Förra veckan ringde jag kk för att fråga varför jag inte fått någon kallelse för att kontrollera den blodfyllda cysta som jag har på vänster äggstock. Min fråga vidarebefordrades till läkaren. Som självklart inte har svarat.
Men imorgon ska jag dit för att ta Enanton spruta nr 9. Då hoppas jag att dom samtidigt kan ge mig några svar. Vill ju veta hur faan den har kunnat växa fram överhuvudtaget med tanke på den här behandlingen.

Just nu är jag dock osäker på om cystan ens finns kvar. Imorse högg det till ordentligt i magen. Extremt ont! Trotts mediciner så har det smärtat under hela dagen. Och magen har svullnat upp ordentligt. Det känns precis som om att en cysta poppat. Isåfall har nu all endometrios vätska som funnits i den, läckt ut i kroppen och ställer till med mer problem. Hade varit så mycket bättre om den kollats upp i tid och kanske hunnit tömmas. Jag hoppas verkligen att smärtan släpper av lite snart. Jag har lyckats hålla humöret uppe under dagen för familjens skull. Men så här hög smärta orkar jag inte ha länge till. Är det cystan som jag tror, så kommer smärtan klinga av vart efter och efter ca en vecka kommer det va ok igen. Gäller bara att stå ut genom de värsta.

Råkade bli bilägare idag. Första gången jag själv står som ägare på en bil *vuxen poäng*.

Igår fick jag tag på mag och tarm och frågade en hel del frågor. Men jag fick inte så mycket svar som jag hade velat.
Polypen är iaf bortplockad! Vilket är en stor lättnad. Vill inte ha sån skit kvar i kroppen. Jag är satt i ett behandlings system och kommer få fortsätta hålla koll efter polyper framöver. Jag frågade om alla mina problem med blödningar kan ha med polyper att göra. För dom har inte kunnat hitta någon orsak till att jag blöder. Men hon hade ingen aning. Vilket skulle varit skönt att få ett svar på. Så det ända som händer nu är att jag ska få gå på kontinuerliga kontroller.
Men bara en timme efter samtalet fick jag en kallelse till mag och tarm via Kivra. Vilket sätter igång lite tankar. Varför blir jag kallad nu? Jag ska även lämna in nya prover. Vad letar dom efter? Borde jag vara orolig?

Jag ska försöka släppa de hela. Polypen är trotts allt borttagen. Nästa fokus måste bli på cystan ist. Ska ringa kvinnokliniken i veckan och se vad som säger om den. Det har gått över 6 veckor sedan dom såg den på röntgen, och enligt läkaren där borde cystan kollas upp nu efter 6 veckor. För att se om den minskat eller växt. Men ingen kallelse eller nått har jag fått... Missad även här?
Skulle inte bli förvånad.

Älskar min fina blomma! så stor och så starka klara färger. Helt underbart vackert! Ska verkligen försöka hålla denna vid liv. Helt klart min favorit blomma. Även om ja glömt vad den heter :)

Mina provsvar har kommit in nu. Har fått veta två saker som bekymmrar mig. Nr 1: En choklad cysta (blodfylld) har hittats på vänster äggstock. Den är inte så stor än så länge men det är väldigt bekymmersamt att den har uppstått trots behandlingen jag går igenom just nu. Hur faan kan skiten fortsätta växa!?!? Finns det något hopp alls om att någon gång lyckas stoppa tillväxten? Känns så meningslöst. Går igenom de här helvetet och mår skit samtidigt som endometriosens bara pekar fuck you åt mig.

Nr 2: Jag fick ett brev om att ingen endometrios kunde ses från insidan av tarmen. Sen va brevet slut. Men ytterligare ett fynd gjordes som ingen sa någonting om.
Jag fick in på 1177 för att kolla statusen på remissen till operation. Läser då också att dom faktiskt hittat en polyp i tarmen. Den är inte av den goda sorten... Som tur är så är den liten iaf.
Blir så förbannad över att jag inte blir meddelad om såna här saker. Va mer har dom sett i min kropp som som inte berättat? Min tillit till vården bara fortsätter att sjunka. Nu måste jag själv ringa upp någon för att få svar om vad som händer nu. Tog dom ut den? Är den kvar och jag måste genomgå ytterligare en procedur? Kan det finnas flera?
För att den ska övergå till cancer måste den växa några millimeter till. Så den utgör ingen fara som läget är just nu. Men med tanke på att jag har ökad risk att få just tarm cancer så vill jag verkligen veta att den inte är kvar i mig.
Nu har jag ju fått googla mig till den här informationen eftersom att ingen kontaktat mig. Är så besviken på vården så de finns inte....

Idag var det dags igen. Giftet ska in och ta kål på...mig. Känns det som iaf. Idag gick det dessutom inte helt rätt till. Det kändes först inte som att det blev allt för illa. Men när jag kom hem slog det till riktigt ordentligt. Det gör riktigt ont! Kämpar för att hålla tårarna på plats. Hela kroppen är helt fel. Synen är helt off. Känns som om jag vore stup full. Spyr lite galla här, men jag hatar verkligen den där behandligen och jag överväger verkligen att avsluta den. Men vad händer då? Kommer jag börja blöda okontrollerat igen? Gaahh!!! &?¥^#/?¢®¢¶?
Är så arg, frustrerad och samtidigt ledsen. Det är lika dant efter varje spruta "jag klarar inte mer!". Hur mycket mer ska jag orka med? Jag känner själv att min gräns har blivit passerad och stampad på för länge sen. Jag vill inte mer....

