Igår fick jag tala med lite folk ifrån smärtkliniken. Dom skulle ta beslut gällande min smärtlindring och göra en plan. Dom höll med mig om att jag behöver bryta av smärtorna innan jag kommer upp i höga smärttoppar. Till och börja med så ska jag börja med Saroten för att minska på smärtorna. Jag blir kvar över helgen och har uppföljning på måndag. Jag ska också ALLTID ha en smärtstillande tabletter liggande på mitt bord så jag kan ta direkt när smärtorna börjar komma. Skit bra plan och det fungerade till en början bra. Tills sköterskorna skiter i planen och sluta sluta lägga fram en tablett på bordet...Blir så irriterad!

Eftersom att nya planen är att hålla smärttopparna borta så tyckte sköterskorna att det var en bra idé att tvinga ut mig till dagrummet för att äta frukost där. Som väntat får jag ett smärtanfall av att jag ätit och dom får köra in mig till rummet igen. När ja lyckats hasa upp mig i sängen får ja först ingen smärtlindring då dom tycker att dom ska räcka hela dagen.... Men trigga då inte igång en massa smärttillstånd! Om dom inte slutar "leka" men mina smärtor snart så får ja kontakta smärtkliniken o be dom komma ner o berätta planen för dom igen.

Försöker förklara för dom att jag skulle vilja komma hem nån gång. Men så länge jag får dessa höga smärttoppar blir jag fast här....

Här ligger man kvar och väntar på att få höra vilken plan dom gjort åt mig. Än så länge verkar det inte finnas någon plan alls. Jag får en smärtattack- dom ger min smärtlindring. Sen när smärtorna börjar öka igen så ber jag om mildare smärtlindring. Men detta tar sååå lång tid att få fram, så mina smärtor ökat och måste då ist få en helt annan typ av smärtlindring för att ge effekt. Vi diskuterar att jag vill undvika smärttoppar och få medicin i god tid.
Senare: smärtorna börjar öka- jag säger till- inget händer. O så börjar det om gång på gång. Ja börjar tröttna nu.

Grund planen var att påbörja med en extra hormonbehandling. Den har jag inte sett skymten av än. Men imorgon ska jag få träffa någon från smärtkliniken iaf, så något händer. Sen är ju frågan varför jag har så förbannat ont på/i höger sidan av buken. Jag misstänker att äggstocken sitter fast precis som den gjort förut. Gör den de så kommer ju inte hormonerna hjälpa särskilt mycket. Vad blir planen då... röntgen?... operation?
Jag vill ha en plan, en bra plan. Så jag vet vad jag ska göra när smärtan smyger sig på/attackerar när jag fått komma hem. Vill verkligen hem till min familj nu, och vill ha en plan för att komma dit. Blir att börja bygga på den planen imorgon förmiddag.

Det har gått över ett år sen jag var här, men nu är jag inlagd igen. Jag hade en läkartid ingen idag för att klura ut vad mina ökade smärtor grundar sig i. Läkaren misstänker att endometriosen spridit sig under sommaren och vill därför sätta in ytterligare en hormonbehandling. Kommer även ändra om lite bland mina smärtlindrings mediciner.

Jag visste om redan innan besöket att en undersökning skulle göras *ångest*. Så jag bjöd med min kära faster som stöd.
Vetskapen om att trigga igång kraftiga smärtor när man redan har så ont är väldigt ångest laddat.
Som väntat fick jag väldigt ont och blev inlagd på21:an. Efter att smärtlindringen börjar hjälpa upptäcker jag att jag har ett gäng trevliga brudar i rummet. Vi har snackat nästan nonstop med varandra. Hur trevligt som hälst!
Efter några timmar så kom en ny smärtattack. Smärtan vill inte riktigt ge med sig. Hoppas jag vaknar upp imorgon utan att någon extra smärtlindring behövts under natten och att de största smärttopparna gett med sig. Vill kunna klara mig på de medecinen jag ska ha hemma sen.
Mina "bunkbuddies" o ja har haft de så trevligt så de känns nästan olagligt. Får man ha de så här bra på sjukan? =) Riktigt härligt är det iaf att kunna fokusera på trevliga samtal ist för smärtan. Men nu ska den sexiga blå natt skruden o ja försöka få lite sömn o hoppas på en lika trevligt morgondag fast utan smärtor ;)

