Direktlänk till inlägg 28 juni 2021
Jag har så otroligt blandade känslor om denna spruta. Imorgon är det dags för spruta 4 och jag funderar över vad jag faktiskt känner inför den.
Jag hatar den då den får mig att må så dåligt. Men o andra sidan känns det lite som att jag längtar efter den då smärtattackerna minskar för en stund. Försöker hoppa efter minsta halmstrå här. Men de e inte lätt just nu.
Min läkare ringde idag.... Blev inte något roligt samtal. Jag kommer få kallelse till magnetröntgen igen iaf, vilket är lite positivt inför kommande operation.
Resten av samtalet gav bara en klump i magen efter den andra.
Jag kommer inte hinna bli opererad innan Enanton behandlingen tar slut. Och den ända lösningen är att fortsätta med skiten även om 6 sprutor ingentligen är max. Hur det kommer påverka min kropp spelar ingen som helst roll eftersom att jag inte har något alternativ...
Som grädde på moset släpper hon bomben om att hon nu kommer vara mammaledig i ca ett år. Blev självklart glad för hennes skull. Men att gå igenom allt det här med behandlingen, smärtor, utredningar och operationer, utan tryggheten av min läkare känns som att hoppa från ett flygplan utan fallskärm..... Livrädd!
Hur faan ska jag klara av de här! Återigen känner jag mig totalt vilsen och ensam.