Idag var det sista kalasdagen denna vecka. Min mor och bror fyller år så det blev middag och tårta i Sörping. Jätte mysigt! Lillan gjorde en igelkott med sugrör till mormor ^^.
Men nu är det slut på kalasandet som varat nästan hela veckan. Imorse var det vägningsdags och jag har "bara" gått ner 0,8kg denna vecka. Jag är väldigt nöjd med siffran, de e inte de. Men jag har ätit fel saker även om jag tänkt på mängden. Jag har märkt denna vecka att min mage inte tål kolhydrater. Varje gång jag fuskat och ätit tex potatis så sväller magen upp. Så det ser ut som att jag får lära mig att leva utan dom stora kolhydraterna här i livet. Ska bli spännande att se om magen minskar denna vecka när jag ska klara mig utan.
Från det ena till det andra....Jag har börjat få så förbannat ont i nacken om kvällarna nu för tiden. Det är ju inte ens minusgrader ute än. Sitter o torkar tårarna från kinderna. Jag är inte ledsen alls, men jag antar att värken lockar fram dom. Stel som en pinne, svårt att röra på huvudet och armarna. Igår blev jag riktigt förbannad. För då fick jag ont av att hålla i tv dosan. Jag hade inte valt vad jag ville titta på innan jag fick ge upp...då e de illa! Mitt tålamod är ju inte det bästa häller :). Men imorgon börjar en ny vecka med nya möjligheter!

Det har snart gått 4 år sedan Lillan kom till jorden, min lilla ängel. I väldigt många år har jag försökt kämpa mig fram till ett arbetsliv, och detta året har jag tillslut "lyckats". Jag har varit på arbetsutredning 10 månader nu. Under dessa månader har jag varit borta minst 2 månader pga att jag satt i rullstol och opererades. Utöver de har jag sällan klarat mina tre dagar i veckan och minskat från två timmar per dag till en. Det har inte gått som det borde med andra ord. Jag har börjat inse att det förstör mer för mig att "jobba" än vad det ger. Min handledare håller med mig och tycker inte att det är värt att fortsätta. Jag kommer ändå aldrig komma upp i 25%. Jag har också fullt stöd ifrån arbetsförmedlingen vilket känns skönt. Nästa steg är att kalla in arbetsterapeuter och läkare för en hälso/arbets utredning. Sen börjar det roliga med att söka aktivitetsersättning om igen. Känns inge kul alls för de tär så mycke på psyket. Men jag har mycke stöd runtomkring mig nu iaf så vi får hoppas det går vägen. Inom en förhoppningsvis snar frammtid kommer mitt heltidsjobb bli att vara 100% mamma åt min älskade lilla tjej. Hon förtjänar att få den kraft och ork jag har om dagarna. Ist för att kämpa på jobbet, sova och sen inte ha några krafter kvar till familjen. Hon förtjänar det bästa. Så jag ska försöka tänka positivt och tänka på vad jag kan göra för henne sen, ist för att älta att jag är för värdelös för arbete. Hon är ju min största glädje här i livet. Så varför inte ge henne all min tid <3

Detta har jag gjort på jobbet idag. Det var det ända jag klarade av idag. Det är sååå simpelt och enkelt så vem som hälst skulle kunna göra de. Men idag tog det emot...jag han göra 5 servettpaket innan tårarna börja sippra fram. Men jag gav inte upp...kändes så jävla illa att få så ont av en så simpel uppgift. Jag gjorde ca 15-20 paket totalt och det tog hela 1,5 timme. Sen gick jag hem och la mig o sov ca 3timmar. Det blev iaf bättre på eftermiddagen. Vi såg på film hela familjen och myste i soffan. Sen orkade jag tom följa med på en liten kvällspromenaden. Tack vare min familj så har jag trotts allt haft en helt underbar dag <3

Jo, vist. Men Nae! Ja vill inte behöva acceptera smärta. Smärta får man för att kroppen varnar om att något är fel. Men om nu kroppen är så jävla smart så borde den väll sluta smärta när man ändå inte kan åtgärda felet. Den kan väll varna om något nytt skit uppstår men sluta jävlas på grund av samma problem år efter år. Är så trött på skiten ibland (just nu). Men vist acceperar jag smärtan större delen av livet...har jag något val?

Idag skulle jag ha åkt in o köpt kläder till Lillan. Men det gick inte... Nacken skulle inte pallat med en bussresa och jag kan inte lita på magen när det gäller att köra bil. Blev så ledsen då jag lovat att köpa ett rosa nattlinne åt Lillan. Men min underbara man tog med sig oss båda till ikano på eftermiddagen så hon fick sitt rosa nattlinne med hello kitty på till slut :).

