En vecka har nu gått sedan jag fick spiralen. Blödningen är kvar. Precis som allt julpynt *suck*.
Jag hoppas att jag ska kunna komma upp mer från soffan snart så jag får bort allt. Jag saknar att kunna städa, damma o pyssla här hemma. Jag har idag kunnat sitta lite på golvet iaf. Har lekt massor med Mini. Problemet är bara att han då ist kryper upp i soffan när jag är på golvet. Busfröet tycker det är jättekul att göra allt som får mamma att säga "aj aj"...Då härmar han glatt med pekfingret i luften "ajja". Älskar verkligen att vara mamma. Barnen ger så mycket glädje och kärlek. Med deras hjälp är jag snart på fötterna igen och julpyntet är som bortblåst!

Lillen har växt otroligt mycke sista tiden. Han kör slut på oss alla med sin höga energi. Det finns en anledning till att jag inte bloggar så ofta ;) . Men han ger samtidigt så himla mycket tillbaka. Han är äventyrlig, nyfiken, pratglad, smart, gosig... och pussas & kramar i massor. Han har precis nu slutat att amma. Även om han själv troligtvis velat fortsätta tills han flytta hemifrån, så satte mamma stop nu. Han har fått två tänder och jag tror inte att jag behöver förklara vad det innebär...

Jag har också behövt påbörja en ny behandling då endometrios smärtorna börjat härja fritt. Dessa tabletter går inte att amma på. Jag blev snabbt påmind om hur denna behandling påverkar mig. Jag vet att den har väldigt bra effekt på mina ihållande smärtor. Dom som håller i sig dygnet om och hindrar mig från att sova. Men samtidigt så åker jag på nästan alla biverkningarna. Vilket är väldigt jobbigt. Men jag hoppas att dom lägger sig lite med tiden. Jag är bara på dag 3 än så länge. Håller tummarna!

Nu ska jag ta ett par minuters vilopaus, förhoppningsvis sover lillen 10minuter till. Sen blir det full fart igen ^^. Älskar mitt liv som tvåbarns mamma. Glädjen och kärleken som jag får av min familj gör att mina egna krämpor går att leva med.

Helt plötsligt har jag ett nytt liv i mina armar. Så oväntat, så underbart. Inte många som visste om att ens var gravid förra året. Känner att det är dags för en uppdatering o förklaring. Min kropp är ju som känt helt värdelös. Men drömmen om ett till barn har varit så enormt stor. När vi för över två år sedan kände att vi ville göra ett försök så kände vi ändå att chansen inte riktigt fanns där för oss. Jag orkade inte berätta ens för nära familj att vi skulle försöka. För jag mådde så dåligt över att jag inte kunde få barn. Med dubbla doseringar läkemedel lyckades jag bara få ägglossning 3gr på 15 månader. Jag gick i terapi för att bearbeta sorgen över att inte få flera barn. Jag klarade inte av att någon skulle undra hur de gick. Jag hade fullt upp med att hantera mina egna känslor. Så därför visste ingen om något. Kroppen mådde inte häller bra av alla behandlingar så jag isolerade mig ganska mycket o höll mig hemma. Tillslut ringde min läkare upp mig och sa att jag inte får mer hjälp. Hon hade aldrig hjälpt någon så länge som hon hjälpte mig. Det var dags att ge upp. Två dagar efter samtalet gjorde jag ett graviditetstest för att visa mig själv att det är slut nu och jag måste gå vidare. Som ett steg i att ta tag i verkligheten. Jag trodde först jag tappat förståndet när jag såg att det var positivt. Att nu har psyket ballat ut totalt! Men visst faan va de positivt...jag va gravid!

Det var inte bara svårt att förstå att jag var gravid. Med min kropp så är chansen för missfall mycket högre än vanligt. Så fortfarande var det svårt att berätta för omvärden. Redan efter 2 månader såg dom som träffa mig att något var på gång. Så sakta men säkert fick folk veta. Men dom som vi inte träffade hade ingen aning. Jag vill att ni som inget viste ska veta om att det aldrig har varit min avsikt att dölja allt för er. Det har enbart handlat om att beskydda mina egna känslor.

Nu är han äntligen här våran efterlängtade son. Han ger mig redan gråa hår. Men han är helt perfekt och han är min :)

Njuter av att vara här hemma i mitt älskade hus med min älskade familj. Jag har kontroll över smärtorna och kan fokusera på lite annat runtomkring. Just nu är det mycke sjukhusbesök som tar upp min tid...träffar en hel drös olika människor och får uppgifter som jag sen ska utföra hemma. Kan ju inte påstå att de går bra direkt. Det är mycket text för varje uppgift och ADD:n sätter stop innan ja ens börjat med den första uppgiften. Så jag lägger mycke fokus på att försöka tänka på uppgifterna men jag har inte lyckats utföra dom än. Hoppas ja kan få till de nån gång...vill ju se om de faktiskt kan hjälpa mig. För Lillan däremot flyter de på riktigt bra. Hon läser snabbare, bättre och lättare för varje vecka som går. Hon är så duktig! Och jag kan inte vara mer stolt! Mycke roligare att lägga min fokus på henne <3

Jag har fått denna fina bukett från goa vänner som kom för att hälsa på idag. Med hjälp av min mans starka armar lyckades jag följa med ut på en utflykt till skateparken/lekplatsen med barnen. Så skönt o komma ut! Men även om jag blir körd i rulliz så tar det väldigt mycket på mina krafter. Vi tog oss hem för att njuta av en fruktansvärt god kaka som Anna bakat *dreglar än*. Sen kracha jag i soffan med värme dynan, helt slut. Men de har varit en bra dag. Ja blir hela tiden bättre.

