Jo, nu e så att siffran 30 kryper närmre och närmre. Det är bara en siffra men jag är bara inte redo för den, alls! Jag kan inte riktigt bearbeta att jag kommer bli 30år utan att ha skaffat 2 barn. Kommer ja någonsin klara av att bearbeta tanken på att jag kanske inte kommer får fler barn? Se suger! Kommer ihåg hur ledsen jag var när jag fyllde 20...då jag skulle haft utbildning, jobb, man, två barn och tredje på väg. Jag har inga höga förväntningar alls *harkel* ^^. Lite samma kännslor bubblar upp nu. Hur lycklig jag än må vara med min Man och Dotter. Lite kris finns ändå inom mig.
Kroppen har ju långt passerat 30 iaf, de e tydligt! Åter igen har "såkallade vänner" och familj räknat vita hår på huvet *suck*. Så efter iaf några dagars betänketid så beslutade jag mig för att färga håret "gyllenbrunt".... Mmmjo, vist ser färgen gyllenbrun ut....eller inte :D. Men helnöjd e ja iaf! Har även fått lite mera lockar i håret den senaste tiden vilket uppskattas. Nu ser de inte lika tunt ut. Från barn till hår till....? Har ingen koll på vart detta inlägg e på väg riktigt (ADD). Ventilerar allt på en gång ^^.

De allra viktigaste som händer just nu är att min kära vän Mickis ligger på BB i väntan på att lill killen ska komma ut o se världen. Ja vågar inte gå 2meter ifrån telefonen ifall den skulle pipa :). Är så exalterad som de bara går att vara. Är super lycklig för deras skull! Dom små miraklen gör livet till en så underbar resa <3

Rolig bild även för mig...men igentligen är det ett helvete. Att ha tusen tankar i huvudet samtidigt som det inte går att hålla kvar en ända. Det går ofta att starta åt min tanke gång och det är även så jag handskas med det hela....tar det med ro. Men efter att jag ändrat om bland medicinerna (för endometriosen) så har min ADD blossat upp något extremt på kort tid. Jag är överallt och ingenstans på samma gång. Jag kan inte få de mest simpla saker att fungera som det ska. Jag är extremt stressad invändigt och är ofta gråtfärdig på grund av att jag inte hänger med i mina egna tankar. Jag kan ha hjärtklappning av att bara ta det lungt. För det finns inget lungt i mitt huvud. Jag får ingen paus, ja får panik....ja står inte ut!

Jag har kontaktat psykiatrin ihop om att kunna påbörja medicinering för att stabilisera mig en aning. Idag fick jag äntligen ett svar om att ja ska få komma dit och diskutera det hela. Men det är en hel månad kvar tills dess. Och då skulle dom skyndat på de hela. Jag som innan var nojig över att behöva vänta över helgen...
Nu gäller det att kämpa för att få vardagarna att fungera....Hey macarena!

Dom flesta verkar ha något emot just måndagar... Så varför inte låtsas att det är fredag ist? Här hemma firades iaf gårdagen med tacos ;).
Jag mår fortfarande skapligt här hemma efter torsdagens smärtpåslag. Men någonting e de som vägrar släppa taget. Det kan fortfarande vara riktigt smärtsamt i mellan åt. Jag blir också "snurrig" och illamående som om jag skulle svimma. Magen är stenhård. Hade jag inte vetat om all skit som lever i min kropp hade jag åkt in akut för länge sen för det känns verkligen inte bra. Men jag kan ändå hålla mig på gott humör och styra o ställa lite här hemma så utåt sett kan jag hålla mycke dolt. Jag borde va helt lugn med tanke på hur länge jag haft endometrios nu. Men jag är faktiskt lite bekymrad...känner ja verkligen igen smärtorna? Är dom samma som tidigare? Har jag missat något? Har nån stor cysta spruckit? Blöder jag inombords? Borde jag kontakta någon...vem? Tankarna flyger fram...ADD:n talar högt just nu. Försöker övertala hjärnan att det är fredag, så slappna av!!

