Idag fick jag lite uppskattning från min man <3. Perfekt timing för jag behöver det verkligen. När jag mår dåligt längre tider tar det väldigt hårt på familjen. Vilket inte är så konstigt. Jag känner mig helt värdelös när jag inget kan göra. Och måste be om hjälp om minsta lilla hela tiden. Det är så förnedrande. Att få lite uppmärksamhet, och få känna att jag inte är helt värdelös gör mycket för välmåendet.

Nu blöder jag igen. Har gjort det sedan läkarbesöket...det började samma kväll. Så tillbaka till ruta ett. Ont som in i helvete! Jag håller mycket inne på dagarna när barnen är nära. Men så fort dom är ute/sover så orkar jag inte hålla humöret uppe. Börjar bli väldigt knäckt av att ha så här ont hela tiden. Den 25:e har jag fått ny tid till operation. Eftersom att dom skrapade bort den tjocka hinnan sist så skulle det vara bättre att sätta in spiralen nu. Men eftersom att jag blöder igen nu så funderar jag på om inte den där jävla hinnan hunnit tjocka på sig igen. Tänk om jag blöder ut även nästa spiral...ahhh! Orkar inte tänka på hur de skulle va. Orkar inte mer problem nu.

Ett problem mindre här hemma är iaf sysslorna. Vi har nämligen fått hem en inneboende som heter Buster. Han kommer hädan efter stå för att hålla golvet rent o fint. En källa till irritation mindre. Säg hej till Buster:

Idag har jag varit på sjukan och diskuterat med min läkare. Resan dit var jobbig. Ja fick be taxi chauffören om en påse för jag trodde jag skulle spy av smärtan. Det svartnade för ögonen ett par gånger. Tror inte att ja faktiskt svimma men det var nog inte långt ifrån. De positiva är att läkaren fick se hur jag mår trotts den smärtlindring jag faktiskt har. Jag har det långt ifrån behagligt även om smärtlindringen gör det hanterbart.

Vi har gjort upp en vårdplan för hur min vård ska vara när jag åker in akut. Rekomenderar alla mina endosystrar att kräva samma sak. Där står det vilken/vilka mediciner jag ska få när jag kommer in. Det står även att jag ska få den direkt utan att behöva vänta in jourläkaren. Smärtorna ska lindras så fort som möjligt så jag även ska kunna komma hem så fort som möjligt. Vårdplanen är lätt tillgänglig, Så det är lätt för vem som hälst i vården att kunna se den i journalen. Känns väldigt tryggt.

Min läkare började även prata om min livskvalitet. Vad jag ville kunna göra i livet. Började gråta eftersom att jag inte kan göra nästan något som jag drömmer om. Mitt ända mål är att orka vara med min familj mera. Hon verkar bry sig mycket mer om mig än tidigare läkare har gjort. Hon är inte bara nöjd av att ja håller mig ifrån akuten. Hon vill gå längre och höja min livskvalitet. Hon är också ärlig med vad som kan ska vid nästa ingrepp och att jag troligtvis kommer få extremt ont efteråt. Hon räknar med att jag kommer ha ont ca 3veckor efter ingreppet. Trotts att det känns för jävligt att må som ja gör... Så är jag väldigt nöjd över dagens besök och uppskattar hennes ärlighet. Jag vet vad jag har framför mig....längtar inte ett dugg.

Senaste dagarna har varit ansträngande. Blödningen är slut och jag är extremt glad över de. Men ibland dyker det upp mini blödningar som inte stannar länge. Vilket gör att jag får ångest varje gång jag går till toan. "Har det börjat blöda mer nu", "kommer skiten tillbaka"... Irriterande tankar som tar mycket fokus.

Igår hade jag en dag då smärtan låg på en okej nivå. Jag kunde vara lite glad och njuta av dagen. Kände att nu äntligen börjar smärtan också förstå att blödningen är slut. Men sen kommer denna dag... Smärtan kommer stegrande i perioder o får mig att gråta och skrynkla ihop varenda muskel i plytet. Hur kan de vaja så himla mycket? Kan det inte bara gå åt rätt håll nån gång! Jag trodde verkligen att jag skulle må så mycket bättre bara blödningen slutar. Men endometriosen verkar inte bry sig ett skit.

Du underbara kvinna!
Idag fick jag ytterligare ett paket hemskickat. Inuti gömde sig dessa fina saker. Dom kommer från en gårdsbutik som heter Nött o Nytt i Skärstad. Den underbara kvinnan som har denna butik heter Ulrika och delade rum med mig på sjukhuset då jag låg inne i tre veckor. Blir så extremt tacksam för all kärlek som alla visat/visar mig. När jag orkar röra mig igen så kommer jag hitta en fin plats till dessa. Det var väldigt bra timing för lite uppmuntran. Igår fick jag en liten blödning igen och har sedan dess varit väldigt orolig över om allt ska dra igång igen. Jag har också sedan natten haft ökade smärtor. Jag försöker hålla mig till positiva tankar,men det är svårt att hålla oron borta. Nu fick jag något nytt att tänka på och uppmuntrande ord att minnas i jobbiga stunder. Tack så jättemycket, du är en underbar människa!

