Denna dag blev ju inte bättre. Jag kunde inte sova någonting pga smärtorna. Kl 7 kommer min läkare in. Hon vill inte smärtlindrande och hon vill häller inte operera "jag har ju ingen aktiv endo". Jag fick henne iaf till att göra en ny magnet röntgen. Syns inget nytt på den så e de kört. De ända ja skulle bli hjälpt med var att tömma tarmen...sen skulle jag hem. För att korta ner de hela lite så lovade dom mig att jag skulle få den smärtlindring som behövdes om ha tog laxer medlet. Annars vägra jag då de triggar igång sånna hemska smärtor. När medlet e taget (kl 12) och jag känner att smärtorna ökar så ringer ja på klockan för att få medicinen jag tidigare blev lovad. Men nej nej....ja får ingen smärtlindring! Hon tar fram en lite ynka oxy på 5mg...de va allt. Jag blev rasande!! Ont som in i helvete och ingen hjälp. Ända fram till 16:30 fick jag ligga o gråta/skrika/kippa efter andan. Då kom nämligen Mickis hit och skällde ut asen, både läkare och sköterskor. Nu jävlar blev det fart på dom och jag fick tillslut smärtlindring. Efter ett helt dygn med kraftiga smärtor. Under dessa timmar har ja känns mig som en människa helt utan värde. Jag skriker för full hals av smärta och panik och utanför är sköterskornas kontor där det skrattas och skojas. Så här tycker inte jag att det får gå till. Så de första jag ska göra när jag kommer hem är att anmäla. Inte ska man behöva ringa in anhöriga för att överhuvudtaget få rätt till vård!

Är så jävla besviken så de finns inte! Har kämpat som faan hemma med att stå ut med smärtorna. När jag tillslut kämpat så krafterna tar slut och inget hemna lindrar så tar ja steget att söka vård. Ja ringer först kvinnokliniken och hon säger att ja ska komma in eftersom att det är olidligt hemma. Och in åker ja.
Väl framme på akuten blir smärtorna så kraftiga att ja ramlar ur rullis och dom får bära in mig. Där fick jag ligga på en brits i över 8 timmar. Dom första 6 timmarna är det inte tal om någon smärtlindring. Men sen får ja exakt samma medicin som jag tagit hemma. Hade den hjälpt hade ja ju inte behövt åka in. En timme efter de så vill dom skicka hem mig...WTF!! självklart vägra ja. Ja sa att ja går/åker ingenstans sålänge jag har såhär ont. Efter lite tjat blev jag tillslut uppkörd till kk....Där jag får en sömntablett "vila lite nu så ska vi minska på din smärtlindring"
Man e inte värt mycke här kan ja lova...känner mig som en påse skit!

Jag har börjat fundera på om jag ska försöka lägga mig under kniven igen.
Ja vet att ja lovade min läkare att backa efter senaste operationen. Men Lillan börjar snart skolan och jag känner att jag skulle vilja ha lite kvalitets tid med henne innan dess. Nu ligger jag i soffan nästan hela dagarna och tar mig ingenstans. Smärtorna är konstanta. Med hjälp av smärtlindring klarar jag mig ju iof hemma o borde kanske inte klaga. Men de skulle va så skönt o kunna minska bara något på smärtorna och kanske kunna gå ut på gården utan rullstol. Har jag ens rätt att be/kräva en operation till? O hur skulle de gå till när ja har en läkare som tror att min endo e borta efter senaste operation..? Orkar ja stå upp för mig själv?
Det är så svårt att kämpa för något som man igentligen inte vill behöva göra....
Tankarna snurrar.
Några endosystrar som har tips/råd så mottages de gärna <3

Jag har färgat håret tidigare..Men jag har nog inte misslyckats så här mycke någon gång tidigare. Allt började så fint. Ja vet att ja skvätter färg hej vilt runt omkring mig så jag vek undan mattan och kasta ut alla kläder för o vara på den säkra sidan. Men bäst som jag är så spilldes ingen färg *förvånad men stolt*. Hittills gick allt över förväntan. Men sen va de dax att skölja ut färgen. Vid den här tiden är ja så stolt så ja tänker inte alls på möjliga katastrofer, så ja duschar på i all evighet för att få ut minsta lilla droppe av den röda färgen. Har musik o öppen dörr o passar på att sjunga lite vackert mitt i allt. Helt plötsligt känner ja hur fötterna är dränkta i vatten. Ja hade helt glömt bort hur mycke hår ja fäller när ja duschar...faan! Drar undan draperiet och ser hur hela badrummet är fyllt med röd färg. Inget vatten hade slunkit ner. Stoltheten ja tidigare känt försvann fort som attan...

