Jag läker fint. Det syns inte så bra på bilden men dom har gjort 4 håll i min navel. Troligtvis fanns det en hel del ärr vävnad ivägen. Så totalt 8 ingångar. Det är inte bara såren som läker fint. Jag har dessutom mycket mindre smärthöjningar. Jag kan röra på mig mera och har mer energi. Känns som att det här kan bli riktigt jävla bra! Framstegen blir bara fler och fler. Livet börjar verkligen gå åt rätt håll. Jag har svårt att röra bålen, böja, vrida, resa mig, sätta mig. Och har svårt för att åka bil (det skakar). Nu längtar jag efter att även de ska bli bättre. Så jag kan bli mer självständig och klara mig själv. Än så länge behöver jag inte bara barnvakt till barnen, utan även till mig själv ;)

Nu har jag varit hemma i två dagar. Jag tror faktiskt läkaren gjorde rätt i att skicka hem mig. Tisdagen var katastrof... Som alla dagar innan dess. Att åka bil har aldrig varit så smärtsamt. Men från och med igår har jag ändrat åsikt. Från att tycka att det varit på tog för tidigt att skicka hem mig. Till att känna att det var ett klokt beslut.

Jag har problem med höga smärtor och jag får en hel del smärtgenombrott om dagarna. Men jag har en helt annan styrka att klara av dom nu. Glädjen över att vara hemma ger mig kraft. Kärleken från familjen håller humöret uppe. Under all tid på sjukhuset hade jag inte märkt hur mitt mod fallit. Jag försökte bara överleva dagen.
Men nu har jag ist börjat sträva efter hur jag vill leva. Hur jag vill kämpa med att röra mig, minska på smärtlindring mm. Jag har helt plötsligt en massa mål jag vill uppnå. Jag vet att det kommer ta tid och jag måste ha tålamod. Men jag känner mig ivrig och det är helt underbart!

Jag och Skaliz ska nu packa våra väskor. Vi ska tydligen hem. Smärtorna är väldigt höga... Vilket tydligen inte spelar någon roll. Jag har häller inte skött magen under hela 10 dagar på avdelningen. Vanligtvis efter operation så är det ett krav för att få åka hem. Men i mitt fall så kommer troligtvis mina tarmar igång när jag kommer hem. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag saknar verkligen min familj. Men det här måste vara ett skämt från vårdens sida. Jag känner mig lååångt ifrån trygg!

Nu har söndagen gått. Dagen då jag möjligen skulle kunnat få komma hem. Det sitter inte på någons läppar idag. Ingen pratar om det. Alla vet om att jag är långt ifrån att komma hem. Hela helgen har varit ett enda stort smärt inferno. Jag har inte fått träffa någon läkare, hur mycket jag än har bett om det. Ingen vill väl ta på sig skulden för den här skiten. Dagarna har gått ut på att försöka andas. Det har min mor hjälp till med. Hon har även lyckats få i mig lite saft. Idag kämpade jag med kraftfulla smärtor från morgon till ca 16 tiden. Då fick jag äntligen hjälp. Jag har njutit av tiden genom att ha min älskade man på besök.
Nu börjar smärtorna komma krypande igen. Men jag tror ändå att det här blir en bättre natt. Sjuksköterskan som snart går på nattpasset har sett till att jag ska få bra hjälp inatt. Och förhoppningsvis får jag träffa en läkare imorgon och fråga vad faan de va som förstörde allt. Och även planera hur vi gör framöver. Så jag kan fortsätta treva mot min familjs armar igen.

Helvetes dagen! Igår vaknade jag upp med glatt positivt humör. Men det skulle snart ändras drastiskt. I dag skulle Edan stängas av och övergå till andra typer av smärtlindring. Den skulle dock sitta kvar i ryggen ifall det inte skulle gå så bra. Vilket var precis det som händer. Smärtorna flög i taket direkt. Jag fick en liten tablett och la mig för att vila... Ingenting hände! Smärtan var extrem och konstant. Efter flera timmar passerat ber jag om hjälp. Det som hände då förvånar mig. När jag då har som ondast... Då drar dom ur Edan från min rygg. WTF?! Dom säger att läkaren bestämt att den inte ska kopplas på igen och därför måste den dras ut. Just nu när jag mår som värst. När läkaren sedan kommer in så ifrågasatte jag henne om varför dom går emot den planerad vård som bestämdes långt innan operationen. Oj, den planen var hon inte medveten om. I över 6 timmar fick jag ligga dubbelvikt innan ja fick hjälp. Den hjälpen bestod av min faster. Hon fick saker att hända samtidigt som hon höll mig lugn. Hon stannade kvar ända till 21 tiden på kvällen. När hon åkte så var smärtorna fortfarande sky höga.

