Idag har jag haft en tuff dag känslomässigt. Började med en väldigt stressig morgon. Blev väckt av Lillan som inte kunde hitta sina badkläder. Ser sedan att klockan var väldigt mycket mer än vad jag trott. Super snabba jag i snigelfart innan morgon medicin gett effekt...hann inte med hälften av vad jag hade tänkt. Mannen kommer till undsättning och kör oss till Dagis så vi kom i tid. Och JA jag kallar det för dagis. Och det kommer jag troligtvis alltid göra. Lillen ska idag ha sin första riktiga dagis dag. Bara där flyger känslorna iväg åt alla möjliga håll. Lämningen gick bra...tills jag satte mig i bilen och åkte hem. Hem till ett hus utan barn... Ja kunde va på toa själv. Jag sa inte "jaja baja" en ända gång. Jag kunde både höra och se vad som var på tv:n. Och självklart....så va de hämskt! Hjärtkrossande. Lillen däremot hade inga jobbiga känslor den här dagen. Vilket är underbart skönt!

En sak som gjorde det extra jobbigt för mig, är att jag känner av all smärta tusen gånger mer. Barnen är verkligen min räddning när det kommer till att klara av smärtorna. Tror ja tjöt i ca 3timmar innan känslorna la sig lite. När jag väl kunde hämta hem Lillen och Lillan kom hem från skolan, så går lillan till stallet. Jag har verkligen separations ångest. Även mannen stack iväg på em. Kände mig ensammare än ensammast idag. Ja skyller mina extrema känslor på alla hormoner jag har i kroppen. Känns bäst så ^^.

Smärtorna har vajat en hel del och har varit svåra att hålla inom mig. Men jag fick en paus på kvällen då jag fick ytterligare en leverans med *vad jag mår bra av* av en vänn. Hon stannade och pratade en stunt vilket var väldigt skönt. Fokusera på något annat än de onda ett tag. Älskar när jag kan ignorera skiten. Då känns det som att jag vunnit över endon...tills ja blir själv igen och den smäller till som en käfftsmäll i plytet. Men ändå en väldigt mysig paus som jag gärna upprepar.
Nu ska jag och min käftsmäll lägga oss och hoppas på lite sömn, och en mindre känslosam dag imorgon.

I fredags var jag så glad över att blödningen var borta. Glädjen försvann fort när jag senare åkte in akut och fick dra ut den felsittande spiralen. Dagen efter hade jag ont efter utdragningen. Men var trotts de glad över att få vara blödningsfri. Nu jävlar kommer jag få en liten paus....trodde jag.
Idag kom den förbannade blödningen tillbaka. Jag hann knappt börjat njuta av pausen innan den tog slut. En liten hint av en stråle ljus sippra förbi. Jag har länge önskat mig bara en liten paus. Men de här var överdrivet lite. Känner mig nästan mer nedslagen nu....

Dags att gå o lägga mig nu och samla lite kraft till att orka med allt som den här jävla sjukdomen utsätter mig för. Jag vill vara mig själv igen.... innan jag glömmer bort men jag faktiskt är under all denna skit.... Hatar att ibland bara vara en sjukdom.

Jag fattar inte varför jag ska ha sån jävla otur jämt, kan man inte få någon jävla paus snart *arg, ledsen, besviken*.
Imorse var jag glad. Inte en ända droppe blod. Äntligen! Men självklart får min lycka inte vara länge. Jag fick ett smärt anfall som bara eskalerade och vi fick åka till akuten ganska direkt. Jag sa direkt att jag har en vårdplan, och dom följde den direkt *tummen upp*.
Precis som jag misstänkte så hade spiralen glidit ner till livmoder tappen. Dom fick dra ut den direkt. Smärtsamt som in i helvete! Ren jävla tortyr. Helt otroligt att det händer igen. Ska vi se nu vad som gjort iår:

* Spiral insättning under sedering. Svin ont ändå.
*Akuten pga smärtor. Spiralen har glidit ner lite.
*Akuten pga smärtor. Spiralen satt i livmoder tappen. Drogs ut. Brutala smärtor
*Misslyckad skrapning och spiralinsättning. Hål i livmodern.
*Spiralinsättning under sedering. Svin ont ändå.
*Akuten pga smärtor. Spiralen har glidit ner lite.
*Akuten pga smärtor. Spiralen satt i livmoder tappen. Drogs ut. Brutala smärtor.