Det blev lite komplicerat igår. Smärtorna ville inte ge med sig. Triggades dessutom av läkaren som ville göra en vaginal undersökning. Dessutom kändes den helt onödig. Eftersom att smärtorna ökade och smärtlindringen inte ville bita så blev hon osäker. Hon ville vara säker på att jag inte fått något håll på tarmen under provtagningarna. Så jag blev skickad till akuten för konsultation av kirurgen.

Efter en extremt smärtsam undersökning av buken fick det bli skiktröntgen. Som tur är så hittades inget fel på tarmen. Det är "bara" mina endometrios smärtor som triggats. Kan inte ens räkna hur många sprutor jag fick under natten för att försöka få ner smärtorna till någorlunda tolerant nivå. Akuten har dock inget intresse av att hjälpa mig när det kommer till vidare smärtlindring så snart jag är färdig undersökt. Så fort resultatet kom så tog det max 15 minuter innan jag satt i en taxi på väg hem. On my own again.

Jag kom hem tidigt imorse. Det har varit långt ifrån bekvämt. Men det har gått. Nu på eftermiddagen är det svårare. Smärtan är tryckande och ihållande. Dessutom hugger det extra, minsta jag rör på mig. Villa, vila, vila och hoppas det släpper snart. Vill stanna kvar hemma...

Jag är verkligen inte förvånad. Men hade verkligen önskat att det blev annorlunda.
Kl 10 imorse sövdes jag ner för att utreda tarmen. Precis innan berättade jag att jag var orolig. Jag visste om att jag kommer ha ont när jag vaknar upp. Men jag oroade mig över att bli lämnad utan hjälp att hantera den. Sa tydligt att jag var rädd att bli liggandes själv med smärtorna utan att den bryts direkt. Jag blev lugnad..."självklart tar vi hand om dig här om det blir problem."

Jag vaknade av att jag hörde mig själv skrika kl 11. Helvete så ont! Men jag kände mig dumt nog väldigt lugn. Jag skulle ju få hjälp. Jag fick enbart mina egna mediciner plus en medicin som skulle höja eller sänka blodtrycket. Smärtan höll i sig utan minsta svacka. Nästkommande 4 timmar ligger jag och kvider av smärta, med endast mina egna mediciner. Vilket inte fick smärtan att bukta en millimeter. Kunde varken äta eller dricka. För fick jag ligga som om jag inte var värd ett sketet öre. Tillslut bestämde dom sig för att "så här ont kan hon ju bara inte ha, vi måste göra något"

Då läser dom i min journal att om jag får kraftiga smärtor så ska jag ta mig till kvinnokliniken. Hör nu, nu kommer det roliga.... Dom ringer alltså efter en ambulans som ska köra mig från ett sjukhus till ett annat. Bara för att jag behöver smärtlindring!

Kl 18 kom jag fram till US och jag fick hjälp inom 5 minuter. Men det tog 7 timmar. Så jag har trotts de väldigt ont. Men jag kan andas, prata och låta kroppen vila lite från alla kramper. Är orolig över att det kommer ta tid att få bukt med smärtan efter all denna tid. Nu ligger jag inknölad i ett jourrum och väntar på läkare. Se hur vi lägger upp de här.

Är så otroligt besviken. Kommer aldrig någonsin låta Motala peta på mig när det kommer till vård. Mitt låga förtroende för vården har om möjligt sjunkit ännu mer. Ett "vi kan kanske inte hjälpa dig om det blir problem" hade känts mycket bättre att höra. Känner mig så blåst och bortkastad när dom ljuger för mig.

Saknar helt värde...

Sitter på min altan och filosoferar.... Nej så fridfullt är det inte, men det låter bra :).
Skördetröskan är precis färdig på fältet och är du på Gärdet bredvid. Lillen busar runt så jag får inte sitta stilla. Men i tankarna är jag ändå någon helt annan stans. Jag kan inte sluta tänka på kommande operation. Jag ska inte ha flera barn... Så det är inte de. Men jag är verkligen jätte ledsen över att behöva opereras bort livmodern (och allt annat runt omkring). På något vis känns det så jävla fel och jag vill inte. Jag vill verkligen inte. Men jag vet att det är mitt ända val om jag ska kunna få ett mer värdigt liv ingen. Så jag kommer göra de. Jag kommer gå med på att skära ut "halva mig". Det känns verkligen sorgligt. Tårarna är inte långt borta när jag tänker på de. Är så jävla arg! Varför ska jag behöva göra något så massivt? Varför ska jag behöva ha den här skiten i mig? Kommer hela livet gå ut på att kriga mot mig själv

Visa dagar är jobbigare än andra... Ibland kommer verkligheten ifatt mig och knockar mig totalt.

Igår fick jag ett glädjande brev i posten. Den sista tiden för utredning kom! Så båda tiderna kommer att ske under denna månad. Är så skönt att det äntligen kommer framåt. Det kändes som att vi behövde fira lite. Så vi tog en sväng till kalkbrottet och bada lite. Älskar att bada här. Vattnet är så klart och fint. Det var dessutom bara vi där så man fick chansen att släppa loss lite extra ^^. Mycket runtomkring mig är tungt just nu. Minsta lilla humörhöjning gör super stor skillnad! Att få dom här tiderna klara har gett mig en extra energi kick. Jag hoppas energin håller i sig ett tag till *I like it*