Idag har jag haft en jättebra dag på en massa olika vis! Min lillebror är på besök hos oss ett par dagar. Han bor för tillfället i Sälen så vi har inte sätts på väldigt väldigt länge. Har varit/är så kul att umgås igen. Jag har också haft en dag med mer energi än vad som är normalt just nu. Så vi åkte på lite äventyr och ärenden när vi ändå har chansen.

Självklart går ju inte allt som jag har tänk. Vi fastnar i en hiss och kommer varken upp eller ner. Självklart också vid den tiden Lillen brukar sova middag. Han var inte super road av att sitta helt stilla i en handikapp hiss direkt. Där satt vi i ca 45 minuter och kika på Arne alligator, i väntan på en tekniker.
Larmet hade även gått till 112. Så jag fick flera samtal om frågor angående hur vi mådde i hissen. Jag säger att det inte går någon nöd på oss, vi har de bra. Samtidigt börjar Lillen skrika rakt ut av rastlöshet och trötthet. Kändes lite smått pinsamt. Bättre blev det inte när teknikern väl kommer och helt plötsligt fungerar allt som det ska..... Så jävla typiskt!

Nu får vi vila upp oss oss så gått det går för imorgon blir det nya äventyr...

Finns inte mycket som är så underbart som att titta på ett barn som sover. Sötare än de sötaste socker.... min älskade son!

Jag älskar att jag nu kan klara mig lite utan rullstolen. Idag har jag inte använt den inne en ända gång(har dock bara suttit i soffan hela kvällen).
Känns så skönt att öppna upp vårat lilla barnsäkra vardagsrum. Nu kan Lillen inte bara utforska huset, men även tomten. Jag kan följa efter och se hur lycklig han blir när han ser något nytt. Idag blev det en vattenpöl på altan, haha! Han var helt fascinerad... underbart.

Sen är det extremt mysigt när han somnar i min famn 2gr om dagen, plus natten ibland (ofta somna han i sin säng på kvällen). Han pussas och gosar in sig ordentligt och somnar ofta med flaskan i mun efter att han tittat rakt in i mina ögon tills vällingen är slut. Känns som att hela kroppen fylls med kärlek.
Det jobbigaste nu är att jag är så extremt trött p.g.a behandlingen. Det gör att jag måste sova när han sover. Jag hade häldre velat vara vaken och se hur fridfullt han sover. Men jag är så kraft och orkeslös att jag inte kan vara vaken en hel dag. Nu sover jag ca 4 timmar under dagtid. Dom tiderna som Lillen sover men även en extra gång mitt på dagen.

Jag är verkligen lyckligt lottad som fått två friska helt underbara barn. Familjen är helt komplett och jag kan inte föreställa mig att man skulle kunna vara lyckligare än vad jag är nu.

Passar på att lägga ut en bild jag tog på mig själv förra veckan. Då jag fortfarande hade tjockt, långt hår. Då jag fortfarande mådde aningen bra.
Jag har redan börjat tappa hår pga Enanton sprutan. Har ont i hela kroppen t.o.m i tänderna. Men det blev inte bättre av den här helgen direkt.

Lillens besök på akuten i fredags var starten. Det visade sig att han inte bara hade magmunsbråck utan också kräksjuka. I lördags blev jag sjuk. Kan inte ens beskriva hur hårt det slog mot min kropp. Jag hade stunder då ja knapt orkade andas. Dagen Efter blev mannen dålig och igår även Lillan. Extremt jobbig helg. Pga magsjukan så kunde jag inte häller behålla mina mediciner. Vilket bland annat leder till att mina smärtor blir mycket värre att hantera.

När det dessutom började snöa så tänkte jag att nu kan de faan inte bli värre. Men precis som alla gånger tidigare i mitt liv, så blev jag självklart motbevisad...

Det jag inte vågat säga tidigare är att jag faktiskt slutade blöda 1-2 dagar efter enantonsprutan. Alltså för en vecka sedan. Men för att göra livet riktigt jävla jobbigt på en gång, så började jag blöda igen igår. Riktigt mycket dessutom.

