Den här dagen blev inte helt som planerat. Jag och älsko skulle på en en liten egen semester och åka runt Siljan. Barnen fick roa mormor under tiden. Vi drog iväg och kände att det skulle bli mysigt att ha lite egentid, som så sällan fås. Vi drog iväg och hittade en lite mindre väg för att se lite vackra vyer. Vi han inte åka länge än någon timme innan bilen helt plötsligt bestämde sig för att ta en paus. Den vägra ta oss en enda millimeter till. Där stod vi på en enslig väg utan att veta riktigt vart vi befann oss. Så typiskt oss att råka ut för sånt. Som tur är så kunde Bärgarn lista ut exakt vart vi var.
Under tiden vi väntade på assistans kåren så gick vi ner till vattnet ca 50meter från bilen. Det var faktiskt lite romantiskt iaf ^^. Sen fick vi åka på flaket in till Mora. Där Lillebror fick sen fick komma och hämta up oss. Är tacksam över att allt ändå gick så smidigt som det gjorde. Men det blev långt ifrån som planerat.... Som vanligt =)

Nu är vi halvvägs in i semestern och bilen står på verkstad i hopp om att bli undersökt i veckan. Hur vi gör nu vet vi inte riktigt. Men vi får ringa till verkstaden på måndag och fråga om dom ens har tid att kika på den.
Hade ju varit kul att spendera den barnfria tiden på lite annat vis. Men man ska ju testa på lite nya saker ibland.... Det här har vi helt klart aldrig testat på tidigare.

Det har faktiskt börjat se lite ljusare ut redan. Blödningen värkar ge med sig. Även om jag idag har en jobbig dag med mycket värk så har jag kunnat vara ute lite med barnen. Vi har vattnat våra buskar och nallat lite bär ^^. Älskar verkligen att bara vara på tomten och se vad barnen hittar på. Vi har ju ganska mycket tomt att utforska.. speciellt för Lillen. Lillan som inte är så liten längre har så mycket energi att jag inte hinner med hälften av allt hon styr med. Hon har alltid varit lik mig när jag var liten. Men nu är det nästan så att man kan tro att det faktiskt är jag på en del bilder. Hon må vara lite tjurig när den här bilden togs. Men otroligt vacker... så naturlig. Är så otroligt stolt över henne. Är stolt över hela min familj. Skulle inte kunna tänka mig någon bättre <3

En bra dag idag! Jag kunde köra bil *tummen upp*. Hämtade Lillan som övernattat hos mormor ett par dagar. Tog med dom båda två till vårat paradis.... Älskar att bo här!
Som vanligt när det är midsommar så har dagen innehållit dom viktigaste punkterna:

Ösregn? potatis? jordgubbar? skratt? gaser?
Lekande barn? Nära döden upplevelse? choklad ?

... Ja, lite vanligt smått och gott. Det har varit en trevlig dag. Kanske lite för trevlig kanske. Jag lyckades återigen dra igång en astma attack på grund av att jag skratta för mycket. Visst skulle det vara ett bra sätt att dö på.... Att skratta ihjäl sig.
Men inte riktigt än. Jag fick snart igång andningen efter ca 8 puffar. Så allt sluta fin fint och jag har haft en väldigt fin dag. Tacksam över att få ha det så roligt, och över att det faktiskt finns medicin.
Glad midsommar på er allihopa!

Ligger sömnlös i sängen med mina barn på varsin sida om mig *Love*.
Men hur mysigt det än må vara så kan jag inte somna. Kroppen gör så ont. Magen är uttöjd till max. Känns som att huden borde spricka vid minsta rörelse. Det svider/fräter i både armar och ben. Höger ben känns som att det ska ramla av. Lite smärtsamma hugg, strålande värk och illamående på de. Kan knappt skriva för att det pirrar i fingrarna. Så det blir inget långt inlägg de här....

Om 5-6 timmar vaknar Lillen och jag måste ta mig upp och lyckas ta mig igenom även nästa dag. Känns omöjligt just nu, men så brukar det kännas. Jag har inte mycket till val.... Livet går vidare och dagarna ska fyllas med annat än bara lidande. Så när "klockan" ringer så åker leendet fram och vi börjar dagen med att sjunga lite glada barnvisor och håller allt under huden glömt
just där, tills barnen somnat.. igen.

En vecka har det nu gått sedan spruta nr 3 (Enanton). Har mått väldigt dåligt som vanligt. Igår börja det kännas lite lugnare och jag har kunnat röra mig lite mer. Idag kunde jag vara ute ett bra tag med mitt lilla busfrö. Han hade roligt ihop med grannens busfrön till barn, och deras radiostyrda bilar. En sån skulle vara skit bra att ha för att få Lillen åt de håll jag vill. För åt just de hållet går han sällan.
Det var mysigt att se dom ha så kul ihop. Även jag hade roligt. Svårt att inte ha kul när man ser barn leka. Men också över att jag faktiskt orkade stå och gå så länge som jag gjorde.
Självklart svullna magen upp en massa och jag fick ett helvete nu under kvällen. Känns som att kroppen fräter inombords (den känslan har jag nästan jämt pga medicinen). Smärthuggen från magen /endometriosen på de gör det inte bättre. Men stolt ändå. Så sällan jag klarar av så här mycket nu för tiden.

