Hej och välkommen till mig du fina blomma. Hur länge kan du lyckas hålla dig vid liv tro? (Är värdelös när det kommer till växtligheter).

Jag har faktiskt börjat tänka lite på de också, när det kommer till mig alltså. Hur länge kommer jag kunna leva ingentligen? Jag har väl inte allt för mycket som tyder på ett så speciellt långt liv direkt.
Ända sedan tonåren har jag gått på en massa mediciner.
Hormonprepparat i överflöd, oftast 2-3 olika på samma gång.
Muskel avslappnande.
Tabletter för nervsmärtor.
Smärtlindrande i himlens alla färger.
Medicin för canser som bryter ner kroppen.
Plus en massa annat för allergi, astma, tarmsjukdom m.m

Hur mycket skit orkar kroppen ta innan den säger stop och lägger av?
Jag kan dessutom inte motionera. Vilket troligtvis inte förlänger mitt liv.
Endometriosen som attackerar allt i sin väg... Hur stor är ingentligen skadan där inne? Kommer organen orka kämpa på...
Eller kommer jag dö av någon av alla framtida operationer/komplikationer?

Jag har två underbara barn som jag verkligen vill vara med att se växa upp. Jag har en kar som jag vill bli gammal med (även om han kommer lite före ?). Och jag älskar verkligen livet. Men börjar ändå komma till insikten att jag troligtvis inte har lika lång livslängd som jag skulle haft om jag varit frisk.
Lite deppiga tankar just nu. Men är ändå så extremt lycklig att jag nått mina största mål här i livet. Händer det så händer de.... jag kommer hur som hälst att dö lycklig! De e jag stolt över. Och det gör att tankarna ändå inte blir så jobbiga. Mer en insikt som jag accepterar. Den lycka jag har över livet är enormt stor. Den kommer troligtvis väga upp en hel del ändå. Kanske kan ja bli en gammal tjötkärring trots allt ??

Idag har allt gått från ljust till mörkt, gott till ont, ja ni fattar. En riktig yin o yang dag.
Den började så fint med lite energi i kroppen. Förmiddagen flöt på fint med tv tittande, sovning och glass. Det fanns en del över från igår då vi små firade att vi varit tillsammans i 13år *fist bump*. Under eftermiddagen flöt jag inte bara...ja sprang (översättning: gick).
Efter att jag hämtat hem Lillen från dagis så dränkte vi oss (även Lillan) i solkräm och gick ut. Vi va ute på altanen väldigt länge. Jag gick här och var och magen kändes helt ok. Så jävla skönt! Jag både satt och stod med rak rygg. Så stolt! Jag hämtade saker själv utan att tjata på familjen hela tiden. Meeen sen kom kvällen....

Allt vändes uppochner på ett kick. Satte ner röven i mitt soffhörn och direkt kom de. En bitande smärta i nedre delen av magen. Helt handikappade. Minsta rörelse trigga dessutom smärtan ännu mera. Smärtlindringen fungerade inget vidare. Känner mig så låst. Sitter här än och vet inte vad jag ska ta mig till riktigt. Att åka in är ett alternativ jag inte alls vill välja. För imorgon är det skolavslutning. Inte kan jag missa den. Då får dom hämta mig och slita mig härifrån till akuten! Men jävlar vad ont det gör ?. Om en stund kan jag ta smärtlindring igen. Jag hoppas verkligen att det ska hjälpa lite så jag kan ta mig till sängen och sova lite. Fortsätter de så här illa så får ja problem. Hatar att sjukdomen försöker hindra mig från att närvara vid viktiga stunder i barnens liv.

*Kicking Endometriosis AS tonight*
..... Hopefully

En vecka har det nu gått sedan spruta nr 3 (Enanton). Har mått väldigt dåligt som vanligt. Igår börja det kännas lite lugnare och jag har kunnat röra mig lite mer. Idag kunde jag vara ute ett bra tag med mitt lilla busfrö. Han hade roligt ihop med grannens busfrön till barn, och deras radiostyrda bilar. En sån skulle vara skit bra att ha för att få Lillen åt de håll jag vill. För åt just de hållet går han sällan.
Det var mysigt att se dom ha så kul ihop. Även jag hade roligt. Svårt att inte ha kul när man ser barn leka. Men också över att jag faktiskt orkade stå och gå så länge som jag gjorde.
Självklart svullna magen upp en massa och jag fick ett helvete nu under kvällen. Känns som att kroppen fräter inombords (den känslan har jag nästan jämt pga medicinen). Smärthuggen från magen /endometriosen på de gör det inte bättre. Men stolt ändå. Så sällan jag klarar av så här mycket nu för tiden.

Nu ska jag mysa med min stora tös i soffan. Borsta varandras hår och fläta flätor. Orkar vi så kliar vi också varandra på ryggen. Älskar våra kvällsrutiner. Samtidigt pratar vi om allt möjligt och vi får ofta tvinga oss att faktiskt gå o lägga oss när klockan tickat på. Önskar att våran fina relation håller i sig även genom tonåren. Är så otroligt stolt över hur bra kontakt vi faktiskt har till varandra. Att vara mamma är helt klart det mest fantastiska man kan vara här på jorden.

Redan när jag vaknade kändes andningen fel. Ja tog min astma medicin och det blev lite bättre. Totalt ofokuserad hela morgonen. Har barnen allt dom behöver inför skola/dagis? Har jag allt jag behöver? ADD Kaos!

Nu sitter jag i taxin. På väg till us. Har en klump i magen. Som att jag behöver något mera där nere. Jag ska in och få min 3:dje spruta.
Är så otrolig över hur jag kommer att må efteråt. Den här månaden har varit väldigt jobbig och jag tvivlar starkt på att det kommer bli bättre med ännu mer gift i kroppen.

