Länge sedan jag skrev av mig. Vad har hänt?
Det har jag inte ork med att förklara. Men jag har iaf haft en skapligt bra period efter operationen (tog bort livmoder och äggstockar). Men senare månaderna har varit jobbiga. Jag får smärtattacker stup i ett. Rullstolen får används flitigt.Jag har ingen koll på vardagsrutiner, jag missar viktiga födelsedagar, jag får ingenting vettigt gjort. Smärtan har ökat till en gräns där jag får kämpa för att kunna fokusera på annat runtomkring mig. Energin går i botten och jag är ständigt trött. Jag spenderar större delen av min tid sittandes med värmedynan på magen. Tittar ut och hoppas jag ska orka gå ut och njuta av solen på eftermiddagen.
Jag och min man har bröllopsdag idag, 13 år nu. Jag vill så gärna ha energi till att göra något kul ihop. Men samtidigt vill kroppen bara stanna hemma och vila.

Nu är det två veckor sedan vi kom hem till Sverige igen. Så här fint uppsvälld var magen efter resan hem. Magen sväller fortfarande om jag överanstänger mig. Men det krävs mycket mera nu. Och den blir inte häller riktigt såhär stor. Jag klarar av att gå och hålla mig på fötter mycket längre. Jag kan tom gå i rask takt ett tag! Är verkligen super nöjd över resultatet efter operationen. Jag mår så väldigt mycket bättre.

Idag åkte jag själv till stan och träffade Mickis och hennes små sötnosar. Var underbart att ha fokus över till dom, och inte bara kämpa med att fokusera på mig själv som det varit innan. Smärtorna har ändrat karaktär. Drömmen hade ju varit att smärtan försvunnit helt efter operationen. Men så blåögd är dumt att vara. Jag är mer än nöjd över hur det är just nu. Jag får ont men kan fortsätta gå/stå ett tag till. Jag faller inte ihop på samma sätt. Jag älskar att jag kan hämta saker själv, även till andra, vara mer självständig, leka med barnen. Livet börjar verkligen vara vackert igen.

Jag må sakna en massa saker på Fuerteventura. Men jag mår verkligen bra hemma. Den underbart vackra naturen som vi faktiskt har, är balsam för själen. Att få hålla om min älskade man om nätterna igen är ovärderligt. Nu börjar vardagen igen och jag är ivrig över att börja ta tag i en massa saker. Städa och tvätta är extremt tillfredsställande. Vi får tänka till lite för att fixa så jag kan göra saker utan att behöva böja mig. Men förhoppningsvis kan jag snart få börja anstränga bålen mera. Då är det mycket som lättar. Jag kan då ta hand om Plutten bättre. Jag kan börja träna *längtar*. Känner mig verkligen övertaggad över allt jag nu kan och snart kommer att kunna. Är så otroligt ivrig över livet!

En del av vårat poolområde.... Underbart!
Utöver staketet runt poolen så är området stängt så barn kan tryggt springa omkring. Lillen hittar nya vänner dagligen, inga spärrar alls. Han hälsar på nästan alla han möter. Framförallt tjejer. Lillan spenderar mera tid i poolen än på land. Hon trivs verkligen bra. Stranden här precis intill är jätte fin och vi älskar alla att vara där. Däremot så blir de mycket spring. Lillen springer åt alla håll, springer över andra som solar, snor leksaker här och var. Det blir inte en enda lugn sekund.

Jag gör framsteg, men ja tycker själv att det går för sakta. Jag må kanske klara av lite mera nu när det kommer till att röra mig. Men jag får snabbt ont och magen svullnar. Det kan också hålla i sig länge och dra ner på tempot resten av dagen. Sååå irriterande! Men det går ändå åt rätt håll. Har bara så svårt att vara tålmodig. Det är inte riktigt min grej.

