Jag har inte vågat säga något innan, för jag våga inte lita på att det skulle bli av. Men idag var jag faktiskt på inskrivning på operation. Jag vet att det fortfarande kan ta väldigt lång tid tills det blir av. Men det är ändå ett steg i rätt riktning. Dom jag fick prata med trodde att operationen kommer bli av ganska snart iaf. Dom vill operera fort eftersom att mina smärtor har ökat. Så om dom bara som får ok uppifrån att börja operera igen, så kommer jag få en tid.
Jag fick veta att dom skulle ha ett möte idag om de hela. Så har man tur kanske det snart drar igång igen. Troligtvis kommer jag bli uppringd och bli inlagd direkt samma dag, för att sedan opereras dagen efter. Det kan gå fort.
Nu har jag ju sällan turen på min sida. Men det är kanske bäst att börja ta farväl av min livmoder och äggstockar. Dom har gjort ett toppen jobb när det kommer till mina barn. Så jag är evigt tacksam! Men nu har dom inget mer positivt att ge. Det känns sorgligt att ta bort dom. Jag tänker mycket på hur det kommer kännas efteråt. Kommer det känns tomt? Kommer smärtorna försvinna eller ändras?...
Jag hade önskat att dom kunde få stanna kvar. Men nu är det som det är och det är dags att ta farväl. So byby babymaker, byby!

Min livmoder gråter i sin ensamhet.
Idag skulle jag igentligen ha varit på inskrivning på operation. Komma ett steg närmare operationen. Men det blev inget av.
Efter nyår fick jag veta att min operation inte kan bli av i varken januari eller februari. Något mer än så kunde dom inte säga. Men jag fick ändå en tid till inskrivningen, så jag kunde stå redo att ta en avbokningstid. Det gav mig lite hopp.
Men förra veckan ringde telefonen.... Inskrivningen ställs in och jag får veta att inga operationer kommer göras framöver pga covid. Endast aggresiva canser fall kommer opereras. Jag bröt ihop. Känns som att jag aldrig kommer ifrån de här lidandet.

Sedan helgen har dessutom mina smärtor ökat. Jag känner att det här inte är någonting som kommer lägga sig i första taget. Jag får kämpa för att hålla ihop om dagarna. Jag har fått ändra om mina mediciner efter samtal med vården. Dom är inte så förtjusta i att mina smärtorna ökar så här mycket.... (Som om jag skulle ha varit de!?) Dom ska iaf kontakta op och försöka få in mig till operation iaf, då jag är i så stort behov av den. Jag vågar inte hoppas länge så jag kommer inte gå och vänta direkt.

Känner mig som en sliten trasdocka i kroppen. Imorgon är det dessutom dags för en ny spruta Enanton. Kan inte föreställa min hur det kommer gå när jag är så låg redan innan. Time will surely tell. Börjar bli väldigt orolig över min egna hälsa.

Mina smärtor har börjat eskalera i skrämmande fart. För några veckor sedan började jag få små "lindriga" smärtattacker här och var. Ganska sällan och dom släppte ganska fort. Sedan dess har jag blivit sittande på marken oftare och oftare. Som när den här bilden togs av min mor på Ica Maxi.
Hon backade undan för att se hur folk reagerar.
Hon förvånades över att det endast var en kund som stannade och fråga vad som föregick. Resten tittade konstigt och lät mig sitta där själv. Och så kan det vara. Tror många blir rädda och osäkra på vad dom ska göra när dom ser någon må dåligt. Men det är trots allt ofta som vänliga själar dyker upp och visar omtanke/nyfikenhet/hjälp. Personalen på ICA kom efter en stund och kollade läget *tummen upp för Ica*.

Hur som helst så har attackerna blivit starkare. Dom har även blivit svårare att hantera. Senaste dagarna har smärtan hållt i sig. Jag håller mig sysselsatt om dagarna och lycka trycka undan mycket. Men jag är lätt irriterad och tappar humöret för minsta lilla. På kvällarna när barnen somnat kommer allt ifatt och jag mår långt ifrån bra.
Idag fyller min älskade son 2år. Vi har haft en helt underbar dag och jag har verkligen kunnat fokusera helt på honom. Skrattat och varit glad. Är imponerad över hur duktig jag blivit på att maskera smärtorna. Så länge dom inte drar ner mig till marken. När jag varvar ner och inser hur det faktiskt känns i kroppen, blir jag nästan chockad. Kan inte förstå vad som försiggår där inne som kan göra så ont. Jag önskar att det ska släppa efter. Men känslan är att ett nytt skov dragit igång.

I förrgår tog jag Enanton spruta nr:13. Den var inte att leka med. Faan så dåligt ja mår! Hela kroppen känns som en stor jävla pungspark. Varje muskel ömmar, blodströmmen känns frätande, mår illa, har inga krafter. Tårarna är inte långt borta.
Försöker lista ut varför den här sprutan känns vidrigare än tidigare.

1.) Har jag bara förträngt hur hämskt det är, nu när både jul och nyår tagit stor fokus? Mycket möjligt så det känns som en evighet sedan jag tog spruta 12.

2.) Kroppen kanske är i sämre skick och därför reagerar kraftigare?

3.) Gjorde jag något fel när jag tog sprutan? För djupt, fel ställe, blandat fel....

Jobbigt känns det iaf och jag hoppas verkligen att det ger med sig snart. Hatar att bara ligga i soffan och helt slösa bort dagarna. Jag har så mycket jag vill göra. Nu när snön kom också så skulle de vara extra kul att va ute och leka lite med barnen.

Som jag avskyr den här behandlingen....