*Jobbiga biverkningar av behandlingen
*Bristande smärtlindring
*Magsjuka
*Smärtsam blödning

Är väldigt glad över att livet går upp och ner. För viste jag inte om att det kommer bli bättre så bade jag blivit extremt depprimerad nu

Jag har inte varit hemma ifrån sjukhuset en hel vecka i sträck på hela året. Vilket börjar kännas tröttsamt. I tisdags var jag bara inne för att få första Enanton behandlingen. Men igår fick det bli besök till Akuten igen. Denna gång inte pga mig utan Lillen. Han började kräkas och bete sig konstigt. Han blev helt slapp i kroppen och höll andan i vad som kändes som evigheter. Sen var han helt ok och lekte. Tills det hände igen och igen. Hur läskigt som hälst! Vi fick vara kvar länge för observation men fick åka hem mitt på natten.

Som tur var är det ingenting som är farligt. Dom misstänkte att han hade något likt magmunsbråck. Det kan lätt leda till att man kräks då "hålet" vid magsäcken är lite större än vanligt. Det brukar övergå från kräkningar till sura uppstötningar och halsbränna när man blir äldre. Men oftast väger man ifrån det.

Tydligen är det en del barn som blir mer tagna än andra när dom kräks. Vilket kändes lugnande att höra. Så länge han återhämta sig snart efter så är det inget att oroa sig över. Även om det är hur obehagligt som hälst.

Är så hämskt att se sitt barn må dåligt. Är fruktansvärt hjärtskärande att känna hur hans lilla kropp sjunker ihop i mina armar, och se att han inte andas ordentligt. Är extremt glad över att det inte är farligt och att han nu idag mår mycket bättre.

Pga corona får bara en förälder följa med in. Vilket också blev väldigt dramatiskt. Jag tyckte att allt de här var väldigt obehaglig. Men min man hade det troligtvis värre. Han fick bara köra in oss genom glasdörrarna och själv stå kvar utanför. Att lämna ditt barn som just då hade svårt att andas, och bara kunna se på genom glaset....måste varit fruktansvärt. Vi fick iaf hjälp direkt och jag kunde lugna min man med att Lillen är ok ganska fort. Men självklart var han ändå orolig tills vi kom hem igen och han fick se de själv.

Extremt känslosam helg. Jag åker häldre in till sjukan varje dag bara mina barn slapp åka in en endaste gång!

Idag har jag haft en tuff dag känslomässigt. Började med en väldigt stressig morgon. Blev väckt av Lillan som inte kunde hitta sina badkläder. Ser sedan att klockan var väldigt mycket mer än vad jag trott. Super snabba jag i snigelfart innan morgon medicin gett effekt...hann inte med hälften av vad jag hade tänkt. Mannen kommer till undsättning och kör oss till Dagis så vi kom i tid. Och JA jag kallar det för dagis. Och det kommer jag troligtvis alltid göra. Lillen ska idag ha sin första riktiga dagis dag. Bara där flyger känslorna iväg åt alla möjliga håll. Lämningen gick bra...tills jag satte mig i bilen och åkte hem. Hem till ett hus utan barn... Ja kunde va på toa själv. Jag sa inte "jaja baja" en ända gång. Jag kunde både höra och se vad som var på tv:n. Och självklart....så va de hämskt! Hjärtkrossande. Lillen däremot hade inga jobbiga känslor den här dagen. Vilket är underbart skönt!

En sak som gjorde det extra jobbigt för mig, är att jag känner av all smärta tusen gånger mer. Barnen är verkligen min räddning när det kommer till att klara av smärtorna. Tror ja tjöt i ca 3timmar innan känslorna la sig lite. När jag väl kunde hämta hem Lillen och Lillan kom hem från skolan, så går lillan till stallet. Jag har verkligen separations ångest. Även mannen stack iväg på em. Kände mig ensammare än ensammast idag. Ja skyller mina extrema känslor på alla hormoner jag har i kroppen. Känns bäst så ^^.

Smärtorna har vajat en hel del och har varit svåra att hålla inom mig. Men jag fick en paus på kvällen då jag fick ytterligare en leverans med *vad jag mår bra av* av en vänn. Hon stannade och pratade en stunt vilket var väldigt skönt. Fokusera på något annat än de onda ett tag. Älskar när jag kan ignorera skiten. Då känns det som att jag vunnit över endon...tills ja blir själv igen och den smäller till som en käfftsmäll i plytet. Men ändå en väldigt mysig paus som jag gärna upprepar.
Nu ska jag och min käftsmäll lägga oss och hoppas på lite sömn, och en mindre känslosam dag imorgon.

Den här veckan har varit glädjande, rolig, spännande, prövande, oroande, smärtsam och utmattande.
Den här älskade goa ungen har inskolats på dagis. Det har gått hur bra som hälst. Han älskar att utforska allt som finns där. Det har varit helt underbart att få ta del av hans glädje och nyfikenhet. Har verkligen njutit av att få känna mig glad och lycklig ihop med allt annat.