Efter ett par dagars bakslag börjar jag komma upp på fötterna igen. Kroppen gillar inte att röra på sig än, men så länge jag håller mig stilla så klarar jag de här.
I går hade jag Evelina här hela dagen som tog hand om både mig och Lillan. Det var verkligen uppskattat, för utan distraktion så fungera de inte alls. Senare kom även Mickis. Ja e lyckligt lottad som har så goa vänner. Idag började dagen lite skakigt med yrsel, kräkning och troligtvis feber. Men under dagen har de lugnat sig och jag börjar få tillbaks lite kraft. Jag hoppas det här var en tillfällighet och att det faktiskt går åt rätt håll härifrån. Magen är skullen o kommer nog vara de ett tag framöver. Men jag har överlevt (va de nu va) utan sjukhusbesök *stolt*. Nu jävlar ska livet levas igen ;)

Har haft en helt underbar dag. Magen har strulat lite här o var men bara för att visa att den finns typ. Men på kvällen slog det till ordentligt! Nästintill olidliga smärtor som vägrar att ge med sig. Jag ligger dubbelvikt i soffan och tårarna rinner hejdlöst nedför mina kinder. Det var länge sen jag hade så här ont. Jag försöker fokusera på annat för att distrahera mig från smärtan tex tv, blogg.. Men de e svårt. Ja kommer bara ett par ord åt gången innan jag måste pausa. Periodvis är det svårt att ens få luft. Jag vill stå ut hemma, o jag kämpar verkligen. Men jag har pratat med sjukhuset och dom är förberedda på att ja kan behöva åka upp. Sköterskan jag pratade med kände igen mig när jag ringde, innan jag ens han säga mitt namn. Hon tyckte jag skulle åka in om ja inte mådde bättre efter ca en timme... De va ett par timmar sen nu. Jag mår inte ett dugg bättre men jag står ändå ut, och så länge jag står ut så ligger jag kvar här. Men jag är inte lika van vid dessa krafftiga smärt anfall som jag brukar vara. Måtte skiten släppa taget om mig snart...
Ja e faan orolig just nu. Känner att Endometriosen har övertaget just nu.

Har haft en helt underbar dag. Magen har strulat lite här o var men bara för att visa att den finns typ. Men på kvällen slog det till ordentligt! Nästintill olidliga smärtor som vägrar att ge med sig. Jag ligger dubbelvikt i soffan och tårarna rinner hejdlöst nedför mina kinder. Det var länge sen jag hade så här ont. Jag försöker fokusera på annat för att distrahera mig från smärtan tex tv, blogg.. Men de e svårt. Ja kommer bara ett par ord åt gången innan jag måste pausa. Periodvis är det svårt att ens få luft. Jag vill stå ut hemma, o jag kämpar verkligen. Men jag har pratat med sjukhuset och dom är förberedda på att ja kan behöva åka upp. Sköterskan jag pratade med kände igen mig när jag ringde, innan jag ens han säga mitt namn. Hon tyckte jag skulle åka in om ja inte mådde bättre efter ca en timme... De va ett par timmar sen nu. Jag mår inte ett dugg bättre men jag står ändå ut, och så länge jag står ut så ligger jag kvar här. Men jag är inte lika van vid dessa krafftiga smärt anfall som jag brukar vara. Måtte skiten släppa taget om mig snart...
Ja e faan orolig.
Känner att Endometriosen har övertaget just nu.

Just nu sitter jag ute på landet och myser i solen men Ludde. Det är så lungt fint och harmoniskt. Jag är hundvakt åt Ludde då hans husse är iväg på mattes begravning. För bara tre veckor sedan var det ytterligare en ängel som lämnade jorden. Så sorgligt.

Ludde och jag gick på en promenad på förmiddagen men stup i ett stannade han o satte sig ner o titta hemmåt. Där satt han som Ferdinand tills han kände för att gå lite till. Det märks så tydligt på honom att det inte är som det brukar vara. Det känns iaf bra att få vara här med honom idag. På något vis är han ju min lilla Ludde än.

Tror att rita har blivit min konstanta arbets uppgift nu :/. Jag satte mig iaf ute så jag iaf kan få något jobb gjort...jobba på brännan :D.
Fick idag reda på att Inda ska läggas ner (ingen vet när). Men redan nästa månad blir det iaf ändring av dagar. Fredagarna försvinner så jag får gå ner till 2 dagar, om jag inte orkar komma två dagar i rad då o då. Vilket jag tvivlar starkt på.
I typ februari skulle jag få hjälpmedel hit..de har självklart inte kommit än. O vem vet vem som ska kontaktas ang detta?.. Ingen självklart.
Skulle också vara kul o veta vad jag ska göra i augusti. Ingen som vet någonting om de. O just nu har jag häller ingen handläggare på arbetsförmedlingen då min slutat... man känner så bra omhändertagen på sånna här arbetsutredningar *harkel*.
Nollkoll.Nu