Sitter hemma och myser med sonens snutte. Känner att jag håller på att bli aningen känslosam. De här året har verkligen inte varit vårat år.
4 nedsövningar.
2 spiraler som fastnat i livmodertappen som fick slitas ut.
1 hål i livmodern.
1 elak polyp
Cystor
Flertalet smärtsamma undersökningar.
Långvarig blödningen.
11 stycken (än så länge, blir många fler) vidriga sprutor.
Ingen stöttning från vården (inget nytt dock)

Biverkningarna från sprutorna är inte bara smärtsamma och obehagliga. Dom är dessutom dyra. Min syn har blivit lidande så ja måste nu skaffa nya glasögon. Något annat som är dyrt är att vi måste köpa ny bil. Min man var med om en bilolycka för ett par veckor sedan. Med tanke på att bilen blev skrot så klarade han sig väldigt bra som tur är. Men det var läskigt som fann! Jag fick flashbacks från min egna olycka 2004. Det var som att allt hände igen. Som tur var så fick ja ju en bil som vi kan använda tillfälligt nu. Men det visade sig att den inte vet helt kry den häller så vi fick lämna in den på reparation. Gick som tur va att fixa till den, men det är inte så kul timing så här inför jul. Mycket problemlösning och stress hela tiden.
Både min fysiska och psykiska hälsa har fått sig en smäll.
Man tänker att nu får de räcka med skit, de måste vända. Ni vet att den tanken är väldigt farlig att få. Så fort den tanken bildas i hjärnan så får man en klump i magen, och man vet redan då att något nytt kommer krypa fram o bita en i röven.
Idag kom de. Men de missade dock röven.... Fast de va inte långt därifrån. Diskbråck i ländryggen.

Nu tänker jag ist att det troligtvis kommer krypa fram flera problem innan året är slut. Jag kryper bokstavligt talat på mina knän. Men ja säger bara: Bring it on!!

Idag lyckades jag få tag på enhetschefen. Hon tog direkt tag i situationen. Hon götta ner sig i min journal och såg till att jag fick en läkartid bokad. Tyvärr ligger den ytterligare 3 veckor fram i tiden *suck*. Hon var dock vettig att prata med och hon la mycket tid på vårat samtal. Hon tyckte inte om att jag tar sprutorna så tätt inpå (var 3:e vecka ist för var 4:e), men förstod att jag måste. Hon var ännu mindre glad över att jag tagit så många sprutor, och utom add-back. Hon tyckte inte att det var konstigt att jag mådde så dåligt som jag gör. Men vi kom fram till att jag inte har något annat val än att fortsätta med sprutorna ända fram till operationen. Men nu måste jag börja dom igen, fast med add-back. Annars bryts min kropp ner....*No shit*.

Att operationen i sthlm inte blir av tyckte hon var dumt. Men hon kände ändå att Linköping kunde vara kapabla att genomföra operationen. Det kommer diskuteras vidare. Det blir isåfall en öppenbuk operation med rensning av all endometrios. Samt borttagning av livmoder, äggledare och äggstockar. Genomgång av nästan alla organ. Någon mer remiss kommer troligtvis inte skickas. Så planen med Finland sket sig.

Eftersom att jag nu är förkyld så kan jag inte ta mig till sjukan, och jag behöver ta sprutan snarast. Så spruta nr 10 fick jag ta själv hemma.

Är glad över att jag äntligen fått prata med någon. Och att någonting kommer ske. Men det ligger långt fram i tiden, jag vet inte helt vad och jag måste stå ut med sprutorna ett bra tag till. Så jag är samtidigt lamslagen. Känns som att jag går emot min egen vilja när jag nu tom självmant sprutar i mig giftet hemma i soffan. Jag vill ju verkligen inte. Men så länge vården är frånvarande har jag inget val.

Pumpan som Lillan och jag fixade till inför halloween. Passar väldigt bra just nu. Är så förbannad på vården så ja vill spy på den!
Tre veckor har passerat sedan jag senast skrev att jag inte hade någon kontakt. Det har tyvärr inte förändrats. Jag har ringt och ringt och ringt... Varje gång blir jag meddelad att jag ska bli uppringd snarast av ansvarig läkare. Men ingen jävel ringer upp. Nu har jag gett upp. Enanton Spruta nummer tio skulle ha tagits nu och jag är helt utan behandling. Från en stark extrem behandling till ingenting alls.... Känns väldigt smart. Är så extremt arg! Men jag är nog igentligen mest rädd. Vad händer med mig nu? Ingen hjälp, ingen tar ansvar. Och jag klarar inte det här själv. Jag är livrädd för vad som kommer hända när jag börjar blöda igen.

Att ha en allvarlig sjukdom utan att ha vården vid ens sida är skrämmande. Så imorgon ska jag faktiskt ringa till ett sjukhus i Finland, och fråga om dom möjligtvis kan ta emot mig. Har ingen aning om hur det kommer fungera men jag måste göra någonting iaf. Min mormor har redan ringt dit och frågat runt lite. Hoppas verkligen att de här kan gå vägen. Men jag har inte mycket tid på mig. Känner mig så extremt ensam...

Nu är jag färdig! Tänker inte låta dom ge mig en ända spruta till. Jag orkar inte mer. Jag har fått nog! Den här senaste sprutan Enanton var extremt jobbig. Nu har jag ändå tagit nio stycken sprutor och är stolt över att ja orkat så här länge.

Min cysta verkar inte vara någonting dom bryr sig om alla. Ingen återkommer till mig med svar på några frågor. Nu har jag dessutom sett i min journal att specialist op på sös inte tar emot mig... Känner mig så obetydelsefull. Vad som händer nu har jag ingen aning om. Men någonting får jag hitta på.... Det är ju ingen annan som som bryr sig. Inte ens någon som pratar med mig om beslutet.