Alla dessa tillfällen har lätt till inläggning på sjukhuset för att få ner smärtorna. Jag har inte radat upp alla inläggningar imellanåt då jag bara behövt hjälp med smärtlindring. Jag har också mått dåligt även hemma efter alla ingrepp. Men jag har inte hunnit läka innan nästa skit uppstår. Allt detta och det är bara mars! Är jag fast i någon sjuk jävla mardröm? Det känns inte verkligt någonstans. Och vad kommer hända nu? Jo....
Jag kommer troligtvis bli satt på Enanton sprutorna igen. Men biverkningarna av dessa är en ren mardröm bara de. Sist blev min syn dålig....den biverkningen har ännu inte släppt 8år senare. Jag tappade också hår, kräktes, yrslig, extremt trött mm. Jag vet att jag låg i soffan största delen an den tiden....vidrig behandling.

Min plan är nu att börja med detta rävgift....men enbart i väntan på operation. För nu har jag slut på alternativ för att få stop på blödningen. Nu får dom ta ut hela skiten. Jag har inte diskuterat detta med läkaren än. Men tror att hon tycker det är en bra plan. Hon kommer troligtvis tycka att jag ska gå på Enanton behandlingen längre än så. Men det kan hon inte tvinga mig till. Speciellt inte om jag kommer må dåligt av de.

Nu längtar jag bara efter att få åka hem igen. Invänta nästa katastrof...

Den här veckan har varit glädjande, rolig, spännande, prövande, oroande, smärtsam och utmattande.
Den här älskade goa ungen har inskolats på dagis. Det har gått hur bra som hälst. Han älskar att utforska allt som finns där. Det har varit helt underbart att få ta del av hans glädje och nyfikenhet. Har verkligen njutit av att få känna mig glad och lycklig ihop med allt annat.

Han och Lillan har också haft turen att mormor varit på besök. Hon tog först med Lillan på äventyr i fyra dagar. Självklart satte mammas hormoner igång tårflödet...tjöt som en gris av saknad. Jag som saknar min lilla ängel bara hon går till skolan. Fyra dagar var verkligen tuft. Men hon förtjänade verkligen att få lite extra roligt så jag var glad för hennes skull.
Vi har också fått tid att köpa dagis kläder, ha taco kväll och myst. Jätte mysigt. Med igår åkte hon till Kanarieöarna igen
Hon hjälpte mig att ta mig till och från dagis (rullat mig i rullstolen) också när hon va här. Idag skulle jag inte bara dit och hem. Jag skulle också lämna honom där en stund. Som för alla mammor brister hjärtat lite. Så tufft att vara ifrån sin lilla bebis. Men jag kände mig ändå trygg med att jag vet att han har roligt och trivs.

Men att ta sig dit och hem två gånger om, var jag inte riktigt redo för än. Gjorde riktigt ont och det har inte släppt än. Men jag hoppas det ska gå lättare med tiden.

Jag har fortfarande inte blivit fri från blödningen. Men den är extremt liten. Känns konstigt till och med att den lilla lilla blödning kan ge så kraftiga smärtor.
En av mina mediciner ökas i dos varje vecka. Jag har nu börjat känna att ger effekt. Jag kan sitta upp mer och använda rullstolen mer både inne och ute. Får ofta känna av det efteråt. Men det känns skönt med lite framsteg. Även om dom är små.

Den här dagen känner jag mig lite som vädret. Mest av allt är det mina känslor som svajat. Idag har blödningen varit betydligt liten. Men det säger ingentligen ingenting....än iaf. Det har ju hänt ett antal gånger tidigare. Sen har jag vaknat någon/några dagar efteråt i blodbad. Så jag är orolig över att bli för glad för tidigt. Samtidigt har smärtorna ändrats lite kan jag tycka. Jag tror att dom nya medicinerna har börjat bita lite på den ihållande smärtan.

