Du underbara kvinna!
Idag fick jag ytterligare ett paket hemskickat. Inuti gömde sig dessa fina saker. Dom kommer från en gårdsbutik som heter Nött o Nytt i Skärstad. Den underbara kvinnan som har denna butik heter Ulrika och delade rum med mig på sjukhuset då jag låg inne i tre veckor. Blir så extremt tacksam för all kärlek som alla visat/visar mig. När jag orkar röra mig igen så kommer jag hitta en fin plats till dessa. Det var väldigt bra timing för lite uppmuntran. Igår fick jag en liten blödning igen och har sedan dess varit väldigt orolig över om allt ska dra igång igen. Jag har också sedan natten haft ökade smärtor. Jag försöker hålla mig till positiva tankar,men det är svårt att hålla oron borta. Nu fick jag något nytt att tänka på och uppmuntrande ord att minnas i jobbiga stunder. Tack så jättemycket, du är en underbar människa!

Endometrios är så mycket mer än bara härdar, cystor och sammanväxta organ....

Nu är min mage en palett blandad av både underbara under och vidriga stunder. Jag har vita snygga "tiger ränder" som Lillan säger... Efter graviditeten med henne.
Jag har också ett (än så länge) lila sträck ifrån kejsarsnittet av min son.
Men utöver detta så är allt annat brännskador. Efter två månaders intensiva smärtor har magen tagit stryk av värmedynan. Den har gått på max konstant och oftast har jag även legat dubbelvikt med den hårt tryckt mot magen.
Inte världens vackraste bild. Men det här är min mage och det är såhär jag ser ut. Jag tror inte häller att jag är ensam.

Smärtorna sätter verkligen sina spår. Jag kan inte ens föreställa mig hur jag ser ut på insidan. Men jag vet hur stort avtryck sjukdomen gjort på mitt psyke. För varje gång endometriosen slår ner mig så blir jag mer och mer nedbruten för varje gång. Men samtidigt så reser jag mig alltid och blir samtidigt starkare. Kanske för att man bygger upp en mur och stänger av känslor. För hur faan ska man annars orka med en så vidrig sjukdom...

Jag älskar verkligen himlen. Speciellt som den ser ut från vårat fönster. Så otroligt vackert!

Jag har börjat se lite hopp lysa upp i fjärran. Igår var blödningen mycket mindre. Och idag var den till och med helt slut! Kan knappt tro det är sant. Jag dubbelkollar gång på gång och väntar mig att den ändå ska vara där. Men inget på hela dagen. Jag vet att den kan börja när som helst igen och jag är beredd på de. Men det ger mig ändå lite hopp. Tänk om den lagt sig nu och inte kommer tillbaka. Så underbart det skulle vara. Jag måste ändå sätta in spiralen igen så fort jag är läkt. Den smärtan som kommer utav den kommer jag inte ifrån. Men försvinner nu blödningen så kanske även mina värsta dagliga smärtor också lägga sig lite. Än så länge känns det ingen större skillnad men om några dagar kanske den lägger sig och jag orkar röra lite på mig igen *hoppas*

Något positivt har iaf hänt och jag är glad för de. Det har verkligen känts hopplöst innan, och jag har inte kunnat se något slut på lidandet. Men nu finns det hopp. Det är så jävla skönt!

Idag har jag gråtit...ett flertal gånger.
Först av förtvivlan och smärta. Men sen av något helt annat.

Min kära man fick för att hämta mat från pizzerian... (kärlek redan här). På vägen hem tog han med sig posten. Där fanns två paket, till mig!
Jag hann inte se allt som fanns i fören tårarna kom...jag drog upp en chokladkaka! Redan där var jag rörd till tårar....självklart! Men det fanns så mycket mer i dessa paket som värmde mitt hjärta riktigt ordentligt. Kommer hålla mig varm på detta i lång tid framöver. Framförallt korten som mina älskade vänner skrivit till mig. Måste dela med mig av all denna kärlek så jag bifogar lite bilder. Mina två allra närmaste vänner tänkte på mig och skickade samtidigt ett varsitt paket till mig. Helt utan vetskap om den andras planer. Känner mig så otroligt älskad!
Jag må känna mig extremt ensam ibland. Men det är väldigt tydligt att jag är långt ifrån ensam. Tack så otroligt mycket för all stöttning jag får!

Jag vet att det bara är tre dagar sedan dom tog hål på min livmoder. Men jag hade ändå tänkt att det fans en chans att det skulle kunna kännas lite bättre nu. Om så bara en gnutta.
Det ända som har blivit lite bättre är mitt humör. Jag trivs mycket bättre hemma med min familj. Framförallt mår ja bra av att vara med min lilla bebis som helatiden får mig att le *bästa medicinen*.

