Jag vet om att jag kommer ha fruktansvärt ont när jag vaknar och en bra tid efter. Inget jag ser fram emot alls. Men min läkare verkar vara bra, och hon är väl förberedd på att hjälpa mig efter ingreppet. Jag har valt att tro på att hon faktiskt kommer att hjälpa mig. Så jag försöker hålla mig lugn och inte oroa mig allt för mycket i förväg.

Är väldigt läskigt att sövas nu när man har barn i känsliga åldrar. Lillan som nu är 10år förstår så mycket mera och är orolig över att mamma ska sövas. Lillen blir 1år om 16 dagar och är mammas lilla kille. Att han är så beroende av mig är nog värre för min del än för honom ^^. Känns tufft att vara ifrån honom så länge. Älskar mina barn mest av allt i hela världen! Vill att dom ska känna sig trygga. Dom har världens bästa pappa så jag vet om att dom har de bra tills ja kommer hem. Men jobbigt känns det ändå. Jag vill ju spendera all min tid med dom.
Förhoppningsvis kan ja med lite tid börja må lite bättre efter de här och kunna ge dom lite mer kvalité på tiden vi har ihop.
*Hoppas hoppas hoppas*

Jag börjar tvivla på min kraft. Kommer jag orka så länge som behövs? På tisdag ringer min läkare. Men det känns som en evighet tills dess. Jag tror inte häller att någonting kommer att förändras bara för de. Väntan på spiralen kommer troligtvis ta lång tid. Nu har jag börjat blöda mycket mera än tidigare, mår långt ifrån bra. Smärtan är hög dygnet om. Suger all kraft ifrån mig. Jag ska dessutom överleva alla smärtattacker som kommer titt som tätt.

Om 4 dagar börjar min man jobba igen. Han kan inte vara hemma mycke mer. Någon dagis plats till lillen finns inte förens i April. Och våran primära barnvakt befinner sig nu på Fuerte ventura. Med andra ord finns det inget utrymme för en trasig mamma. Jag bara måste orka!

Min mag känsla säger mig att jag snart blir inlaggd igen. Den känslan blir bara starkare och starkare. Men jag måste se till att det inte sker.
Hatar verkligen den här förbannade sjukdomen. Jag kan själv inte förstå hur jävla ont det gör. Något som gör så här fruktansvärt ont borde man dö av... Men de gör man inte. Man får göra det till sin vardag. Låtsas som att man inte alls känner sig döende.... Helt sjukt