Nu ska jag mysa med min stora tös i soffan. Borsta varandras hår och fläta flätor. Orkar vi så kliar vi också varandra på ryggen. Älskar våra kvällsrutiner. Samtidigt pratar vi om allt möjligt och vi får ofta tvinga oss att faktiskt gå o lägga oss när klockan tickat på. Önskar att våran fina relation håller i sig även genom tonåren. Är så otroligt stolt över hur bra kontakt vi faktiskt har till varandra. Att vara mamma är helt klart det mest fantastiska man kan vara här på jorden.

För två dagar sen firade vi att vi varit gifta i 10år. Visst känns det som om jag kännt min man i evigheter. Men samtidigt har det gått väldigt fort. Vi har verkligen gått igenom både nöd och lust tillsammans. Vi uppfostrar två underbara barn och har uppnått en hel del av våra mål tillsammans. Är väldigt tacksam över att ha en man som hjälpt och stöttat mig att uppnå så mycket som jag gjort. Är också otroligt tacksam att han stått ut med alla motgångar jag åstadkommit genom åren. Han måste verkligen älska mig.

Nu har vi levt i en kris ett halvår. Än är vi inte ute från den. Men vi har ljusare stunder här o var. Och har hopp om att det faktiskt kan ta slut snart. Tror att dom varma soliga dagarna gör mycket. Nu återstår fyra sprutor med gift till mig, och förhoppningsvis flera decennier till som gift.

Som han springer! Fort ska det gå, och aldrig åt samma håll som alla andra. Hålla handen finns det inte tid till. Det har aldrig gått. Inte ens när han skulle lära sig att gå. "Kan själv" attityd redan som 1 åring. Är helt underbart att följa med på alla hans äventyr.
När Lillan var i samma ålder så hade hon inte börjat gå än. Hon väntade med att gå tills hon var 17månader. Lugn och rofylld tös. Häftigt hur olika dom är.

Idag har jag följt efter Lillen på promenad. Men jag har inte kunnat gå alls mycket idag. Rullstolen har gått varm. Jag har ont i hela kroppen fortfarande, allt gör ont. Känns inte som att det kommer bli bättre. Idag har jag haft väldigt många stunder då magen gjort väldigt mycket ondare än vad jag vill acceptera. Starka smärtor som hållt i sig skrämmande länge. Men sen har det släppt efter lite och jag kunde stå ut igen. Har kunnat dölja en hel del från omvärlden. Att prata och le samtidigt som det känns som att ett monster äter upp mig inifrån, har varit svårt.

Just nu gör det väldigt ont. Det tar extremt lång tid att skriva. Tror ja började vid 21 tiden...nu är den 22:44. Vill bara lägga mig och sova. Men måste vänta in en lugnare stund. Så irriterande. Utan blödning har mag smärtorna helt klart blivit bättre och det är väldigt skönt. Men idag har det känts som om blödningen lika gärna vore kvar. Jag är väldigt orolig över varför det gör så ont som det gör. Kommer ja orkar fortsätta ta den här skiten? Vad skulle hända om ja inte pallar mer? Har jag ens något val? Mår så långt ifrån bra just nu... Jag både älskar och hatar mitt liv just nu. Vill att den här krisen ska lösa upp sig så att jag till 100% kan njuta av min underbara familj i vårat fina hem, i våran mysiga by. Jag har ju trots allt världens underbaraste liv. Vist är det lite förvirrande...

Idag har vi haft en stund med mer "normalt" familje liv. Vi gick alla ut på tomten och planterade lite buskar. Alla hjälpte till på olika sett. Mamma (jag) övervakade arbetet från rulliz och försökte skydda buskarna från att bli mos innan de ens kommit ner i marken. Med andra ord försöka ha lite pli på sonen. Vilket är den svåraste uppgiften.
Pappa fick stå för grävning och plantering. Dottern räddade mask och fördelade jord. Det må vara mörkt och regnigt, men ändå var det en väldigt mysig stund som satte sig i hjärtat.
Uppskattar den stunden extra mycket just idag.

Idag fick jag Enantonspruta nr 2. Jag var lite små nervös innan för igår hade jag extremt ont i magen. Kändes precis som att blödningen skulle varit tillbaka. Va orolig över att smärtar skulle öka mer efter sprutan. Och så blev det också.

Det tog inte lång tid innan jag började må dåligt. Känns svårt att förklara hur det känns. Men det är som att giftet sprider ut sig i hela kroppen och förpestar allt i sin väg. Som om små parasiter gnagar på muskler,skelett och allt annat. Magen är så uppsvälld att den borde spricka om jag nuddade med en nål. Gör väldigt väldigt ont...

Troligtvis kommer jag behöva ta sprutorna med kortare mellanrum för att undvika att mag smärtorna dyker upp såhär som de blev igår (och idag). Men resten av kroppen kommer göra ont hur vi än gör. Jag hoppas verkligen att en del av allt de jobbiga lägger sig snart. Och att nästa spruta blir lindrigare. Den här sprutan har tagit hårt på mig. Jag mår väldigt dåligt.

*Ont i skelettet
*Ont i muskler och leder
*Kliande hud
*Uppsvälld mage
*Tappar hår
*Dimsyn (kommer och går)
*Illamående
* yrslig (ibland)
*Extremt trött

Buskarna frodas medan jag vissnar....