Efter att ja gick på smärt och rehab i somras så sas det att vårdcentralen skulle ta över min medicinering. Skrattade redan då för ja viste att de inte skulle bli smidigt. Och rätt hade jag. Samtalet med vc läkaren imorse gick inte super bra. Så här formulerade han sig ungefär: "Inte kan vi skriva ut mediciner för 10 000kr åt en patient häller. De kommer aldrig gå." Men eftersom att jag häller inte bara kan avsluta behandlingen utan att trappa ner så skulle han kolla läget och återkomma senare.

Väntade hela dagen men tillslut ringde han upp igen. Denna gång: "Vi kan inte skriva ut de här till dig för de e för starka tabletter för dig. Och kvinnokliniken kommer aldrig att skriva ut dom till dig häller. De finns inte en chans. Men jag ska ringa till din läkare på kk och se hur vi ska lösa de här så återkommer ja."

Ser framför mig hur jag imorgon får smärtpåslag och blir inlagd...o Lillan e hemma o måste följa med... *blev så ledsen*.

De tog inte många minuter innan han ringde igen...De visade sig att min läkare på KK gladerligen skrev ut dom till mig. Sen ja påbörjade behandlingen har jag inte blivit inlagd (tror ja)... länge sedan va de iaf. Så dom tjänar nog på att ge mig de dyra tabletterna ist för att ha mig ligga där inne stup i kvarten. Hon vet ju också hur mina smärtor är och vad som krävs för att hålla dom under kontroll. Nu kan jag andas igen och fortsätta kämpa med dom förbannade cystorna som gör livet aningen surt just nu. Trodde att ja skulle åka in akut i måndags (hade tom packat) men än står jag ut hemma. Jag har varit hemma från jobbet då Lillan är sjuk. På så vis har jag kunnat bosätta mig i soffan och spara kraft. Men tror att de kommer braka loss så fort ja börjar röra mig igen....only timme wil tell.

Idag har jag varit extra stolt över mig själv! Jag orkade gå ut o leka med Lillan i snön :D. Hur mysigt som hälst. Fick dessutom sällskap av min goa vän Louise hela dagen/kvällen/natten...lördags mys!
De har varit en jobbig start på året. All underbart mysiga snö gör att jag inte kommer fram med rullis längre. Det är ett helvete att ta sig till dagis tex. Men på något vis får ja försöka fixa de med färdtjänsten. Hoppas de blir en kort vinter :/.
Sen har jag länge nu gått o dragit på en cysta som växer sig större o större hela tiden. Ont som satan gör den o vägrar spricka eller försvinna. Ja får oftare smärtattacker och dom håller i sig längre och längre för varje dag. Igår kunde jag inte jobba alls...svimma tom när ja va där. Är nästan konstant illamående och får blodtrycksfall här o var. Det tar på en o energin räcker inte till allt ja vill. Sömnen blir också lidande...ja vaknar både av endometriosen och nacken flera gånger om. Jag är för lat för att söka vård just nu, vad kan dom göra? Blir ändå antagligen hemskickad i väntan på att cystan spricker....
Om ett par veckor ska jag ändå upp till sjukhuset för sjukgymnastik så kan ju lika gärna passa på då att nämna cystan o se om dom kan göra något åt den. Om den nu ska jävlas o stanna så länge. Just nu låter jag allt va och försöker hålla humöret uppe..... njuta så mycke ja kan av dagarna. Smärtor kommer ja ju ändå aldrig ifrån.

I mitten av december bestämde sig mannen om att en ny säng ska införskaffas. En julklapp till oss ihop. Den skulle ha kommit innan jul med så blev det självklart inte. Den kommer ist den 4 januari. Så idag köpte mannen ist en annan julklapp till sig själv... vandrande pinnar och löv. Jag har länge sett till att dra ut på detta köp då han velat ha dom en längre tid. Men nu när dom väl är hemma så gillar ja dom faktiskt :D. Dom är ju mycke "tjåligare" är våran surgubbe Lajban (gecco ödla). Äckligast tyckte ja var spökskräckan (högs upp till höger på bilden) o lyckades bara få hem en sådan *yey*.....men nu är det självklart just den ja gillar mest ^^. Han går som ett fyllo, hel cool!

Lillan har fyllt 5 och julen har firats på flera håll. Nu kan man äntligen sätta sig i slappa hemma i soffhörnet igen ^^. Det här är första julen som jag inte haft någon julkännsla. Har varit riktigt jobbigt för den brukar alltid komma tillslut även utan snö. En liten kort minut framför brasan kände jag en liten känsla med den försvann lika fort som den kom. Trotts brist på julkännsla så har jag haft en bra julhelg. Magen har strulat men har ändå fungerat väldigt bra genom firandet. Nu ser jag fram emot ett år ihop med min älskade 5åring...snart fyller hon 6 *tiden flyger*. God jul!!