Min kropp på ha gått i ide men jag älskar mit liv...jag har ju världens mest underbara familj <3

Min whiplash blir alltid värre när kylan kryper fram. Så stelheten gör sig mer och mer tydlig med tiden. Men igår fick jag den briljanta iden att åka en rutschkana på Leos lekland...Ingen bra ide! Kändes som att hela nacken brann på mig. Den har inte blivit bättre idag kan ja lova. Varje rörelse gör att jag "ser stjärnor". Har hållt mig väldigt stilla idag för att kunna stå ut. Sammtidigt bråkar endometriosen med mig och det hugger till riktigt ordentligt flera gånger under dagen. Jag må inte hoppa runt och dansa men jag visar väldigt lite av hur jag faktiskt mår nu för tiden. Mycke beror nog på att jag faktiskt kan dölja mycke. Efter mina två månaders vila i sommras har jag så mycke energi att orka kämpa emot. Sen beror det på att jag vill leva så "normalt" som möjligt. Idag märkte jag att det inte alltid är så bra att dölja allt. Framförallt om jag skiter i kommunikation. Min man missade idag att jag hade så ont som jag faktiskt hade. Det blev tokigt för oss båda eftersom att jag varken visat eller sagt något. Jag måste bli mer tydlig med att låta honom veta när jag har det extra jobbigt. Det är ju tyvärr inte bara jag som får lida av mina sjukdomar utan även min familj. Nu går vi in i de mörka årstiderna och det är bäst att vi gör det tillsammans, både i med och motgångar.

Man är ju så vacker med sjukhusmössan på sig ^^. Känner mig inte lika vacker nu efteråt. Den här tanden satt inte riktigt lika illa som den sista...vi klockade tiden på en timma. Som vanligt är jag nojig över bedövningen. Det gör ju så satans ont. Två sköterskor fick hålla i mig under sticken för jag skakade så dant. O faan så hon tröck i käften denna gång när tanden skulle ut. Nacken är ju helt paj nu...tack för den! Känner mig helt totalförstörd :(.
Under operationen började självklart magen att hugga också men som tur va störde det inte allt för mycke. Dom tjatade bara på mig att jag måste andas....jo tack du. Nu blir det hem o bädda ner mig i soffan. Tycka lite extra synd om mig själv en stund :)

Eftersom att Lillan lånade min kudde (hella min plats i sängen...) inatt så har jag sovit kasst. Vilket lett till att jag nu inte kan somna på grund av nacksmärtor. Men det gör inte allt för mycke. Dom smärtorna är sååå mycke mildare än Endometriosen. Bortsett från att jag ska jobba imorgon så blir det vila så mycke de bara går. För på lördag ska vi till Kolmården och titta på riktiga tigrar. Är väldigt nervös över hur det ska gå *bokstavligt talat*. Endon har tagit ett ordentligt grepp om min mage igen och promenader är min värsta fiende just nu. Men jag ska dit, så e de bara!

Idag är det 10 år sedan jag var med i bil-buss olyckan. Ett helt decennium har gått! Jag har verkligen kommit långt på 10 år. Jag är fortfarande glad över att jag kan ta mig i och ur sängen själv :p. Sammtidigt har det gått såå lång tid och ändå har jag fortfarande ont varje dag. Räcker de inte snart? Men bring it on bara, ja pallar 10 år till. Ja står självklart ut så länge skiten är kvar. Men det skulle ju vara gött om det inte höll i sig hela livet. Jag har iaf lärt mig fruktansvärt mycke av olyckan. Jag uppskattar livet och allt som det inehåller. Jag har full respekt för trafiken. Jag kan behärska smärta bättre än många andra. Jag har lärt mig att dölja den fruktansvärt bra med åren. Så bra att jag själv glömmer bort den ibland ;). Jag får fortfarande ångest i trafiken och är extremt nojig när de gäller Lillan. Men de blir ja nog aldrig av med. Jobbigast är det nog för min man som får sin hand sönder klämd så fort en bil KANSKE kommer åt vårat håll ^^

Denna hämska dag har lett till att jag är den jag är idag. Någon jag är stolt över att vara. Den må ha förstört min nacke för all framtid. Men den har gett mig något som är så mycke mera värt...mig själv.
Så på ett väldigt konstigt vis vill jag fira denna dag....Ja e ju inte normal, de vet ja ;)