Min lycka lyser igenom masken. Här har jag precis överlevt en två dagars resa från min lilla byhåla till en ö utanför Afrikas kust. Med packning, rullstol, vagn, barnen och deras mormor. Resan har inte varit smärtfri direkt. Men jag har ändå kunnat kontrollera smärthöjningarna någorlunda bra. Även Lillen har skött sig ok. Bortsett från ett anfall (skrik, panik) 3 timmar in på flygresan. Då han upptäckte att vi var på ett flygplan. Lillan var rädd under start och landning, med har som vanligt hållt sig lugn. Jag är livrädd från start till stop och är halvt paralyserad genom flygturen. Perfekt när man läser med barn *not*

Nu bor vi hos Janne, bara 3 minuters gångväg från stranden. På gården har vi en stor pool omringad av palmer. Perfekt med andra ord!
Jag har nästintill allt jag kan tänkas behöva för att läka bra här. Vilket är syftet med resan. Det ända jag saknar är min man <3

Jag läker fint. Det syns inte så bra på bilden men dom har gjort 4 håll i min navel. Troligtvis fanns det en hel del ärr vävnad ivägen. Så totalt 8 ingångar. Det är inte bara såren som läker fint. Jag har dessutom mycket mindre smärthöjningar. Jag kan röra på mig mera och har mer energi. Känns som att det här kan bli riktigt jävla bra! Framstegen blir bara fler och fler. Livet börjar verkligen gå åt rätt håll. Jag har svårt att röra bålen, böja, vrida, resa mig, sätta mig. Och har svårt för att åka bil (det skakar). Nu längtar jag efter att även de ska bli bättre. Så jag kan bli mer självständig och klara mig själv. Än så länge behöver jag inte bara barnvakt till barnen, utan även till mig själv ;)

Nu har jag varit hemma i två dagar. Jag tror faktiskt läkaren gjorde rätt i att skicka hem mig. Tisdagen var katastrof... Som alla dagar innan dess. Att åka bil har aldrig varit så smärtsamt. Men från och med igår har jag ändrat åsikt. Från att tycka att det varit på tog för tidigt att skicka hem mig. Till att känna att det var ett klokt beslut.

Jag har problem med höga smärtor och jag får en hel del smärtgenombrott om dagarna. Men jag har en helt annan styrka att klara av dom nu. Glädjen över att vara hemma ger mig kraft. Kärleken från familjen håller humöret uppe. Under all tid på sjukhuset hade jag inte märkt hur mitt mod fallit. Jag försökte bara överleva dagen.
Men nu har jag ist börjat sträva efter hur jag vill leva. Hur jag vill kämpa med att röra mig, minska på smärtlindring mm. Jag har helt plötsligt en massa mål jag vill uppnå. Jag vet att det kommer ta tid och jag måste ha tålamod. Men jag känner mig ivrig och det är helt underbart!

Jag och Skaliz ska nu packa våra väskor. Vi ska tydligen hem. Smärtorna är väldigt höga... Vilket tydligen inte spelar någon roll. Jag har häller inte skött magen under hela 10 dagar på avdelningen. Vanligtvis efter operation så är det ett krav för att få åka hem. Men i mitt fall så kommer troligtvis mina tarmar igång när jag kommer hem. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag saknar verkligen min familj. Men det här måste vara ett skämt från vårdens sida. Jag känner mig lååångt ifrån trygg!

Nu har söndagen gått. Dagen då jag möjligen skulle kunnat få komma hem. Det sitter inte på någons läppar idag. Ingen pratar om det. Alla vet om att jag är långt ifrån att komma hem. Hela helgen har varit ett enda stort smärt inferno. Jag har inte fått träffa någon läkare, hur mycket jag än har bett om det. Ingen vill väl ta på sig skulden för den här skiten. Dagarna har gått ut på att försöka andas. Det har min mor hjälp till med. Hon har även lyckats få i mig lite saft. Idag kämpade jag med kraftfulla smärtor från morgon till ca 16 tiden. Då fick jag äntligen hjälp. Jag har njutit av tiden genom att ha min älskade man på besök.
Nu börjar smärtorna komma krypande igen. Men jag tror ändå att det här blir en bättre natt. Sjuksköterskan som snart går på nattpasset har sett till att jag ska få bra hjälp inatt. Och förhoppningsvis får jag träffa en läkare imorgon och fråga vad faan de va som förstörde allt. Och även planera hur vi gör framöver. Så jag kan fortsätta treva mot min familjs armar igen.