Han och Lillan har också haft turen att mormor varit på besök. Hon tog först med Lillan på äventyr i fyra dagar. Självklart satte mammas hormoner igång tårflödet...tjöt som en gris av saknad. Jag som saknar min lilla ängel bara hon går till skolan. Fyra dagar var verkligen tuft. Men hon förtjänade verkligen att få lite extra roligt så jag var glad för hennes skull.
Vi har också fått tid att köpa dagis kläder, ha taco kväll och myst. Jätte mysigt. Med igår åkte hon till Kanarieöarna igen
Hon hjälpte mig att ta mig till och från dagis (rullat mig i rullstolen) också när hon va här. Idag skulle jag inte bara dit och hem. Jag skulle också lämna honom där en stund. Som för alla mammor brister hjärtat lite. Så tufft att vara ifrån sin lilla bebis. Men jag kände mig ändå trygg med att jag vet att han har roligt och trivs.

Men att ta sig dit och hem två gånger om, var jag inte riktigt redo för än. Gjorde riktigt ont och det har inte släppt än. Men jag hoppas det ska gå lättare med tiden.

Jag har fortfarande inte blivit fri från blödningen. Men den är extremt liten. Känns konstigt till och med att den lilla lilla blödning kan ge så kraftiga smärtor.
En av mina mediciner ökas i dos varje vecka. Jag har nu börjat känna att ger effekt. Jag kan sitta upp mer och använda rullstolen mer både inne och ute. Får ofta känna av det efteråt. Men det känns skönt med lite framsteg. Även om dom är små.

Kan inte ens förklara hur mycket jag älskar mina barn. Dom är något alldeles extra dom små miraklena. Dom ger så mycket glädje och kärlek varje dag. Dom älskar också varandra vilket bara ökar på glädjen och kärleken jag känner från dom. Dom tröstar varandra, leker med varandra, hjälper varandra och gosar med varandra. Helt underbart att få uppleva kärleken mellan dom. Känner mig så lyckligt lottad som får vara deras mamma. Finns ingenting som gör mig så stolt som att vara just deras mor. Den här delen av livet är så otroligt underbart och älskvärt. Som tur är så är den här delen av mitt liv väldigt stor och närvarande. Den tar över andra mindre roliga delar av livet. Vilket gör att jag verkligen älskar mitt liv!

Jag har också turen att ha en massa flera hjärtan i mitt liv. Nära och kära, vänner och bekanta...som ger så mycket kärlek och omtanke. Ni vet vilka ni är... älskade människor!

Sist men långt ifrån minst min älskade man. Är väldigt tacksam för att jag faktiskt har en så underbart fantastisk man. Han står ut med mig och jag står ut med honom. Han får ta ett tungt lass när jag mår dåligt så här länge. Det är jobbigt för oss båda. Vi behöver varandra för att orka med <3

Är så otroligt tacksam för all kärlek jag har runtomkring mig. Tack tack tack!

Idag fick jag lite uppskattning från min man <3. Perfekt timing för jag behöver det verkligen. När jag mår dåligt längre tider tar det väldigt hårt på familjen. Vilket inte är så konstigt. Jag känner mig helt värdelös när jag inget kan göra. Och måste be om hjälp om minsta lilla hela tiden. Det är så förnedrande. Att få lite uppmärksamhet, och få känna att jag inte är helt värdelös gör mycket för välmåendet.

Nu blöder jag igen. Har gjort det sedan läkarbesöket...det började samma kväll. Så tillbaka till ruta ett. Ont som in i helvete! Jag håller mycket inne på dagarna när barnen är nära. Men så fort dom är ute/sover så orkar jag inte hålla humöret uppe. Börjar bli väldigt knäckt av att ha så här ont hela tiden. Den 25:e har jag fått ny tid till operation. Eftersom att dom skrapade bort den tjocka hinnan sist så skulle det vara bättre att sätta in spiralen nu. Men eftersom att jag blöder igen nu så funderar jag på om inte den där jävla hinnan hunnit tjocka på sig igen. Tänk om jag blöder ut även nästa spiral...ahhh! Orkar inte tänka på hur de skulle va. Orkar inte mer problem nu.

Ett problem mindre här hemma är iaf sysslorna. Vi har nämligen fått hem en inneboende som heter Buster. Han kommer hädan efter stå för att hålla golvet rent o fint. En källa till irritation mindre. Säg hej till Buster: