De mesta känns väldigt mörkt just nu. Jag börjar tvivla på att jag kommer bli bättre även med spiralen. Känns som att det kommer bli ett hämskt år. Men jag har ändå tur i oturen. Jag får kärlek... vilket är det ända just nu som får mig att orka.

Min man offrar dyrbar sömn när han jobbar natt. För att hjälpa mig med sånt jag inte klarar av själv.
Lillan hämtar saker, underhåller lillebror, leker och kramas.
Lillen är på mig som en fästing. Han klättrar på mig och gosar in sig i mig så man skulle tro att han försöker ta sig in i mig :D. Han pussas, kramar och hämtar dom allra roligaste leksaker till mig. Min familj är verkligen nyckeln till att klara allt just nu.

Jag får också ett stort stöd från vänner och familj/släkt. Min underbara kusin har varit här och tagit hand om Lillen när det behövts. Hon har då även lagat mumsig mat till hela familjen. Vänner från olika håll och kanter skriver stöttande, värmande och kärleksfulla kommentarer. Jag suger åt mig av varenda en av dom! Jag orkar inte svara mycket på dom just nu. Men dom får mig att ta mig genom dagen.

Är så tacksam för att jag får så mycket kärlek just nu <3

Jag är fortfarande helt stäld efter gårdagens operation. Jag ska försöka att inte tänka på 6 jobbiga veckor. Jag ska försöka ta en dag i taget och göra det bästa jag bara kan just den dagen jag kämpar mig igenom.

Många tankar har landat under dagen. Jag funderar på om endometrios från utsidan av livmodern nu kan ta sig in till insidan då det finns ett hål rakt ut....eller in. Vad skulle det isåfall innebära? Jag hoppas den chansen är väldigt liten. Är det någon som kan lyckas med något sådant så är det jag.

Jag vet också att jag i ren ilska sa till läkaren att hon måste opera bort hela jävla skiten. Jag sa det för att jag var så trött och hade extremt ont. Jag ville bara att dom skulle söva mig direkt igen o ta bort skiten. Hennes svar var då "ja, det är nog någonting vi behöver ta ställning till snart. Men det är inget vi gör idag"
Det fick mig att börja fundera efteråt. Tror hon inte att spiralen kommer att hjälpa? Är hon redan i tanken på att det här kommer gå åt helvete och det ända som då stoppar blödningen är hysterektomi?

Kommer inte ta det bra om jag sätter in en ny spiral om en månad och jag ändå fortsätter att blöda. Det får för min del ingentligen fortsätta blöda bara det inte innebär att alla vidriga smärtor tillkommer.

När jag mår lite bättre ska jag ha ett möte med min läkare och planera för framtiden. Jag antar att det här kommer bli en del av samtalet.

Jag ska inte ha flera barn nu. Men jag känner mig ändå inte redo att operera bort livmodern än. Jag hoppas att jag iaf kan få ett val. Jag vill inte höra att det är min ända väg att gå för att sluta blöda.

Men nu försöker vi ta en dag i taget. Ja får skita i vad som händer imorgon. Ja måste bara orka just idag. Just idag, varje dag.

Ja orkar inte mycket just nu. Jag trodde att dagens operation skulle bli en vändpunkt. Så fel man kan ha. När jag vaknade ur narkosen blev första andetaget ett skrik. Följt av syrebrist inför nästa skrik. Efter över en timme fick dom dra ut mina ben för att dom krampat ihop. Som vanligt har jag väldigt ont efter ett ingrepp.
När smärtlindringen väl ger effekt kommer beskedet.... Ingen spiral har satts in. Det var inte möjligt.
När dom skulle skrapa bort den tjocka hinnan i livmodern så råkar dom göra ett hål i livmoder väggen. Kan knappt tro de. Ett jävla hål rakt ut i buken där all endometrios härjar.
Att sätta in en spiral nu kan leda till att den tar sig ut genom hålet och ut i kroppen. Kan man ha mer jävla otur!

Nu måste hålet läka ihop och jag måste vänta en hel månad med att sövas igen för att få en ny spiral. Inte nog med att jag måste gå igenom dessa smärtor igen som ingreppen innebär. Jag ska också fortsätta blöda och ha ont i 6 veckor till! Känns så jävla övermäktigt. Hur ska jag orka med allt de här? Jag blev helt knäckt. Smärtorna tar kål på mig....