Det har varit en hämsk natt. Igår eftermiddag eskalerade smärtorna och jag klarade inte av dom själv längre. Jag ringde KK (kvinnokliniken) och sa att jag inte visste hur jag skulle göra. Tjejen säger åt mig att åka in. Vilket jag gör. Väl inne på akuten är buken så hård och svullen att den inte gick att undersöka. Läkarna pratade om ultraljud/röntgen eller kirurgen. Efter några timmar får jag Voltaren, som inte hjälper alls. Sen ligger jag i ca 6timmar utan smärtlindring. När läkaren väl kommer tillbaka så säger han att KK vägrar ta mot mig även om han försökt. Och han får inte behandla mig eftersom att jag inte har någon akut åkomma. Bara väldigt akuta smärtor. Han sa att jag måste åka hem. Jag bröt ihop...all kraft och ork är liksom slut. Läkaren tyckte synd om mig och stod inte ut med att ja grät. Jag förklarade också att dom kan köra ut mig om dom vill, men hem åker ja inte så länge jag har så här ont. Min dotter tror att doktorn hjälper mig...inte kan ja komma hem i värre skick än när jag åkte in. Jag fick en smärtlindrande spruta som hjälpte tillslut. Men hela vägen hem var smärtsam.

Idag har jag mest sovit och vilat. Mår konstigt av medicinen, kräks, huvudvärk och yrsel. Men smärtorna har minskat så de känns bra!
Är så besviken på KK. Hur har dom mage att säga till mig att jag ska åka in men sen vägra att ens träffa mig. Är inte värd mer än en påse skit.

Dom ringde idag för o kolla läget. Deras ursäkt för att ha betett sig som svin var: att deras jour läkare inte kan Endometrios och har inte tid att sätta sig in in vilken smärtlindring jag borde ha.

Men för i helvete! Va finns de journaler till? Läs i dom o Se vad jag brukar få...eller fråga mig. Så jävla lång tid kan de väll inte ta? Är jag inte värd den tiden? ...blir så besviken på att vi med Endometrios fortfarande inte har rätt till vård.

Lika som bär e dom mina fina vänner!

Som är också söta som bär. Idag kom dom hit med deras barn och va mer än bäst.

Känns som evigheter sen vi sågs. Har länge pratat om tjejkväll med det har inte blivit av på grund av att livet kommit imellan. Jag orkar inte ha en tjejkväll just häller men hoppas de ändras snart. Saknar mina brudar!

Idag har jag mått bättre. Jag har varit mycke piggare och orkat mer. Känns riktigt bra faktiskt. Jag har klarat av att fokusera på mina vänner och på så vis hållit smärtorna under kontroll. Vid ett tillfälle fick jag stanna upp och bara andas genom ett mindre smärtpåslag. Då kryper lilla M (snart 1 år gammal) emot mig och börjar garva åt mig. Är så härligt med barn! Jag kunde då inte hålla mig för garv jag häller. Så samtidigt som jag hade ont och sjönk närmare golvet så skratta jag sammtidigt. Finns de något härligare sett att klara av smärtor? =)

Älskade barn

Mina underbara brudar hjälpte mig med diverse saker här hemma *ni är bäst*. Allt från matlagning till att hänga tvätt. Guld värt! Även om tjejerna gjort allt, så har jag ansträngt mig mer än jag borde. Så tillslut kom smärtorna ikapp mig och jag klarade bara inte av de längre. Både tårar och värmedyna åkte fram. När mina kära besökare hade åkt hem var det dags för Lillan att sova. Hon pyssla om mig lite extra först så jag skulle ha de bra <3.

Även om hela kvällen har/är tuff...så har jag haft en underbar dag!

Jag orkar ha ont nu, och det är en helt underbar känsla.

Tack tjejer!

Alla dessa ord man säger, när kroppen skriker något helt annat...

Jag säger dom inte för att ljuga. Jag säger dom för att själv hålla mig över ytan. Låter man positiv så är det lättare att psykiskt orka med all skit som gömmer sig under ytan.

Säger jag annat så håller sjukdomen på att få övertaget om mig och jag sjunker. Jag har sjunkit ett tag nu. Jag har sagt att "nu gör de faktiskt ont". När jag mår så pass dåligt så kan jag inte undvika kännslan av att jag häldre hade dött. Inte på grund av att jag inte vill leva utan för att kroppen säger att "nu klarar du inte mer...du dör nu!"

