Det har faktiskt börjat se lite ljusare ut redan. Blödningen värkar ge med sig. Även om jag idag har en jobbig dag med mycket värk så har jag kunnat vara ute lite med barnen. Vi har vattnat våra buskar och nallat lite bär ^^. Älskar verkligen att bara vara på tomten och se vad barnen hittar på. Vi har ju ganska mycket tomt att utforska.. speciellt för Lillen. Lillan som inte är så liten längre har så mycket energi att jag inte hinner med hälften av allt hon styr med. Hon har alltid varit lik mig när jag var liten. Men nu är det nästan så att man kan tro att det faktiskt är jag på en del bilder. Hon må vara lite tjurig när den här bilden togs. Men otroligt vacker... så naturlig. Är så otroligt stolt över henne. Är stolt över hela min familj. Skulle inte kunna tänka mig någon bättre <3

Efter att det värsta efter spruta 4 minskat så åkte vi ner till Torekov. Blev en ordentlig släktträff med folk i alla åldrar. Har verkligen haft det både trevligt och roligt. Vilket varit väldigt behövligt. Har varit skönt att lägga fokus på omgivningen och försöka glömma bort mig själv helt och hållet. Redan på första dagen vi kom ner så fick jag en blödning. Blir nästan mållös.

Som om jag inte hade tillräckligt ont redan innan. Jag är att i klimakteriet och har en väldigt tuff behandling, men ändå vägrar endometriosen att ge sig. Seg som in i helvete!

Pratade med min läkare idag iaf... Hon ska försöka förbereda kallelsen till operation så den är förberedd när alla utredningar är klara. Hon blev arg över att jag inte fått någon kallelse än... Är inte alls bra att det tar sån tid. Hon ska också uppdatera min vårdplan innan hon slutar. Har haft problem med läkare som inte har rätt information om hur jag ska behandlas. Blev kaos nu under helgen men det har löst sig nu. Blir så enormt orolig när det blir fel. Och arg över att det kan blir så mycket kaos innan min läkare ens har slutat. Bara för att hon är ledig på helgen. Vården borde verkligen fundera bättre än så...

Jag har så otroligt blandade känslor om denna spruta. Imorgon är det dags för spruta 4 och jag funderar över vad jag faktiskt känner inför den.
Jag hatar den då den får mig att må så dåligt. Men o andra sidan känns det lite som att jag längtar efter den då smärtattackerna minskar för en stund. Försöker hoppa efter minsta halmstrå här. Men de e inte lätt just nu.

Min läkare ringde idag.... Blev inte något roligt samtal. Jag kommer få kallelse till magnetröntgen igen iaf, vilket är lite positivt inför kommande operation.
Resten av samtalet gav bara en klump i magen efter den andra.
Jag kommer inte hinna bli opererad innan Enanton behandlingen tar slut. Och den ända lösningen är att fortsätta med skiten även om 6 sprutor ingentligen är max. Hur det kommer påverka min kropp spelar ingen som helst roll eftersom att jag inte har något alternativ...
Som grädde på moset släpper hon bomben om att hon nu kommer vara mammaledig i ca ett år. Blev självklart glad för hennes skull. Men att gå igenom allt det här med behandlingen, smärtor, utredningar och operationer, utan tryggheten av min läkare känns som att hoppa från ett flygplan utan fallskärm..... Livrädd!

Hur faan ska jag klara av de här! Återigen känner jag mig totalt vilsen och ensam.

En bra dag idag! Jag kunde köra bil *tummen upp*. Hämtade Lillan som övernattat hos mormor ett par dagar. Tog med dom båda två till vårat paradis.... Älskar att bo här!
Som vanligt när det är midsommar så har dagen innehållit dom viktigaste punkterna:

Ösregn? potatis? jordgubbar? skratt? gaser?
Lekande barn? Nära döden upplevelse? choklad ?

... Ja, lite vanligt smått och gott. Det har varit en trevlig dag. Kanske lite för trevlig kanske. Jag lyckades återigen dra igång en astma attack på grund av att jag skratta för mycket. Visst skulle det vara ett bra sätt att dö på.... Att skratta ihjäl sig.
Men inte riktigt än. Jag fick snart igång andningen efter ca 8 puffar. Så allt sluta fin fint och jag har haft en väldigt fin dag. Tacksam över att få ha det så roligt, och över att det faktiskt finns medicin.
Glad midsommar på er allihopa!