Idag är smärtorna något mildare. Jag står ut så länge jag sitter stilla men att röra mig går bara inte. Ändå har jag bestämt att jag och Skaliz ska dra oss hemåt. Jag har diskuterat fram en plan med läkaren så att jag ska kunna stå ut någorlunda hemma tills på måndag. Jag mår bäst hemma och kan slappna av hemma. Har också läldigt mycket mera att fokusera på så att jag kan ignorera smärtan lite. Så länge jag blöder så finns det inget alternativ än att bara ha ont. Det gäller bara att stå ut.
Nu gäller det bara att klura ut smidigast lösning för att få mig hem, för hem ska jag bara :)

Ja, då hamnade man på sjukhuset igen *suck*.
Smärtorna blev för mycket för mig att hantera. Jag hade tagit den smärtlindring jag hade hemma men det hjälpte ingenting. Efter över två timmars väntade på doktorn så skulle jag undersökas. Jag klämde nästan sönder ena sjuksyrrans hand...helvete vad ont det gjorde! Jag skakade som ett asplöv och fick ingen luft. Efter lite smärtlindring kunde jag prata lite igen. Det visade sig att jag har blödit så mycket att spiralen har flyttat sig ner mot livmoder tappen. Inte konstigt att jag hade ont. Den satt riktigt illa.
Så jag hade o välja på att fortsätta ha så ont tills på måndag eller att hon skulle dra ut den utan sedering nu. Jag står inte ut med smärtan, jag är helt slut. Så jag gick med på att dra ut skiten.

Så nu ligger jag här inlaggd för att få smärtan under någorlunda kontroll. Jag kan inte ens beskriva hur ont det gjorde när hon drog ut spiralen. Dom fick hålla fast mig i stolen för ja höll på att ramla ut. Jag kunde inte andas eller höra ett ord av vad dom sa. Jag fick mera smärtlindring efteråt. Men det känns fortfarande som att dom har glömt kvar en fet kniv där inne. Vidrigt är hon det mest passande ordet.

Jag blir kvar här tills vi har smärtan under kontroll. Jag var helt slut innan jag åkte in. Men efter det här känner ja mig mer död än levande. Jag hatar verkligen den här jävla sjukdomen. Känns så nedbrytande att tänka på att jag aldrig någonsin kommer att bli frisk. Nu har jag ytterligare tre veckors smärtperiod att plöja igenom innan jag förhoppningsvis får en paus. Ja behöver verkligen en paus....

Nu har det gått två veckor sedan spiralen sattes in. Jag skulle vid den här tidpunkten bli fri från blödningen. Men ist spenderas dagen på sjukhuset. Under helgen har blödningen ökat, Mer och mer för varje dag. Jag fick lov att låta dom göra en undersökning. Ont som in i *piiip* som vanligt. Dom kom fram till att spiral sitter fel. Dom ville dra ut den redan nu. Men det gick jag inte med på utan sövning. Alla tider var upptagna, men på måndag ska jag in på operation igen. Dom behöver dessutom skrapa bort en tjock hinna inne i livmodern. Det känns helt knäckande att veta att jag måste utsättas för dom brutala smärtorna igen så tätt inpå. Det skrämmer skiten ur mig. Hur ska jag orka? Bara gråter just nu. Jag vill bara ge upp, men det kan man inte göra. Jag bara måste utsätta mig för skiten igen.

Vissa dagar känner jag mig väldigt nedslagen. Jag vet att spiralen inte skulle vara något mirakel. Men ändå kändes det som att det iaf skulle bli lite bättre. Det ända som blev bättre var mitt hopp, och ökad energi pga det. Men nu börjar hoppet svika. Blödningen har nu ökat ist för att minska. Idag är en väldigt kass dag med mycket smärta. Det känns som att det här aldrig kommer att ta slut.

Jag vet att läkaren sa 2-3 veckor till med blödning. Men jag trodde faktiskt att hon tog till lite extra. Inser nu att så inte var fallet.
Stå ut dag in och dag ut... Jag vill inte att det här ska vara min vardag länge till. Ja kämpar verkligen för att orka hålla humöret uppe just nu. Men inombords känner jag mig likgiltig, tom och helt värdelös...

En vecka har nu gått sedan jag fick spiralen. Blödningen är kvar. Precis som allt julpynt *suck*.
Jag hoppas att jag ska kunna komma upp mer från soffan snart så jag får bort allt. Jag saknar att kunna städa, damma o pyssla här hemma. Jag har idag kunnat sitta lite på golvet iaf. Har lekt massor med Mini. Problemet är bara att han då ist kryper upp i soffan när jag är på golvet. Busfröet tycker det är jättekul att göra allt som får mamma att säga "aj aj"...Då härmar han glatt med pekfingret i luften "ajja". Älskar verkligen att vara mamma. Barnen ger så mycket glädje och kärlek. Med deras hjälp är jag snart på fötterna igen och julpyntet är som bortblåst!