Direktlänk till inlägg 15 mars 2021
Den här dagen känner jag mig lite som vädret. Mest av allt är det mina känslor som svajat. Idag har blödningen varit betydligt liten. Men det säger ingentligen ingenting....än iaf. Det har ju hänt ett antal gånger tidigare. Sen har jag vaknat någon/några dagar efteråt i blodbad. Så jag är orolig över att bli för glad för tidigt. Samtidigt har smärtorna ändrats lite kan jag tycka. Jag tror att dom nya medicinerna har börjat bita lite på den ihållande smärtan.
Det som fått mina känslor att svaja är att jag trotts mindre blödning har mycket problem med huggande smärtor idag. Starka hugg som inte vill minska trotts smärtlindring. Det får verkligen glädjen att hålla sig nere. Blir väldigt låg av tanken på att smärtorna kan hålla ett så här hårt tag om mig även om blödningen försvinner. Är livrädd för att det ska bli så.
Jag är medveten om att smärtorna kommer hålla sig kvar iaf några veckor efter att blödningen försvunnit. Så än så länge går det inte att förutse hur det kommer att bli. Jag kan varken glädjas eller deppa ihop redan nu. Det får känslorna att spela mig ett spratt.
Att bli blödningsfri är steg ett. Så jag vill kunna glädjas åt att det kanske närmar sig snart. Men samtidigt kanske jag blir lurad... blödningen kommer ta fart igen. Eller att blödningen försvinner och smärtorna stannar kvar.
Är bekymrad över hur länge jag ska behöva leva i de här helvetet. Känner mig så fängslad och torterad av min egna kropp. Helt utan möjlighet att fly...