Igår kom storebror och brorsdotter på besök, och även dom kom med vackra blommor. Brorsan lagade även mat och styrde med disk o allt där till. Är så tacksam! Perfekt timing också eftersom att min kära man va iväg på dan. De ja inte var berädd på var att pappa och Helena också dök upp. Blev så glad! Dom hade med sig goda bullar ^^. Ja blir så glad över att känna att alla finns där för mig. De gör mig lugn och avslappnad. Vilket leder till att jag läker fortare och orkar träna mera. Även förra veckan fick jag hjälpande besök när min man jobbade. Då kom mor, lillebror och deras respektive på besök över dagen. Välbehövlig hjälp.

Nu behöver jag inte fullt så mycke hjälp längre. Ja orkar lite mer och kan fixa med små grejer. Min man är helt underbar som ser till att allt går runt och förbereder så att jag har de ja behöver. Utan honom kan jag inte ens tänka mig hur allt skulle gå till. Han är så stark, och då menar jag inte bara att han fysiskt lyfter mig när de behövs, utan mentalt. Det är långt ifrån lätt att leva med någon som har dom sjukdomar som jag har. Jag är fullt medveten om all press han har hängande på sina axlar... Bara för mig. Men han är stark och gör allt för mig. Och jag försöker göra allt jag kan för att lätta lite på all press han har. Genom att fortsätta vila och träna blir jag snart gående igen och han kan slappna av lite. De ger mig en "morot" att bli bra så fort som möjligt.

Dom här fina blommorna fick jag av en ännu finare vän. Det borde vara tvärtom. Hon borde få blommor av mig. Hon har hjälp oss så fruktansvärt mycket när jag inte mått bra. Utan henne vet jag inte hur det skulle ha fungerat över huvudtaget. Tack Angelica för att du är en så underbar människa. Är så tacksam över att jag har dig i mitt liv. Tack för att du finns <3.

Jag har fortfarande smärtorna upptryckta i nyllet, svårt att tänka på annat. Men jag gör trotts allt framsteg. Jag kämpar med att försöka ställa mig upp. Idag tex lyckades jag stå flera sekunder. De må låta ynkligt, men de e framsteg för mig. Jag har även börjat ställa rullstolen lite längre från soffan så jag får kämpa lite för att ta mig dit ja vill. Små framsteg som snart kommer leda till ett mer vanligt liv. Jag kan fortfarande inte äta något utan att framkalla starka smärtor. Men ja fortsätter testa, snart går de.
All kärlek jag får gör att jag orkar så himla mycket mer. Jag får energi till att kämpa. Alla dessa vidriga veckor har varit traumatiska för mig. Men de positiva är att jag fått så himla mycke kärlek från så många. Nu i efterhand suger jag åt mig all denna kärlek och omtanke, och får energi av de. Jag har verkligen tur som har så många underbara människor i mitt liv. Jag älskar er alla och önskar att jag någon gång får chansen att visa er tillbaka hur mycket jag älskar er också. Tack för att ni finns där för mig <3

En rastlös och något grinig familj sittandes i soffan...regnet faller ner utanför fönstret.
Hur gärna jag än spendrar min dag med värmedynan, så beslutades det tillslut att vi skulle dra iväg någonstans. Lillan tjatade om badhuset, men de klarar jag inte av just nu. Ist blev det Fenomen magasinet i gammal Linköping. De va faktiskt väldigt roligt. Eftersom att vi va lite sent ute han vi dock inte va där så länge innan dom stängde. Så vi åkte också till Flygvapenmuseet när vi ändå var i farten. Med det blev ett ännu kortare besök. Kroppen börja ge vika så vi fick avbryta o börja åka hemåt. Han ändå med en del och jag är nöjd med dagen trots allt :). Men nu jävlar ska de vilas ordentligt! Kan inte fortsätta så här när kroppen skriker STOOOP! Idag har jag iaf bett om att få kontakt med min läkare ang smärtorna. Bolla lite tankar som oroar mig.

En dag jag aldrig kommer att glömma! Dagen då vi fick nycklarna till våran framtid, vårat hem. Här ska vi skapa värme och trygghet. Känslan av att få en egen fast punkt i livet är helt underbar. För 10år sedan hade jag aldrig trott på att jag skulle komma så här långt i livet. Men livet kan överraska. Nu är jag är stolt mamma till världens mest älskvärda dotter. Jag är lyckligt gift till min underbara man. Och nu har jag även ett hus som all kärlek kan få plats i, och göras till ett hem.
Livet har varit (och är) väldigt jobbigt just nu. Saknaden efter Farmor är fortfarande väldigt svår att hantera. Huset blir en bra distraktion från sorgen. Men jag hoppas farmor håller sig nära och ser vårat nya hem. Jag kommer bli lycklig här, det känns verkligen. Äntligen är jag hemma <3