Annars har det inte gått åt rätt håll. Om annat så känd det som att smärtan ökat. Men det kan lika gärna vara så att jag bara uppfattar det som mer smärtsamt för att jag är så slutkörd. Smärtan är kostant. Och den får för sig att toppa bara jag rör mig något eller andas för djupt. Minsta jag spänner bäcken musklerna med andra ord. Dom här tre dagarna har känts som en hel vecka. Jag känner att jag inte har något tålamod för att vänta ut när det lättar. Vill att det lättar nu. Iaf lite, så jag kan få lite hopp om framtiden.

De mesta känns väldigt mörkt just nu. Jag börjar tvivla på att jag kommer bli bättre även med spiralen. Känns som att det kommer bli ett hämskt år. Men jag har ändå tur i oturen. Jag får kärlek... vilket är det ända just nu som får mig att orka.

Min man offrar dyrbar sömn när han jobbar natt. För att hjälpa mig med sånt jag inte klarar av själv.
Lillan hämtar saker, underhåller lillebror, leker och kramas.
Lillen är på mig som en fästing. Han klättrar på mig och gosar in sig i mig så man skulle tro att han försöker ta sig in i mig :D. Han pussas, kramar och hämtar dom allra roligaste leksaker till mig. Min familj är verkligen nyckeln till att klara allt just nu.

Jag får också ett stort stöd från vänner och familj/släkt. Min underbara kusin har varit här och tagit hand om Lillen när det behövts. Hon har då även lagat mumsig mat till hela familjen. Vänner från olika håll och kanter skriver stöttande, värmande och kärleksfulla kommentarer. Jag suger åt mig av varenda en av dom! Jag orkar inte svara mycket på dom just nu. Men dom får mig att ta mig genom dagen.

Är så tacksam för att jag får så mycket kärlek just nu <3

Jag är fortfarande helt stäld efter gårdagens operation. Jag ska försöka att inte tänka på 6 jobbiga veckor. Jag ska försöka ta en dag i taget och göra det bästa jag bara kan just den dagen jag kämpar mig igenom.

Många tankar har landat under dagen. Jag funderar på om endometrios från utsidan av livmodern nu kan ta sig in till insidan då det finns ett hål rakt ut....eller in. Vad skulle det isåfall innebära? Jag hoppas den chansen är väldigt liten. Är det någon som kan lyckas med något sådant så är det jag.

Jag vet också att jag i ren ilska sa till läkaren att hon måste opera bort hela jävla skiten. Jag sa det för att jag var så trött och hade extremt ont. Jag ville bara att dom skulle söva mig direkt igen o ta bort skiten. Hennes svar var då "ja, det är nog någonting vi behöver ta ställning till snart. Men det är inget vi gör idag"
Det fick mig att börja fundera efteråt. Tror hon inte att spiralen kommer att hjälpa? Är hon redan i tanken på att det här kommer gå åt helvete och det ända som då stoppar blödningen är hysterektomi?

Kommer inte ta det bra om jag sätter in en ny spiral om en månad och jag ändå fortsätter att blöda. Det får för min del ingentligen fortsätta blöda bara det inte innebär att alla vidriga smärtor tillkommer.

När jag mår lite bättre ska jag ha ett möte med min läkare och planera för framtiden. Jag antar att det här kommer bli en del av samtalet.

Jag ska inte ha flera barn nu. Men jag känner mig ändå inte redo att operera bort livmodern än. Jag hoppas att jag iaf kan få ett val. Jag vill inte höra att det är min ända väg att gå för att sluta blöda.

Men nu försöker vi ta en dag i taget. Ja får skita i vad som händer imorgon. Ja måste bara orka just idag. Just idag, varje dag.

Ja orkar inte mycket just nu. Jag trodde att dagens operation skulle bli en vändpunkt. Så fel man kan ha. När jag vaknade ur narkosen blev första andetaget ett skrik. Följt av syrebrist inför nästa skrik. Efter över en timme fick dom dra ut mina ben för att dom krampat ihop. Som vanligt har jag väldigt ont efter ett ingrepp.
När smärtlindringen väl ger effekt kommer beskedet.... Ingen spiral har satts in. Det var inte möjligt.
När dom skulle skrapa bort den tjocka hinnan i livmodern så råkar dom göra ett hål i livmoder väggen. Kan knappt tro de. Ett jävla hål rakt ut i buken där all endometrios härjar.
Att sätta in en spiral nu kan leda till att den tar sig ut genom hålet och ut i kroppen. Kan man ha mer jävla otur!

Nu måste hålet läka ihop och jag måste vänta en hel månad med att sövas igen för att få en ny spiral. Inte nog med att jag måste gå igenom dessa smärtor igen som ingreppen innebär. Jag ska också fortsätta blöda och ha ont i 6 veckor till! Känns så jävla övermäktigt. Hur ska jag orka med allt de här? Jag blev helt knäckt. Smärtorna tar kål på mig....