Efter en fruktansvärt tuff period med ökade smärtor och utredningar, så är det bättre. Jag kan åter igen börja säga att jag är ok. Jag är nära ytan nu och flyter nog snart igen. Jag har idag kunnat gå ett varv runt huset med Lillan och jag lever! Det är framsteg och jag är lite piggare idag än tidigare.

Låter jätte bra och det är sannt.. Men jag kan också beskriva min dag sä här:

Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag kämpar med att hålla borta tårarna. Även om jag imorse inte lyckades och bröt ihop i min mans famn. Jag är så utmattad..ja orkar inte med den här höga "styrkan" på smärtan mera. Ja måste få en paus snart...NU! Jag ska härda ut och låta medecinerna göra verkan. Men tänk om det inte blir bättre är så här? Borde jag ringa sjukan o låta dom se om det är något fel....Men då också utsätta mig för mer smärta? Blir fel vad jag än gör. Jag kan inte fokusera på annat än vad jag ska göra för att stå ut. Jag vill låta Lillan ta all min fokus så jag kan förtränga smärtan men de går inte. Jag blir distraherad av smärtan hela tiden, och tappar fokus.

Är så trött på smärtan nu....den är inte bara i min kropp längre

Dagens del av utredningen bestod av ett besök hos läkaren. På grund av gårdagens smärtattack hade jag fortfarande så pass ont att jag knapt kunde sitta upp. Jag fick ta smärtstillande direkt för att ens kunna prata. Efter samtalet så skulle det självklart utföras flera uppgifter stående. Eftersom att jag inte vill vägra utföra uppgifter, o ge Försäkringskassan en anledning att säga nej...Så kämpade jag på. På grund av både smärta och utmattning så skakade hela kroppen bara av att jag skulle resa mig från rulliz. Jag blev både yr och svimmfärdig men vägra ge mig. Tårarna rann och i korta stunder blev det svart framför ögonen. Läkaren sa stop o sa att de räcker nu. Det gick helt enkelt inte. Åkte hem, la mig på soffan och fick typ i ide. Smärtorna kvarstod på eftermiddagen men efter lite mer smärtstillande kunde jag faktiskt komma upp. Jag satte mig i köket först o sen gick jag tom ut en sväng och sa hej till grannarna som också flyttar in under sommaren. Det ljusnar nu!

Självklart tar de lite tid för mig att skriva blogginlägg som de e just nu. Så under tiden har smärtlindringen börjat släppa och åter igen kommer smärtorna ifatt mig. Värmedyna och soffmys. Nu har jag iaf ingen stress. Ja kan ja ont, jag har tid på mig att vila. De kan nog ta ett bra tag innan jag är helt återställd efter den här utredningen. Den har verkligen triggat igång smärtorna ordentligt...

Gick åt helvete även idag. Jag kämpade på och gjorde övningarna över min förväntan. Men tydligen var resultaten låga på alla uppgifter utan en, kraften i nyperna. Just i händerna har jag tom mer kraft än en frisk person *stolt*. Men resten gick tydligen dåligt. När vi kom till övningen "gå fram och tillbaks i korridoren, under 5minuter"... Förstod jag själv att resultatet inte skulle bli så bra. Men hade inte väntat mig att de skulle gå så dåligt som de gick häller. Efter ynka 25meter börja huggen i magen och jag fick pausa-ta ett par steg, pausa-ta ett par steg. Envis som jag är ville jag åtminstone ta mig fram och tillbaka en gång, så jag kämpar på. Men kommer bara ett par meter till innan jag faller ihop till en hög på golvet. De tog totalt stop o smärtan drog igång rejält. Det tog över en halv timme innan jag kunde kräla mig upp till rulliz. Därefter kördes jag in till vilorummet och blev nerbäddad i sängen. Hade fortfarande för ont för att kunna sitta upp. Vi fick avbryta utredningen för idag.
De tog två timmar innan jag kom upp till sittande.

Kroppen skriker och jag känner att jag inte orkar med mer. Bryter ihop av utmattningen. Får smått panik över att jag inte ens har 12 timmar på mig att läka och återhämta mig innan ja måste va igång igen. En dag kvar att tortera kroppen.... Världen får ta hänsyn till att jag kommer behöva ta en paus efter dehär. Behöver faan ta paus från mig själv efter de här...om de bara vore möjligt *drömmer*