Har länge väntat på en förändring nu. Men de vägrar att komma. Så jag har nu unnat mig lite förändring på andra vis. Blev att klippa av ca 15cm och slänga i lite färger i min egna hårfärg. Tydligen modernt nu ^^. Jag är nöjd iaf. Är mycket skönare för nacken med kortare hår. Kände att jag var värd lite uppfräschning efter all skit. Önskar skiten kunde sluta snart. Längtar så olidligt efter att få må bättre nu. Känner mig så enormt sliten och energi lös. Kan jag lura mig till lite mer energi genom förändring tro? Hoppas på de iaf. Skulle vilja säga att det åtminstone inte skada. Men det var extremt jobbigt för mig att sitta i frisör stolen så länge. Kommer inte göra om det på länge. Får väl skriva "vill man vara fin, får man lida pin" istället :)

Ligger sömnlös i sängen med mina barn på varsin sida om mig *Love*.
Men hur mysigt det än må vara så kan jag inte somna. Kroppen gör så ont. Magen är uttöjd till max. Känns som att huden borde spricka vid minsta rörelse. Det svider/fräter i både armar och ben. Höger ben känns som att det ska ramla av. Lite smärtsamma hugg, strålande värk och illamående på de. Kan knappt skriva för att det pirrar i fingrarna. Så det blir inget långt inlägg de här....

Om 5-6 timmar vaknar Lillen och jag måste ta mig upp och lyckas ta mig igenom även nästa dag. Känns omöjligt just nu, men så brukar det kännas. Jag har inte mycket till val.... Livet går vidare och dagarna ska fyllas med annat än bara lidande. Så när "klockan" ringer så åker leendet fram och vi börjar dagen med att sjunga lite glada barnvisor och håller allt under huden glömt
just där, tills barnen somnat.. igen.

Hej och välkommen till mig du fina blomma. Hur länge kan du lyckas hålla dig vid liv tro? (Är värdelös när det kommer till växtligheter).

Jag har faktiskt börjat tänka lite på de också, när det kommer till mig alltså. Hur länge kommer jag kunna leva ingentligen? Jag har väl inte allt för mycket som tyder på ett så speciellt långt liv direkt.
Ända sedan tonåren har jag gått på en massa mediciner.
Hormonprepparat i överflöd, oftast 2-3 olika på samma gång.
Muskel avslappnande.
Tabletter för nervsmärtor.
Smärtlindrande i himlens alla färger.
Medicin för canser som bryter ner kroppen.
Plus en massa annat för allergi, astma, tarmsjukdom m.m

Hur mycket skit orkar kroppen ta innan den säger stop och lägger av?
Jag kan dessutom inte motionera. Vilket troligtvis inte förlänger mitt liv.
Endometriosen som attackerar allt i sin väg... Hur stor är ingentligen skadan där inne? Kommer organen orka kämpa på...
Eller kommer jag dö av någon av alla framtida operationer/komplikationer?

Jag har två underbara barn som jag verkligen vill vara med att se växa upp. Jag har en kar som jag vill bli gammal med (även om han kommer lite före ?). Och jag älskar verkligen livet. Men börjar ändå komma till insikten att jag troligtvis inte har lika lång livslängd som jag skulle haft om jag varit frisk.
Lite deppiga tankar just nu. Men är ändå så extremt lycklig att jag nått mina största mål här i livet. Händer det så händer de.... jag kommer hur som hälst att dö lycklig! De e jag stolt över. Och det gör att tankarna ändå inte blir så jobbiga. Mer en insikt som jag accepterar. Den lycka jag har över livet är enormt stor. Den kommer troligtvis väga upp en hel del ändå. Kanske kan ja bli en gammal tjötkärring trots allt ??

Idag har allt gått från ljust till mörkt, gott till ont, ja ni fattar. En riktig yin o yang dag.
Den började så fint med lite energi i kroppen. Förmiddagen flöt på fint med tv tittande, sovning och glass. Det fanns en del över från igår då vi små firade att vi varit tillsammans i 13år *fist bump*. Under eftermiddagen flöt jag inte bara...ja sprang (översättning: gick).
Efter att jag hämtat hem Lillen från dagis så dränkte vi oss (även Lillan) i solkräm och gick ut. Vi va ute på altanen väldigt länge. Jag gick här och var och magen kändes helt ok. Så jävla skönt! Jag både satt och stod med rak rygg. Så stolt! Jag hämtade saker själv utan att tjata på familjen hela tiden. Meeen sen kom kvällen....

Allt vändes uppochner på ett kick. Satte ner röven i mitt soffhörn och direkt kom de. En bitande smärta i nedre delen av magen. Helt handikappade. Minsta rörelse trigga dessutom smärtan ännu mera. Smärtlindringen fungerade inget vidare. Känner mig så låst. Sitter här än och vet inte vad jag ska ta mig till riktigt. Att åka in är ett alternativ jag inte alls vill välja. För imorgon är det skolavslutning. Inte kan jag missa den. Då får dom hämta mig och slita mig härifrån till akuten! Men jävlar vad ont det gör ?. Om en stund kan jag ta smärtlindring igen. Jag hoppas verkligen att det ska hjälpa lite så jag kan ta mig till sängen och sova lite. Fortsätter de så här illa så får ja problem. Hatar att sjukdomen försöker hindra mig från att närvara vid viktiga stunder i barnens liv.

*Kicking Endometriosis AS tonight*
..... Hopefully