Den lilla ängeln kom till mig igår. Med min kusin. Den var både från henne och gå

Dag nr 3 har varit både bra och dålig. Jag har fått besök av både kusin och kär vän. Det har verkligen fått den här dagen att fungera. För där imellan och efter har varit väldigt tungt. Smärtan i magen är tryckande och tar lite luften ur mig. Vilket inte gör syrebristen bättre. Jag känner att jag fortfarande har det under viss kontroll. Men är självklart lite nervös över att det ska bli värre och jag drunknar i ett hav av smärta. Edan har gått varm under kvällen. En hel del extra doser har behövts. Jag hoppas ändå att det ska fungera att minska mera imorgon. Isåfall kommer jag ett steg närmre att få komma hem. Så jag håller tummarna.

Även idag fick jag ett gott skratt ihop med sköterskorna. Jag råkade nämligen dra loss katetern. Hej hopp! Så nu har jag fått låna ett par snygga sjukhusbyxor ;D. Är så skönt att istort sätt alla sköterskor känner mig sedan innan. Vi kan skoja med varandra och dom märket på mig hur jag mår utan att behöva fråga. Så jag känner mig väldigt trygg.

Under de senaste dagarna har jag avvacklat en massa onödigheter. Jag har inatt tex avvacklat syrgasen *applåderar*. Jag kan nu syresätta mig själv utan hjälp.

Nu vill jag varna känsliga läsare för en del bloddigheter.

Jag har även blivit av med lite infarter. Jag har haft 3st pvk. En i vänster arm väck och två på höger hand. Igår kväll bad jag om att få slippa en av dom på handen och lätt en "nybörjare" göra det. Det gick inte helt enligt plan.
Hon var väldigt försiktig och vågade knappt peta på mig. Så den lilla kompress lappen man klistrar ditt sätt mer som en dekoration. Dessutom lite högre upp än vad den borde. Men det gjorde ingenting för det blödde ingenting....än.
Under tiden hon håller på så har jag Lillan på videosamtal för att läsa godnatt sagan. Multitasking ;).
Men jag fick snart lite lugnt säga till Lillan att jag får ringa upp lite senare. I min ögonvrå ser jag nämligen hur blod bara väller ut på golvet, bordet ja överallt. Då har eleven tagit mitt blodtryck på samma arm som hon nyss tog bort infarten. För dom som inte vet så är detta ingen bra idé alls. Blodet får extra skjuts och forsar fram så fort du tar bort trycket på armen. Den stackars eleven får ringa på extra hjälp som snabbt kommer springande för att stoppa de hela. Det var nu blod överallt. Men det gick ändå bra. Jag är glad att jag inte var känslig för blod. Och att inte Lillan han se vad som hände brevid min. Det ser ju alltid så mycket värre ut än vad det är.

Nu idag är det dags att minska på ryggmärgsbedövningen. Är spänd att se hur de kommer gå. Jag håller tummarna för att smärtorna håller sig nere. Så jag även kan avväckla den.

Svullen som få. Men det läker fint. Roboten har 5 armar, därför har jag 5 separata ingångar.
Jag mår idag bättre än igår. Jag börjar sakta komma igång att röra på mig. Mina ben är opålitliga och går gärna sin egna väg. Men jag ska nog få dom på plats snart. Smärtorna är under kontroll. Helt klart en bättre dag idag.
Idag diskuterade vi om när jag kan få komma hem. Om allting går felfritt (som det så ofta gör för mig *harkel*) så kanske jag kan få komma hem på lördag/söndag.
Hur jag reagerar när Edan tas bort blir avgörande. Troligtvis kommer jag få ökade smärtor, och behöva hjälp att hantera dom innan jag kan komma hem. Men det är både jag och personalen förberedda på. I så fall blir jag kvar längre. Vi kommer börja trappa ner Edan imorgon eller på fredag. Jag är lite orolig då jag vet att jag kommer få ökade smärtor. Frågan är bara hur höga dom blir.

Men det har jag inte tid att grubbla över nu. För nu kommer straxt min älskade familj hit och hälsar på. Det ska bli underbart!