Det som fått mina känslor att svaja är att jag trotts mindre blödning har mycket problem med huggande smärtor idag. Starka hugg som inte vill minska trotts smärtlindring. Det får verkligen glädjen att hålla sig nere. Blir väldigt låg av tanken på att smärtorna kan hålla ett så här hårt tag om mig även om blödningen försvinner. Är livrädd för att det ska bli så.
Jag är medveten om att smärtorna kommer hålla sig kvar iaf några veckor efter att blödningen försvunnit. Så än så länge går det inte att förutse hur det kommer att bli. Jag kan varken glädjas eller deppa ihop redan nu. Det får känslorna att spela mig ett spratt.
Att bli blödningsfri är steg ett. Så jag vill kunna glädjas åt att det kanske närmar sig snart. Men samtidigt kanske jag blir lurad... blödningen kommer ta fart igen. Eller att blödningen försvinner och smärtorna stannar kvar.

Är bekymrad över hur länge jag ska behöva leva i de här helvetet. Känner mig så fängslad och torterad av min egna kropp. Helt utan möjlighet att fly...

Nu har jag äntligen fått möjlighet att åka hemåt igen. Smärtorna är på lägre nivå och jag kan kontrollera dom själv. Efter gårdagens miss har dom faktiskt hållt vårdplanen. Men tydligt är det inte de ända som blivit fel. Till frukost fick jag in två mackor, yoghurt, saft och festis. Blev lite fundersam över att det inte alls är det här jag beställde. Frågade en sköterska om det möjligtvis kan vara så att jag fått någon annans frukost. Och så var fallet. I ett annat rum fick en tjej en bricka med bara ost och skinka :D. Ja tyckte att det var lite roligt. Men samtidigt så är det lite läskigt. Tänk om någon av oss hade någon typ av mat allergi, och fått fel kost. Det hade inte varit lika roligt. Tydligen har dom en student som hjälper till med lite av varje. Men tycker ändå att vissa saker borde kontrolleras lite bättre. Nu ska jag iaf fortsätta packa och börja bege mig hemåt. Längtar verkligen efter att få komma hem.

Har precis genomlidit en 4 timmars lång smärtattack utan hjälp. Hur faan kan dom misslyckas så brutalt med vården när det står klart och tydligt hur jag ska behandlas? Efter natten var smärtorna på en väldigt behaglig nivå. Kände att de skulle bli den kortaste inläggen någonsin. Jag tog tom en dusch på förmiddagen, så bra va de! Efter duschen så började smärtorna krypa på. Inte helt oväntat. Jag vrider på mig för att ta medicinen som alltid skall ligga där. Med det var tomt (första missen).

Jag ringer på klockan och en sköterska kommer in. Hon ska gå och prata med den ansvariga sköterskan. Tiden går och smärtorna ökar. Jag ringer igen och samma tjej kommer in. Jag påpekar att nu är det bråttom annars kommer inte den medicinen hjälpa. Efter lång tid kommer en sköterska in med tabletten. Men vid de här laget har jag på tok för hög smärta, tabletten ger ingen effekt. Ja ligger dubbelvikt på sängkanten.
Läkaren kommer nu in för att ronda. Hon säger att hon kommer tillbaka när jag är mer smärtlindrad. Jag ber henne då om att få smärtlindring. Men nej, tabletten ja fick måste utvärderas först. Tiden går....ja varvar mellan att hyperventilera och inte andas.

Efter ett tag kommer det in en till tablett som jag ska ta. Exakt lika dan som den jag fick innan, som inte hjälpte alls. Ja ber om att få hjälp, jag orkar inte ha så här ont. Men nej, nu ska de utvärderas om den tabletten hjälper först. Nu svär jag inombords. Hur i helvete e dom funtade!
"Aaa... den här medicin fungerade inte alls, så den måste vi ge igen" Stolpskott!

Det tog hela 4timmar och ett personalbyte innan jag tillslut fick hjälp. Hela kroppen är i kramp. Benen har jag ännu inte rätat ut, 2timmar senare.
Alla krafter är totalt slut nu. Är det konstigt att man stannar hemma längre än vad man borde när smärtorna kryper på?

Ja, då var man tillbaka igen. Återigen har smärtorna hamnat på en högre nivå än jag kan stå ut med. Klockan är nu 3 och jag har fått hjälp med att få ner smärtorna och dubbel kolla spiralens läge. Den sitter på samma ställe som i förrgår.... vilket är super bra! Jag stannar kvar över natten för att se om smärtorna kommer öka igen eller inte. Håller tummarna för att kunna åka hem redan på förmiddagen. Nu gäller det att blunda innan effekten av medicinen försvinner.