Har ingen bra magkänsla i kroppen...

Har gråtit flera gånger idag. Först av smärta och lite ledsamhet. Men senare över hur otroligt fina människor jag har i mitt liv. Först får jag veta att en värmedyna är på väg med posten till mig. Mickis hade lyckats få tag på en åt mig, underbara tös. Kärlekstårar.
Bara en liten stund senare ringer min bror och säger att hans bil är fixad och kommer ut med min (redan tidigare köpta) värmedyna på en gång. Här kommer det flera kärlekstårar. Det är en tuff dag så jag är aningen känslosam ^^.
Det tar inte lång stund innan han är här. Jag är verkligen glad över att se honom för vi ses inte alls så ofta som jag hade velat. Men att återförenas med värme dynan som inte bara fungerar. Den är också mycket finare... Var nog det som trigga igång fler känslor. Glädje, värme, saknad, hopp... hopp om att jag nu har en chans att orka ha ont igen. Att kunna klistra på mitt goa glada humör och känna att jag inte bara är en ruttnande piece of shit här i soffhörnet. Ja, här kom det några tårar till. Är så tacksam så de finns inte. Denna dyna är mycket viktigare i mitt liv än vad ja själv trodde.

Livet med Endometrios går upp och ner hela tiden. Bättre och sämre perioder är att vänta. Varje gång smärtorna sparkar skiten ur mig så vet jag att det kommer bli bättre. En lugnande tanke...
Nu har jag haft ont och mått dåligt så väldigt länge att det blivit svårt att hitta den. Det här är första gången jag haft så här mycket smärta under så lång tid. Vissa dagar är ljusare och jag har kunnat gå lite här och var och orkat vara social. Underbara dagar. Men även dom dagarna pågår det ett krig inombords. Minsta paus jag tar så känns det som att jag ska drunkna i skiten. Hålla uppe ett leende är svårare än någonsin.
Mmm, de e bra dagar....

Sen har vi dagar då minsta rörelse känns som en explosion i magen och jag kan helt enkelt inte göra alls som jag vill. Dessa dagar sitter jag med värmedynan, som förvillar smärtorna lite. Får mig att orka med det allra viktigaste...
Nu är min dyna trasig, vägrar starta. Jag ska stå ut med smärtorna från helvetet utan minsta avledning. Driver mig till vansinne ibland. Ibland vet jag inte om jag orkar med nästkommande minuter. Tänker ibland att jag borde åka in. Men ångrar mig eftersom att jag inte kommer orka med bilresan in eller väntetiden på akuten, utan min dyna.
Kvällar är allra värst. All ork i kroppen är slut... Orken är slut och smärtorna är som högst. En vidrig kombination.

När mannen åkt till jobbet och barnen sover klarar jag inte av att hålla mig uppe längre. Ja sitter i mitt soffhörn och gråter. Funderar på hur mycket mer kroppen orkar med allt. Det gör så extremt ont ibland att ja tror att nu lägger kroppen av.

Vill så gärna att det ska bli en bättre period snar...och jag hoppas att den kommer vara lika länge som den här svackan.

Som han springer! Fort ska det gå, och aldrig åt samma håll som alla andra. Hålla handen finns det inte tid till. Det har aldrig gått. Inte ens när han skulle lära sig att gå. "Kan själv" attityd redan som 1 åring. Är helt underbart att följa med på alla hans äventyr.
När Lillan var i samma ålder så hade hon inte börjat gå än. Hon väntade med att gå tills hon var 17månader. Lugn och rofylld tös. Häftigt hur olika dom är.

Idag har jag följt efter Lillen på promenad. Men jag har inte kunnat gå alls mycket idag. Rullstolen har gått varm. Jag har ont i hela kroppen fortfarande, allt gör ont. Känns inte som att det kommer bli bättre. Idag har jag haft väldigt många stunder då magen gjort väldigt mycket ondare än vad jag vill acceptera. Starka smärtor som hållt i sig skrämmande länge. Men sen har det släppt efter lite och jag kunde stå ut igen. Har kunnat dölja en hel del från omvärlden. Att prata och le samtidigt som det känns som att ett monster äter upp mig inifrån, har varit svårt.

Just nu gör det väldigt ont. Det tar extremt lång tid att skriva. Tror ja började vid 21 tiden...nu är den 22:44. Vill bara lägga mig och sova. Men måste vänta in en lugnare stund. Så irriterande. Utan blödning har mag smärtorna helt klart blivit bättre och det är väldigt skönt. Men idag har det känts som om blödningen lika gärna vore kvar. Jag är väldigt orolig över varför det gör så ont som det gör. Kommer ja orkar fortsätta ta den här skiten? Vad skulle hända om ja inte pallar mer? Har jag ens något val? Mår så långt ifrån bra just nu... Jag både älskar och hatar mitt liv just nu. Vill att den här krisen ska lösa upp sig så att jag till 100% kan njuta av min underbara familj i vårat fina hem, i våran mysiga by. Jag har ju trots allt världens underbaraste liv. Vist är det lite förvirrande...

Jag har inte saknat dig, men nu är du här. Det pågår ett krig i min kropp just nu. Enanton vc endometrios. Magen sväller upp som en stenhård ballong. Det kliar massor eftersom att huden dras ut till max.

Jag börjar bli lite nervös. Nu är det två dagar sedan jag fick spruta nr 2. Jag mår fortfarande väldigt dåligt. Jag trodde att det skulle lägga sig efter ett par dagar. Hoppas fortfarande på de. Men jag har börjat grubbla. Tänk om det kommer kännas så här genom hela behandlingstiden. En läskig tanke....