Endometrios är så mycket mer än bara härdar, cystor och sammanväxta organ....

Nu är min mage en palett blandad av både underbara under och vidriga stunder. Jag har vita snygga "tiger ränder" som Lillan säger... Efter graviditeten med henne.
Jag har också ett (än så länge) lila sträck ifrån kejsarsnittet av min son.
Men utöver detta så är allt annat brännskador. Efter två månaders intensiva smärtor har magen tagit stryk av värmedynan. Den har gått på max konstant och oftast har jag även legat dubbelvikt med den hårt tryckt mot magen.
Inte världens vackraste bild. Men det här är min mage och det är såhär jag ser ut. Jag tror inte häller att jag är ensam.

Smärtorna sätter verkligen sina spår. Jag kan inte ens föreställa mig hur jag ser ut på insidan. Men jag vet hur stort avtryck sjukdomen gjort på mitt psyke. För varje gång endometriosen slår ner mig så blir jag mer och mer nedbruten för varje gång. Men samtidigt så reser jag mig alltid och blir samtidigt starkare. Kanske för att man bygger upp en mur och stänger av känslor. För hur faan ska man annars orka med en så vidrig sjukdom...

Jag älskar verkligen himlen. Speciellt som den ser ut från vårat fönster. Så otroligt vackert!

Jag har börjat se lite hopp lysa upp i fjärran. Igår var blödningen mycket mindre. Och idag var den till och med helt slut! Kan knappt tro det är sant. Jag dubbelkollar gång på gång och väntar mig att den ändå ska vara där. Men inget på hela dagen. Jag vet att den kan börja när som helst igen och jag är beredd på de. Men det ger mig ändå lite hopp. Tänk om den lagt sig nu och inte kommer tillbaka. Så underbart det skulle vara. Jag måste ändå sätta in spiralen igen så fort jag är läkt. Den smärtan som kommer utav den kommer jag inte ifrån. Men försvinner nu blödningen så kanske även mina värsta dagliga smärtor också lägga sig lite. Än så länge känns det ingen större skillnad men om några dagar kanske den lägger sig och jag orkar röra lite på mig igen *hoppas*

Något positivt har iaf hänt och jag är glad för de. Det har verkligen känts hopplöst innan, och jag har inte kunnat se något slut på lidandet. Men nu finns det hopp. Det är så jävla skönt!

Idag har jag gråtit...ett flertal gånger.
Först av förtvivlan och smärta. Men sen av något helt annat.

Min kära man fick för att hämta mat från pizzerian... (kärlek redan här). På vägen hem tog han med sig posten. Där fanns två paket, till mig!
Jag hann inte se allt som fanns i fören tårarna kom...jag drog upp en chokladkaka! Redan där var jag rörd till tårar....självklart! Men det fanns så mycket mer i dessa paket som värmde mitt hjärta riktigt ordentligt. Kommer hålla mig varm på detta i lång tid framöver. Framförallt korten som mina älskade vänner skrivit till mig. Måste dela med mig av all denna kärlek så jag bifogar lite bilder. Mina två allra närmaste vänner tänkte på mig och skickade samtidigt ett varsitt paket till mig. Helt utan vetskap om den andras planer. Känner mig så otroligt älskad!
Jag må känna mig extremt ensam ibland. Men det är väldigt tydligt att jag är långt ifrån ensam. Tack så otroligt mycket för all stöttning jag får!

Jag vet att det bara är tre dagar sedan dom tog hål på min livmoder. Men jag hade ändå tänkt att det fans en chans att det skulle kunna kännas lite bättre nu. Om så bara en gnutta.
Det ända som har blivit lite bättre är mitt humör. Jag trivs mycket bättre hemma med min familj. Framförallt mår ja bra av att vara med min lilla bebis som helatiden får mig att le *bästa medicinen*.

Annars har det inte gått åt rätt håll. Om annat så känd det som att smärtan ökat. Men det kan lika gärna vara så att jag bara uppfattar det som mer smärtsamt för att jag är så slutkörd. Smärtan är kostant. Och den får för sig att toppa bara jag rör mig något eller andas för djupt. Minsta jag spänner bäcken musklerna med andra ord. Dom här tre dagarna har känts som en hel vecka. Jag känner att jag inte har något tålamod för att vänta ut när det lättar. Vill att det lättar nu. Iaf lite, så jag kan få lite hopp om framtiden.